Varför går du omvägen via papper?

Efter handledningen igår fick jag besvärliga frågor som jag behövde få för att komma vidare. Jag har nu påbörjat arbeten som jag inte egentligen vågar göra och som jag känner att jag verkligen placerar mig på balansen mellan privat och personlig. Därtill möter jag min kropp utifrån på ett sätt som jag aldrig gör tidigare och på ett sätt som jag måste vänja mig vid för att bli bekväm i.
Jag gör nu helkropps självporträtt via foto. Inte helnaket som jag ritar dock, men naket nog för att jag ska känna att det bränner.

Jag har ställt upp en miniatyrstudio hemma som ser ut såhär.














Tyllgardin, lakan, ett täcke och en fleecefilt från Ikea. Min kamera sätter jag på 10 sek. självutlösning, och jag har ett starkt sidoljus för att försöka få lite kontraster och skuggor.
Hur mycket retuschering vill jag göra? Ska bilderna ska beskäras, och vad behöver jag göra med dem för att jag ska våga dela med mig av dem?

Varför gör jag det här?
Under dagen har jag uttalat en frågeställning som jag nog burit på ända sedan jag startade lärarutbildningen vilken är den, kan en vara en bra lärare ifall en har en dålig självbild?

Vidare funderar jag vidare över kroppen, över den visuella representationens bidragande till normativitet och huruvida det kan anses demokratiskt att det är vissa typer av kroppar som får utrymme? Vad ser andra när de ser mig? Vad ser jag när jag ser andra se mig? Min kropp som också är väldigt normativ i vissa avseenden, och icke-normativ i andra. I vilka utrymmen får den plats?

En början. Svartvitt är mer okej än i färg. Varför?
Tycker att allting känns obehagligt, men på ett inspirerande sätt. Hur är det möjligt?
Tusen frågor och tankar.

Kroppen

Jag fortsätter arbeta med kroppen. Bilden av kroppen, eller sinnesbilden av kroppen.
Har under några dagar tecknat med blyerts, kroppen såsom jag upplever den i stunden. Det är inte nödvändigtvis porträttiskt likt min kropp, men såsom jag avbildar den i huvudet med min uppfattning om dess anatomi. Det blir aldrig riktigt likt mig, vilket jag finner intressant.

Under helgen har jag varit på dansworkshop i Malmö. En utav dem introducerade mig för den japanska dansen Butoh. En dansform som går bort ifrån reglerna som finns inom dansen, utmanar bilden av skönhet och vad som får sägas på scen.

Min workshopledare, Sharon Kihara berättade att Butoh kom fram under slutet av 50-talets Japan. Japans kultur som har väldigt hårda sociala regler och normer kring hur en beter sig, med tyngdpunkt på att aldrig vara en börda för någon annan. Att en är en tillgång så länge en lyfter upp det positiva och endast visar detta för varandra. Något som innebär att det är svårt att möta känslor eller händelser som är våldsamma eller traumatiska, då det anses ohövligt att be om hjälp. "negativa" känslor hålls alltså inom en och ligger under ytan hela tiden, redo att koka över. Kihara berättade ett exempel om hennes far som i sin barndom fick uppleva att sin hemstad bombades, och kamraterna på andra sidan gatan låg döda på gatan. Istället för att ringa polisen eller be om hjälp packade familjen ihop sina tillhörigheter och började vandra till en annan stad, som också den bombades, så de fick vända till en tredje, fjärde, femte stad och reagerade socialt som att "jamen hoppsan ja vi får väl fara hit istället, oj oj nä nu gick vi hit.." som om det vore världsliga saker.
Butoh är en av många reaktioner av detta, att uttrycka de där bortträngda känslorna och uttrycken som inte ryms i den sociala konventionen. Hur kulturen bearbetar trauma, likt hur tyskland bearbetade kriget genom expressionism och expressionistisk dans (neue tanzen).

Jag intresserar mig för kroppsspråket och hur dansen tillåter mig som dansare förstå någonting genom att låta hela kroppen bearbeta det som jag säger. Och också att försöka uttrycka detta så att någon annan förstår. Kroppsmedvetenheten intresserar mig, samtidigt som det skrämmer mig då kroppen för mig förknippas med tabu och skam. Att inte visa upp sig, att inte få utrymme att säga vad en vill. Att dansens språk också har en mängd normer om vad som är vackert och vad som får sägas och av vilken typ av kropp som får säga det.

Teoretisera

EQ förknippas med socialpsykologin och deras teorier. Jag kom över två teorier inom fältet som jag fann intressanta.
Symbolisk interaktionism och spegel jag.

Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.

Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling. Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier, kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel, sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och analyseras.

Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Hermenuetiken som används som en grundpelare inom konst- och bildvetenskapen. Främst den Hermenuetik efter Gadamer som ifrågasätter möjligheten att överhuvutaget finna en objektiv sanning. Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan frambringa en sanning bland många.

Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet sker.
Dualismen Personligt/privat bränner för mig.
Jag verkar hitta mycket intressant teoretiskt på ämnet samtidigt som jag är intresserad av temat vilket gör att jag känner mig säker på detta som en intressant ingång i detta examensarbete.

Sammanfattande inlägg

Min gestaltning har i stora drag varit en lång och emotionell process då jag behövt ändra min hemma situation. I lägenheten har jag tagit mig ett helt eget rum där jag inte kompromissar eller tänker på någon annan.
Det är denna process egentliga slutresultat, vilket jag inte vill eller upplever att jag kan redovisa då förändringen snarare skett inom mig. Därför tänker jag försöka redovisa en del av min process. Här nedan har jag sammanfattat min process, och länkar till bloggen i kronologisk ordning.

Processen:

V.39
Här började jag dokumentera tid, hur mycket tid jag spenderar under en typisk veckodag. Jag insåg att min sammanlagda tid hemma egentligen var frukost-timmen, på sin höjd två timmar om kvällen och sen sovtiden. Varför är jag inte hemma? Var laddar jag om min energi och kan slappna av om jag inte är hemma? Gör jag verkligen det nu för tiden eller rusar allt på utan tid till reflektion?
Jag började på ett uppdrag, att måla min inre häst. Jag tog en stor trä panå, ett betydligt större format än vad jag brukar arbeta på. Jag tog det som en utmaning, både formatet och mediet att måla.

V.40
Jag fortsatte att måla min inre häst, medan jag blev stressad av att jag arbetade kontextuell-löst. Jag utforskade mina stress-symptom under tiden, och hur en kan motverka stress. Jag fann en tenderar bli stressad om saker är utom ens kontroll. Och att människor som har en optimistisk livssyn och omfamnar utmaningar, och som har sina känslor i balans och kan lugna sig själva klarar stress bättre.
Jag relaterade till dessa symptom. Och till sist målade jag över min häst då jag upplevde att dess syfte sprungit ifrån mig. Jag rymde ifrån tavlan. Eller rymde tavlan ifrån mig?
Jag gick till Vasaparken och samlade på mig funna material som jag gjorde färg av, och lät den rinna över min tavla. Lät den rinniga färgen jobba okontrollerat, till skillnad från hästmålningen som jag själv försökte tämja.

V.41
Jag bestämde mig att ta mitt möte med hästen som inspiration, att lyssna till min inre häst som rymde, och faktiskt rymma själv. Jag rymde hemifrån under några timmar under några dagar tills jag kände mig redo att gå vidare. Jag fortsatte att samla på mig material att göra färg av, och målade med den på tavlan. Tavlan avbildar den filosofiska ängen som min inre häst rymde till, och blir också en abstrakt dokumentation av de verkliga rymningar och emotionella arbete jag genomgår.
Vissa dagar ville jag dokumentera och vara på platsen. Andra dagar arbetade jag igenom min situation hemma och fann tid att reflektera på. Under dessa rymningar insåg jag att mitt arbete balanserar mellan att vara allmängiltigt och privat, och att jag behöver ha tungan rätt i mun.
Jag började tänka på tillflyktsort, vad är det jag rymmer till snarare än från? Vad är skillnaden mellan flykt och rymning, vad är det jag egentligen gör? Kan jag rymma eller hitta en mer lätt tillgänglig tillflyktsort hemma som ju ändå ska kunna fungera som min fristad?

V.42
Jag insåg att jag behöver ha ett eget rum som bara är mitt eget och började sörja att jag inte klarade av att leva i den bild av par-relation som jag tidigare ansett varit ett "sunt förhållande". Jag mötte och sparade mentala dokumentationer av normer kring par-relationer. Det var väldigt lätt, de finns överallt, mina känslor bröt många av dem.

Jag minns speciellt ett citat från ett av seminarierna som jag reagerade på, men aldrig ifrågasatte högt.. det gjorde ingen annan heller där och då så jag såg det som en norm som ringar in min problematik.
 I ett bra förhållande finns det ingen skiljelinje mellan dig och mig eller ditt och mitt. Det går inte att säga var den ena börjar och den andra slutar.
Jag tog till fasta på ditt och mitt, och funderade över hur få saker i lägenheten som är mina, hur många som är hans, och hur många som är våra gemensamma. Stör det mig?
Innebär det här att jag befinner mig i en dålig relation då jag tar mig ett helt eget rum?

V.43
Här började allting bli för mycket och jag kunde inte längre separera den privata sfären mot min allmängiltiga och valde att inte blogga så mycket alls. Jag kom till skolan, vände på min målning upp och ner och kände att det blev lättare att andas när jag såg på den. Jag försökte se saker från den ljusa sidan. Jag åkte hem till Umeå som en slags flykt från lägenheten, men inte som en rymning och slutade egentligen blogga då jag inte ville hänga ut för mycket.
När jag väl skriver rinner det till för mycket ibland.

V.44
Inför hängningen upplever jag ett lugnt och en slags panik samtidigt då jag inte vet hur jag ska presentera min process. Jag är rädd att det arbete jag gjort inte synts då jag inte kunnat dokumentera allting. Känner att det är kanske en rädsla jag kommer bära med mig i resten av mitt yrkesliv. När har jag skapat och producerat mycket nog för att bevisa att jag är en engagerad och driven flickvän/student/lärare? Hur dokumenterar jag det?
Jag är helt uttömd på energi, utmattad då tankarna och känslorna arbetat på högvarv dygnet om i flera veckor. Hur visar jag det.
I en slags panik gjorde jag en sista gif som jag tänkte skulle visa på processen av att ha min inre häst som stöd och alter-ego i mitt konstnärliga arbete. Men jag vilar i att min dokumentation av rymningarna får räcka denna gången. En ovetande kommer inte kunna se min process i det, vilket känns väldigt skönt då jag känner att jag blottat lite för mycket.

Vad gör jag?

Jag funderar på vad jag ska redovisa, men arbetet med mitt inre rum och min inre häst fortsätter. Jag vill inte riktigt hänga ut min relation eller arbeta för privat så jag funderar på hur jag kan redovisa processen..

Idag jobbar jag allt för illustrativt.
En akvarell gif, jag gillar kombinationen av den transparanta färgen, känner att det är en röd tråd genom mitt arbete, genomskinlighet.

Upp och ner

Borstade av skruffs och vände ängen upp och ner. Jag bär min rymning med mig men känner att jag behöver komma vidare. Smultron sa att det känns som det gror och rör sig upp mot solen. Jag känner att jag saknar den känslan i det här, att jag fokuserar på det jobbiga att vara mitt i allting. Men det är ju en progression det här med, jag är ju i mitten av ett lärande om mig och om relationer. Jag kanske rör mig mot solen?

A room of one's own

Jag har en liten lampa på skrivbordet. Den ger knappt något ljus, men jag älskar den lilla lampan. På bordet torkar ett målat bräde som jag ska hänga upp trådrullarna på. Det är några pärmar och småsaker i bokhyllorna kvar som inte är mina egna. Och symaskinen är ju vår gemensamma, men allting annat i rummet, även möblerna är helt och hållet mitt. Det känns skönt och skit samtidigt.

Sent igår såg jag en teaterframställning på youtube av Virginia Wolfs A room of one's own. Jag försöker tänka på vad jag kompromissar med när jag bor och lever med någon annan. Vad som växer ur det, vad som inte kan gro.

Jag undersöker mitt rum, men allting är ännu i kaos.

Att flytta på alla saker ger dominoeffekter i hela lägenheten. Jag blir snart galen på alla prylar, och brottas med känslorna om att jag är så jobbig som bara ska ha mina saker i mitt egna rum.

 Ditt och mitt. Det har spridit sig till hallen.

Jag försöker fotografera mellanrummen mellan möblerna jag har där inne. Sörjer att jag inte riktigt lyckades få rummet helt tomt innan möblerna behövde komma in.
Men det fanns inte plats att ha ett helt tomt rum. Jag stod inte ut med att ta upp hela lägenheten med mina saker bara för att få ett tomt rum. Inte ens en dag kände jag att det var ett alternativ.
Varför är det så jobbigt?

Jag försöker fotografera kontrasterna i mina behov av rummet. Barnböckerna bland anteckningsblocken. Kurslitteraturen bredvid yoga mattan. Magdansbyrån bredvid hushållsekonomi papprena. Tänder och släcker den lilla lampan och lyssnar på grannungens barnprogram genom väggen.

Jag rymmer

Jag har gjort dagsrymmningar, utforskat olika områden som jag dras till och dras från. Bland annat gullbergskaj, och idag klaremosse. Ensamheten har hjälpt mig tänka på rum och var jag känner mig hemma och trygg kontra inspirerad. Rymningarna har färgats av tunga tankar och beslut gällande relationen med den jag delar hemmet med. Vilket varit bra. Nu utforskar jag resultatet, att min inre häst behöver en egen hage eller äng, avskilld den äng jag delar. Mitt egna rum. Idag åkte jag åt det motsatta hållet med spårvagnen, till ändhållplatsen. Jag promenerade runt och hittade kolonilottsområdet anemonen. Miniatyrvillorna och trädgårdarna tilltalar mig. Funderade på skillnaden mellan flykt och rymning. På urbant och landsbygd.

Stressen

Under helgen har jag tänkt mycket på stress och den metodik jag har för att försöka motverka det hela. Jag inser att min metodik för närvarande är att säga nej till arbetsuppgifter som jag är osäker på om jag kan genomföra, och också neka till kreativa arbeten som jag kategoriserar som "för mycket".
När det blir för mycket är om deadlinen är för nära inpå, eller om jag har många bollar i luften redan.
Vissa kreativa arbeten kan jag exempelvis inte tacka nej till, som detta gestaltningsarbete till exempel. Alltså hamnar detta i förmån för annat, vilket tyder på att jag har en slags outtalad prioritetslista baserad på min pliktkänsla, snarare än min lust. Jag tänker att detta måste få vara så, samtidigt som det gör mig lite ledsen. Men min lust och min plikt är inte nödvändigtvis motstridiga saker.

Till helgen tackade jag nej till att planera ett dansuppträdande som mig själv men som pensionär på en kompis födelsedagsfest. Just nu funderar jag på om det är rätt väg att gå?

Saker som influerar stresskänslor:

• Your support network – A strong network of supportive friends and family members can be an enormous buffer against life’s stressors. On the flip side, the more lonely and isolated you are, the greater your vulnerability to stress.
• Your sense of control – It may be easier to take stress in your stride if you have confidence in yourself and your ability to influence events and persevere through challenges. If you feel like things are out of your control, you’re likely to have less tolerance for stress.
• Your attitude and outlook – Optimistic people are often more stress-hardy. They tend to embrace challenges, have a strong sense of humor, and accept that change is a part of life.
• Your ability to deal with your emotions – You’re extremely vulnerable to stress if you don’t know how to calm and soothe yourself when you’re feeling sad, angry, or overwhelmed by a situation. The ability to bring your emotions into balance helps you bounce back from adversity and is a skill that can be learned at any age.
• Your knowledge and preparation – The more you know about a stressful situation, including how long it will last and what to expect, the easier it is to cope. For example, if you go into surgery with a realistic picture of what to expect post-op, a painful recovery will be less traumatic than if you were expecting to bounce back immediately

(http://www.helpguide.org/mental/stress_signs.htm)

Vad skulle hända om jag säger Ja till allting istället? Att jag arbetar på att ha en positiv inställning till saker som sker och som människor vill inkludera mig i? Men även en mer positiv inställning till min förmåga att genomföra saker, utan att låta det gå ut över mitt sociala liv eller min förmåga att behålla mitt lugn?

När jag blir för stressad är jag upplever att vissa saker hamnar i skymundan, att jag inte hinner med. Kanske behöver jag inte löpa linan ut hela tiden? Att hänga med en polare kanske inte måste vara en halv dags häng utan kanske en timmes promenad? Att den där dansen på festen kanske inte måste vara koreograferad utan kan med fördel vara en improvisation?

Jag ska fundera vidare på stressmetodik under dagen.
Jag har även insett att jag inte är en häst. Jag känner mig mer som en ko.

Det börjar

Nu har jag landat själsligt efter Norge-resan under helgen. Jag behövde en ledig eftermiddag och kväll för att processa upplevelserna av de dramatiska landskapen jag sett, de låga molnen som nästan når marken i fjälldalen, den långa tågresan genom vad som såg ut som ett Miyazaki landskap.
Det lämnade intryck, det fick mig att längta hem till Umeå och gav mig en känsla som gnagt i mig rätt länge nu att jag saknar naturen, den vilda naturen.

När jag var i parkerna i måndags blev kontrasten så väldigt stor. Från fjälltoppar och naken sten som blottats i livsfarliga ras i branterna, till en planerad rabatt med bänkar placerade på exakt lika avstånd från varandra i en halvcirkel för att beskåda blommorna. Asfaltsränderna som bryter upp gräsmattan. Den articifiella naturen. Det blev för stor kontrast för mig att ta in där och då, jag klarade bara av att vara en timme  på platsen. Den timmen fördrevs genom att använda upp materialet i påsen för att skapa vindfångaren. Någonting som inte går att släta till eller kontrollera, någonting jag kunde relatera till, vinden.

Det första jag reagerade på när jag kom till göteborg var mängden asfalterade gångstigar på slumpmässiga ställen. Även pyttesmå stigar var asfalterade för att underlätta åtkomligheten. Att min närmsta "skog", svartemossen, bryts av på mitten av cykelbanan som går mellan biskopsgården och Volvo Torslanda. Att en hör lastbilar, mopeder och industrins dunkande när en går en skogspromenad.
En illusion av fritt växande, men inom kontrollerade områden. Jag upplever livet likadant.

Mycket i livet är i förändring för mig nu, studietidens avslut, relationers omformuleringar, företagets otydliga struktur, vad jag egentligen vill göra och vars jag vill befinna mig i framtiden. Livet i förändring och i rörelse i riktningar som jag inte kan kontrollera över just nu utan måste låta det komma som det kommer. Det gör mig stressad, det gör att jag tänker på allting samtidigt och har svårt att hitta fokus.
Jag saknar struktur, jag tror det är därför jag dragits till uppdragen som sätter en tydlig struktur för utforskandet då jag inte riktigt har sinnesfrid att tänka själv och fantisera.
Jag kanske behöver uppfinna en struktur för att hitta fokus i vimlet av tusen saker?

Kanske fann jag tröst i de vildvuxna landskapen som inte har en människo-bestämd struktur utan lever och växer efter slumpen? Att det går ganska bra ändå och att det går att växa stort.

Tänker på Momo och kampen om tiden igen.
Det är nog dags att läsa den igen.

Härma

Tog inspiration från kommersen och repetitionen hos ogland och gjorde fem minuters självporträtt under två timmar. 24 st, med andra ord. Tidningspapper, akvarell, kol, och väldigt lite torrpastell och oljepastell. Mig själv på debattartiklar om skolan.

Intryck

Jag fotograferade inte alla intrycken, främst inte inne på museerna men jag uppskattade delar av Ylva Oglands utställning. Det var nästan tomt inne i utställningssalarna då jag och Agnes var där, vilket gav hela utställningen en spöklig, tom atmosfär. Då många av verken spelade på att tvinga betraktaren ut ur den traditionella betraktarrollen, upplevde jag vissa av verken som lite hemliga och interna. Som att en tjuvkikade på sätt och vis. Med detta tänker jag främst på verket The Birth of Xenia (Diverse Variations) and Diverse Variations of Other Spaces. Där ett 30-tal stafflier med 30 variationer av motivet The Birt of Xenia står i en riktangel runt en röd duk på golvet som är 10 x 8,7 meter stort. Stafflierna är vinklade inåt och bildar ett rum som Ogland använder som atelje för att skapa variationerna. Rummet stod tomt så när som på konstnärsmaterial, färg, penslar, papper som var placerade i mitten.
Som betraktare fick en kika in emellan stafflierna och få små glimtar av installationens helhet, och fråga sig om det skulle vara möjligt att ta sig in i rummet där inne?
Motivet av alla bilderna såg ut att vara en ensam, naken, nyförlöst mamma och hennes nyfödde barn som hon håller tryckt mot bröstet. Navelsträngen är ännu inte klippt och blodet ännu inte borttvättat. Ett extremt intimt ögonblick som, för mig, gav känslan av att jag tjuvkikade in på dem.

Jag som i min förra gestaltning arbetade mycket med repetition, att ta sig tid och att ta plats och spelade lite med betraktarens initiativ för att beträda och möta verket hamnade just i ovanstående tankar. Vad som sker i repetitionen? Vilket utrymme detta ger till betraktaren?
Jag kunde själv känna att som utövare, som skapare ger repetitionen mycket input och tankar. Men att som betraktare av någons fördjupande repetition gav det någonting annat. Vad har jag inte lyckats formulera ännu.

Däremot ger detta mig instikt i att jag kanske inte är färdig med repetition som begrepp/metod/teknik/koncept och känner samtidigt att det är självklart att jag fortsätter processen där jag senast var.

Bilder som gav ögat och tanken mat, Kommersen:

Sammanfattning av gestaltning och uppsats

Nu är processen i ett så kallat slutskede. Jag ser det väl mer som en delredovisning ännu, då jag inte tror jag är klar med temat. Dit jag kommit med gestaltningen är att jag vill få åskådaren att ta sig tid i mötet med mitt verk. Jag kommer göra en rumslig installation, med ljud via hörlurar som åskådaren måste ta på sig för att höra. Min förhoppning är att akten att ta på sig hörlurarna innebär att åskådaren tar sig lite mer tid till att försöka skapa sig en uppfattning om verket än om den lilla interaktiva akten saknas.
Jag vill egentligen förmedla akten, att ta sig tid till den, men att känslan eller tanken som skapats däri är upp till betraktaren.

Uppsatsen handlar om detta, att låta någonting ta tid är en förmåga som kan öppna dörrar till inre motivationer, genuina intressen och koppla ny stimuli med erfarenheter från förr. Däremot innebär detta också att det är en själv som behöver ta sig den tiden för att hitta den egna motivationen, och inte ha en yttre omständighet som bestämmer åt en.

Tidsbegreppet kan användas som ett maktmedel på olika sätt. Dels genom att tvinga arbetshastigheter som gynnar olika inlärningsstilar och arbetstyper, men också genom att påvisa vilka saker som är viktiga och behöver mycket tid, och vad som inte är lika viktigt och som får lite mindre tid. Detta är någonting som jag kommer behöva förhålla mig till i min framtida lärarroll, är det verkligen jag som ska bestämma vad som är viktigt för någon annan?

Både uppsatsen och gestaltningen har ett öppet slut, då jag inte har någon praktisk lösning på tidsdispositionen. Jag vet att jag uppskattat tiden och reflektionerna som uppstått däri. Samtidigt vet jag att andra skulle plågats och blivit stressade av det långsamma tempo och repetitiva arbete som jag gjort. Finns det tidsramar som passar alla?
Denna frågeställning bär jag med mig till framtiden efter detta arbete.

Att skriva om någonting ofärdigt?

Tycker det är supersvårt just nu att skriva utan att vara klar med gestaltningen. Jag måste bestämma mig för var jag vill med min gestaltning, och jag inser att jag arbetat med reflektionsmetoder.. att reflektera, fördjupa och se mönster, som en aktiv handling.

Hur jag än visualiserar hur jag skulle kunna förmedla dessa saker, blir det fel när åskådaren just ska se på någonting. Jag behöver hitta till att göra åskådaren aktiv. Som jag också tidigare undersökt behöver det aktiva inte vara att göra någonting avancerat fysiskt, men att hitta någonting meditativt. För mig var det fingervirkningen, den behövs inte egentligen men den fick igång mig. Jag känner att jag mer och mer går ifrån den. Samtidigt upplever jag den som väldigt närvarande.

Jag måste ta beslut och det är därför jag velar.
Vill jag få någon annan att reflektera?
Vill jag visa upp min reflektion?
Vill jag få någon annan att ta sin tid?
Vill jag ta mig tid för någon annan?

En tanke jag har är att jag vill försöka få betraktaren att stanna till. Jag tänker att rörelsen var viktig för mig i min reflektion. Men min reflektion är just min, och behöver inte vara samma metod för någon annan. Men kanske att jag kan få någon att stanna till, få en förnimmelse över tiden jag investerat i fingervirkningarna, och i detta "luras" att de tar sin tid också, vilket ju krävs i mötet med ett visuellt uttryck.
Funderar över en installation av virkningarna, med ett par hörlurar med ljudet av virkandet inspelat.
Inte att ljudet i sig är viktigt, men det kan locka åskådaren att behöva ge verket lite mer tid av sin tid. Med ett till sinne påkopplat, varesig det är en vaggande rörelse, eller ljud, kanske en stimuleras mer till reflektion?


Stångas mot en vägg.
Hur skriver ni andra när ni inte är klara?
Jag har skrivit ut det mesta dispositionsartat och redogörande som jag har hitills och hittat referenser och teorier som jag kan skriva ut till viss del.. jag har en frågeställning men som jag inte kan besvara först ovanstående beslut är taget.. men jag kanske är närmare beslutet än jag tror.

Status

Jag skriver. Det går långsamt. Det känns jobbigt, och jag vet inte vart jag är på väg med gestaltningen.


Imsen menar vidare att metakognition innebär att vi har en viss kontroll över våra tankar, och att en lär sig hur en bör lära sig.[1] Det är med detta i beaktande arbetets frågeställning aktualiseras. Jag menar att mängden tid en tillåts att utföra en viss uppgift för med sig lärdomar om hur lång tid det förväntas ta innan en är klar, vilket resultat som förväntas och/eller hur viktig uppgiften är.

---

[1] Imsen, 2006, s.274-275.

Jag tycker verkligen det är svinviktigt att få tid på sig, att inte behöva hoppa emellan uppgifter och stressa. Andra blir stressade av att ha för lång tid på sig och måste ha snäva deadlines för att få någonting gjort.

Så jag arbetar väl mer med att försöka passa in i någon annans tidsram. Jag stressar igenom livet för någon annans skull och jag vet inte för vems, jag vet inte varför, eller till vilken nytta.

Jag lär mig inte mer genom att det går fort. Snarare tappar jag sammanhang mellan kunskaperna (Imsen igen, s.397-398.)

Jag vet inte riktigt om fingervirkningen ger mig någonting nytt under solen numer.. Jag har stannat av rörelsen och jag uppskattar mitt resultat både teoretiskt och det fysiska. Men räcker det så?

Mer referenser

Fortsätter på gårdagskvällens sena spår:

Ad Reinhardt's black paintings

Repetativt, representation av det som inte representeras.
Kan tolkas som en anti-kanon.

referens.

Fick till sist tummen ur och gick till biblo idag. Kändes ironiskt att jag i början av gestaltningen längtade dit men fick förbud och att det inte är först nu jag förmått bryta förbudet.

Hade tre titlar med mig att låna och gick såklart därifrån med det dubbla.

Hittade denna spännande titel bland hyllorna:
Crisis and repetition - Essays on art an culture av Kate Armstrong.

Citat s.9
"The second way that repetition functions in this framework is within the works themselves [...] that which is represented can be repeated to the point where it can actually transcend representation and gesture to the unrepresentable. [...] this strategy of incessant repetition introducer notions of the absent transcendent, the impossible, unrepresentable..."

Andy Warhol's The Collection. Campbell's Soup Cans 1962

När jag läste detta fick jag den där känslan en får ibland, som att det en anat under ytan blir helt synligt. Men samtidigt ser en det hela men hissen når inte ända upp ändå.

Men det känns självklart att Repetition hör ihop med representation. Och det känns lika självklart att jag arbetar med representation. Det har vi varit inne på tidigare, fingervirkningen kan vara väldigt tilltalande, men inte för alla. Vem/vad representeras med denna repetition? Varför repeterar jag det här?

Varför repeterar jag representation?

 Börjar hamna i någonting jobbigt där jag blir så väldigt medveten om att jag landar i fler frågor än svar och vet inte riktigt om svaren kan komma eller om det är diskussionsmaterial?

Igång

Jag klantade till mig och lyckades missa handledningen idag. Den enda bokade skoltimmen denna vecka, och jag lyckades missa den. Jag var strängt upptagen med att leta referenser.

Öppnade gp.se och hittade det här http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2361144-pyramidalt-varldsrekord-till-slut

Gillade samarbetet mellan skolorna. Det häftiga uttrycket. Den monumentala kraften. Repetitionen som fraktalerna skapar. Att det bakomliggande syftet var att arbeta handgripligt med matte.

Funderar vidare på det här med det monumentala.
Tänker att jag alltid jobbar med kroppen, cirkus, dans, handsömnad, performance. Alltså kanske jag inte borde göra det nu för jag är bekväm i det. Vad blir det av alltihopa om jag gör raka motsatsen? Tanken skrämmer mig.
Rörelsen och vaggan tilltalar mig mycket mer än det påtade materialet. Jag tror inte på att det jag skapat är bärande i sig. Varför? Jag gömmer mig i det faktum att jag själv upplever i görandet, då jag får direkt feedback på att jag utvecklar någonting. Hur delger jag mig av upplevelsen? Vill jag dela med mig av min upplevelse? -Nej inte egentligen, det är inte det intressanta. Det är att uppleva, att orka, våga och vilja ta sig tiden.

Tid och repetitioner. Jag vill nog att åskådaren ska få en förnimmelse om detta. Att ta sig tiden att genomgå repetitioner.. att oförutsägbara tankar kan väckas genom att iaktta eller genomgå någonting förutsägbart.
Hur ska jag få folk att ta sig tid? Vem ska ta sig tid, och åt att göra vad? Reflektera? Fingervirka?

Tänker på kedjebrev. Jag hatar kedjebrev.

Referenser & inspiration till textskrivandet:

Främst intressant mellan 02.40 -04.44

https://www.youtube.com/watch?v=uvkLR3pa5QI

Vila

Jag måste erkänna att efter opponeringen har jag stannat upp. Jag står nästan stilla. Samtidigt studsar tankarna i huvudet. Allting handlar om slutprodukten just nu. Nu vet jag vad jag vill säga, jag vet vad jag ska skriva om. Men jag känner mig samtidigt lite vilsen i att inte veta hur detta ska ställas ut.

Jag står och väger mellan olika alternativ.
Rumslig installation. Performance. Film. Kombination av dessa tre? Men det har jag ju gjort förut, det är jag inte intresserad av.


Funderar vidare över detta med reflektionen. Att hänge sig åt någonting som inte mynnar ut i någonting "vettigt" att låta detta ta lång tid.
Funderar över huruvida det provocerar mer att göra någonting aktivt över lång tid som inte mynnar ut i någonting, kontra att spendera lång tid med att vara passiv vilket inte mynnar ut i någonting (TV-tittande, Facebook)
Om det aktiva görandet blir en slags investering för att nå ett resultat eller mål.

Är min fingervirkning kanske ett för tydligt resultat? Kan jag skala av det hela ännu mer?

Funderar på nystandet. Funderar på att riva tidningspapper för hand kontra dokumentförstöraren.


Jag har inte skrivit ett ord ännu på texten.
stress.

Vad vill jag säga?

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.. detta gav mig mitt material, fingervirkningen. Fingervirkningen gav mig en rörelse, vaggan. Vaggan gav mig tid för reflektion, vaggan är en repetition, någonting som är en förutsättning för muskelminnen.
Hur många repetitioner krävs innan en rörelse går på autopilot?

Min process går runt i en cirkel, tankegångarna knyts bitvis ihop med varandra. Mitt fokus ligger därmeot inte längre på muskelminnet utan kretsar lite mer nu på ämnet tid, och repetitioner. Att få tid att repetera i förmån för handens kunskap. Detta känner jag att jag vill skriva om. Hur mycket tid ges till det praktiska användadet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det?

Min gestaltning kommer således behandla repetition och att ge det tid.
Just nu undersöker jag hur jag ska berätta detta på bästa sätt i min gestaltning.
Undersökte materialet ytterligare, samlade mina tåtar, och känner mig lite besviken för att massan upplevs så liten..

Samlade ihop det på golvet och arbetade mitt i det. Både med en fingervirkning, och med bara rörelsen av vaggan. Det känns som ett fågelbo, det gillar jag inte riktigt, det ger en konnotation i fel riktning.. men jag gillar trasslet. Kanske att en kan montera på väggen eller i taket och arbeta bredvid för att göra en koppling mellan den repetativa rörelsen och materialet.

Rörelsen i kombination med materialet gör index för hur lång tid det tagit att skapa tåtarna. Hur länge jag repeterat rörelsen. Jag vill egentligen ha mer material. Det kan jag producera, då måste jag lägga min sista matbudget på tyg.. pappret tar för lång tid. Ska jag inkludera ett nytt material typ plast?

Gillar inte plast, det tar mig per automatik till en diskussion om hållbar utveckling. Plast som material är för laddat... men kan vara intressant med att hänga upp tåtarna...

 

Innebär det här att jag kommer göra ett performance? Vågar jag verkligen det, för det känns superläskigt?
Vad skulle det innebära att göra en film av det? Vad säger materialet i sig självt? Behövs rörelsen? Behövs materialet? Ska jag göra någonting helt annat?

Tusen frågor.