Det jag inte vill visa.

De två fotografier som jag nu lagt upp här, är två bilder som för mig känns obehagliga att visa. Jag känner att jag pushar min gräns för vad jag vill visa upp då jag inte framställer det jag vill att andra ska se när de ser mig. Jag vill inte vara naken och utsatt. Inte heller passiv eller så blottad som jag är i dessa foton. Stirrandes på mina tomma, inaktiva händer.

Nu har jag visat dessa sidor hos mig som jag inte tycker om, och i och med det är jag fri från dem. Nu har ni redan sett, jag har inget kvar att dölja. Nu är jag fri att göra vilka experiment som helst för att min ridå har fallit.  Jag bär med mig den här erfarenheten till framtiden. Om att våga visa sitt sämsta som en del i processen, som en förutsättning för att sluta vara rädd för de vita arket eller att påbörja någonting nytt.

Experimentet fortsätter, jag känner mig lite darrig. Jag vill inte att någon ska se, samtidigt som jag vill visa upp för alla. Helt enkelt har jag börjat våga.

Varför går du omvägen via papper?

Efter handledningen igår fick jag besvärliga frågor som jag behövde få för att komma vidare. Jag har nu påbörjat arbeten som jag inte egentligen vågar göra och som jag känner att jag verkligen placerar mig på balansen mellan privat och personlig. Därtill möter jag min kropp utifrån på ett sätt som jag aldrig gör tidigare och på ett sätt som jag måste vänja mig vid för att bli bekväm i.
Jag gör nu helkropps självporträtt via foto. Inte helnaket som jag ritar dock, men naket nog för att jag ska känna att det bränner.

Jag har ställt upp en miniatyrstudio hemma som ser ut såhär.














Tyllgardin, lakan, ett täcke och en fleecefilt från Ikea. Min kamera sätter jag på 10 sek. självutlösning, och jag har ett starkt sidoljus för att försöka få lite kontraster och skuggor.
Hur mycket retuschering vill jag göra? Ska bilderna ska beskäras, och vad behöver jag göra med dem för att jag ska våga dela med mig av dem?

Varför gör jag det här?
Under dagen har jag uttalat en frågeställning som jag nog burit på ända sedan jag startade lärarutbildningen vilken är den, kan en vara en bra lärare ifall en har en dålig självbild?

Vidare funderar jag vidare över kroppen, över den visuella representationens bidragande till normativitet och huruvida det kan anses demokratiskt att det är vissa typer av kroppar som får utrymme? Vad ser andra när de ser mig? Vad ser jag när jag ser andra se mig? Min kropp som också är väldigt normativ i vissa avseenden, och icke-normativ i andra. I vilka utrymmen får den plats?

En början. Svartvitt är mer okej än i färg. Varför?
Tycker att allting känns obehagligt, men på ett inspirerande sätt. Hur är det möjligt?
Tusen frågor och tankar.

Kroppen

Jag fortsätter arbeta med kroppen. Bilden av kroppen, eller sinnesbilden av kroppen.
Har under några dagar tecknat med blyerts, kroppen såsom jag upplever den i stunden. Det är inte nödvändigtvis porträttiskt likt min kropp, men såsom jag avbildar den i huvudet med min uppfattning om dess anatomi. Det blir aldrig riktigt likt mig, vilket jag finner intressant.

Under helgen har jag varit på dansworkshop i Malmö. En utav dem introducerade mig för den japanska dansen Butoh. En dansform som går bort ifrån reglerna som finns inom dansen, utmanar bilden av skönhet och vad som får sägas på scen.

Min workshopledare, Sharon Kihara berättade att Butoh kom fram under slutet av 50-talets Japan. Japans kultur som har väldigt hårda sociala regler och normer kring hur en beter sig, med tyngdpunkt på att aldrig vara en börda för någon annan. Att en är en tillgång så länge en lyfter upp det positiva och endast visar detta för varandra. Något som innebär att det är svårt att möta känslor eller händelser som är våldsamma eller traumatiska, då det anses ohövligt att be om hjälp. "negativa" känslor hålls alltså inom en och ligger under ytan hela tiden, redo att koka över. Kihara berättade ett exempel om hennes far som i sin barndom fick uppleva att sin hemstad bombades, och kamraterna på andra sidan gatan låg döda på gatan. Istället för att ringa polisen eller be om hjälp packade familjen ihop sina tillhörigheter och började vandra till en annan stad, som också den bombades, så de fick vända till en tredje, fjärde, femte stad och reagerade socialt som att "jamen hoppsan ja vi får väl fara hit istället, oj oj nä nu gick vi hit.." som om det vore världsliga saker.
Butoh är en av många reaktioner av detta, att uttrycka de där bortträngda känslorna och uttrycken som inte ryms i den sociala konventionen. Hur kulturen bearbetar trauma, likt hur tyskland bearbetade kriget genom expressionism och expressionistisk dans (neue tanzen).

Jag intresserar mig för kroppsspråket och hur dansen tillåter mig som dansare förstå någonting genom att låta hela kroppen bearbeta det som jag säger. Och också att försöka uttrycka detta så att någon annan förstår. Kroppsmedvetenheten intresserar mig, samtidigt som det skrämmer mig då kroppen för mig förknippas med tabu och skam. Att inte visa upp sig, att inte få utrymme att säga vad en vill. Att dansens språk också har en mängd normer om vad som är vackert och vad som får sägas och av vilken typ av kropp som får säga det.

Sammanfattande inlägg

Min gestaltning har i stora drag varit en lång och emotionell process då jag behövt ändra min hemma situation. I lägenheten har jag tagit mig ett helt eget rum där jag inte kompromissar eller tänker på någon annan.
Det är denna process egentliga slutresultat, vilket jag inte vill eller upplever att jag kan redovisa då förändringen snarare skett inom mig. Därför tänker jag försöka redovisa en del av min process. Här nedan har jag sammanfattat min process, och länkar till bloggen i kronologisk ordning.

Processen:

V.39
Här började jag dokumentera tid, hur mycket tid jag spenderar under en typisk veckodag. Jag insåg att min sammanlagda tid hemma egentligen var frukost-timmen, på sin höjd två timmar om kvällen och sen sovtiden. Varför är jag inte hemma? Var laddar jag om min energi och kan slappna av om jag inte är hemma? Gör jag verkligen det nu för tiden eller rusar allt på utan tid till reflektion?
Jag började på ett uppdrag, att måla min inre häst. Jag tog en stor trä panå, ett betydligt större format än vad jag brukar arbeta på. Jag tog det som en utmaning, både formatet och mediet att måla.

V.40
Jag fortsatte att måla min inre häst, medan jag blev stressad av att jag arbetade kontextuell-löst. Jag utforskade mina stress-symptom under tiden, och hur en kan motverka stress. Jag fann en tenderar bli stressad om saker är utom ens kontroll. Och att människor som har en optimistisk livssyn och omfamnar utmaningar, och som har sina känslor i balans och kan lugna sig själva klarar stress bättre.
Jag relaterade till dessa symptom. Och till sist målade jag över min häst då jag upplevde att dess syfte sprungit ifrån mig. Jag rymde ifrån tavlan. Eller rymde tavlan ifrån mig?
Jag gick till Vasaparken och samlade på mig funna material som jag gjorde färg av, och lät den rinna över min tavla. Lät den rinniga färgen jobba okontrollerat, till skillnad från hästmålningen som jag själv försökte tämja.

V.41
Jag bestämde mig att ta mitt möte med hästen som inspiration, att lyssna till min inre häst som rymde, och faktiskt rymma själv. Jag rymde hemifrån under några timmar under några dagar tills jag kände mig redo att gå vidare. Jag fortsatte att samla på mig material att göra färg av, och målade med den på tavlan. Tavlan avbildar den filosofiska ängen som min inre häst rymde till, och blir också en abstrakt dokumentation av de verkliga rymningar och emotionella arbete jag genomgår.
Vissa dagar ville jag dokumentera och vara på platsen. Andra dagar arbetade jag igenom min situation hemma och fann tid att reflektera på. Under dessa rymningar insåg jag att mitt arbete balanserar mellan att vara allmängiltigt och privat, och att jag behöver ha tungan rätt i mun.
Jag började tänka på tillflyktsort, vad är det jag rymmer till snarare än från? Vad är skillnaden mellan flykt och rymning, vad är det jag egentligen gör? Kan jag rymma eller hitta en mer lätt tillgänglig tillflyktsort hemma som ju ändå ska kunna fungera som min fristad?

V.42
Jag insåg att jag behöver ha ett eget rum som bara är mitt eget och började sörja att jag inte klarade av att leva i den bild av par-relation som jag tidigare ansett varit ett "sunt förhållande". Jag mötte och sparade mentala dokumentationer av normer kring par-relationer. Det var väldigt lätt, de finns överallt, mina känslor bröt många av dem.

Jag minns speciellt ett citat från ett av seminarierna som jag reagerade på, men aldrig ifrågasatte högt.. det gjorde ingen annan heller där och då så jag såg det som en norm som ringar in min problematik.
 I ett bra förhållande finns det ingen skiljelinje mellan dig och mig eller ditt och mitt. Det går inte att säga var den ena börjar och den andra slutar.
Jag tog till fasta på ditt och mitt, och funderade över hur få saker i lägenheten som är mina, hur många som är hans, och hur många som är våra gemensamma. Stör det mig?
Innebär det här att jag befinner mig i en dålig relation då jag tar mig ett helt eget rum?

V.43
Här började allting bli för mycket och jag kunde inte längre separera den privata sfären mot min allmängiltiga och valde att inte blogga så mycket alls. Jag kom till skolan, vände på min målning upp och ner och kände att det blev lättare att andas när jag såg på den. Jag försökte se saker från den ljusa sidan. Jag åkte hem till Umeå som en slags flykt från lägenheten, men inte som en rymning och slutade egentligen blogga då jag inte ville hänga ut för mycket.
När jag väl skriver rinner det till för mycket ibland.

V.44
Inför hängningen upplever jag ett lugnt och en slags panik samtidigt då jag inte vet hur jag ska presentera min process. Jag är rädd att det arbete jag gjort inte synts då jag inte kunnat dokumentera allting. Känner att det är kanske en rädsla jag kommer bära med mig i resten av mitt yrkesliv. När har jag skapat och producerat mycket nog för att bevisa att jag är en engagerad och driven flickvän/student/lärare? Hur dokumenterar jag det?
Jag är helt uttömd på energi, utmattad då tankarna och känslorna arbetat på högvarv dygnet om i flera veckor. Hur visar jag det.
I en slags panik gjorde jag en sista gif som jag tänkte skulle visa på processen av att ha min inre häst som stöd och alter-ego i mitt konstnärliga arbete. Men jag vilar i att min dokumentation av rymningarna får räcka denna gången. En ovetande kommer inte kunna se min process i det, vilket känns väldigt skönt då jag känner att jag blottat lite för mycket.

Stressen

Under helgen har jag tänkt mycket på stress och den metodik jag har för att försöka motverka det hela. Jag inser att min metodik för närvarande är att säga nej till arbetsuppgifter som jag är osäker på om jag kan genomföra, och också neka till kreativa arbeten som jag kategoriserar som "för mycket".
När det blir för mycket är om deadlinen är för nära inpå, eller om jag har många bollar i luften redan.
Vissa kreativa arbeten kan jag exempelvis inte tacka nej till, som detta gestaltningsarbete till exempel. Alltså hamnar detta i förmån för annat, vilket tyder på att jag har en slags outtalad prioritetslista baserad på min pliktkänsla, snarare än min lust. Jag tänker att detta måste få vara så, samtidigt som det gör mig lite ledsen. Men min lust och min plikt är inte nödvändigtvis motstridiga saker.

Till helgen tackade jag nej till att planera ett dansuppträdande som mig själv men som pensionär på en kompis födelsedagsfest. Just nu funderar jag på om det är rätt väg att gå?

Saker som influerar stresskänslor:

• Your support network – A strong network of supportive friends and family members can be an enormous buffer against life’s stressors. On the flip side, the more lonely and isolated you are, the greater your vulnerability to stress.
• Your sense of control – It may be easier to take stress in your stride if you have confidence in yourself and your ability to influence events and persevere through challenges. If you feel like things are out of your control, you’re likely to have less tolerance for stress.
• Your attitude and outlook – Optimistic people are often more stress-hardy. They tend to embrace challenges, have a strong sense of humor, and accept that change is a part of life.
• Your ability to deal with your emotions – You’re extremely vulnerable to stress if you don’t know how to calm and soothe yourself when you’re feeling sad, angry, or overwhelmed by a situation. The ability to bring your emotions into balance helps you bounce back from adversity and is a skill that can be learned at any age.
• Your knowledge and preparation – The more you know about a stressful situation, including how long it will last and what to expect, the easier it is to cope. For example, if you go into surgery with a realistic picture of what to expect post-op, a painful recovery will be less traumatic than if you were expecting to bounce back immediately

(http://www.helpguide.org/mental/stress_signs.htm)

Vad skulle hända om jag säger Ja till allting istället? Att jag arbetar på att ha en positiv inställning till saker som sker och som människor vill inkludera mig i? Men även en mer positiv inställning till min förmåga att genomföra saker, utan att låta det gå ut över mitt sociala liv eller min förmåga att behålla mitt lugn?

När jag blir för stressad är jag upplever att vissa saker hamnar i skymundan, att jag inte hinner med. Kanske behöver jag inte löpa linan ut hela tiden? Att hänga med en polare kanske inte måste vara en halv dags häng utan kanske en timmes promenad? Att den där dansen på festen kanske inte måste vara koreograferad utan kan med fördel vara en improvisation?

Jag ska fundera vidare på stressmetodik under dagen.
Jag har även insett att jag inte är en häst. Jag känner mig mer som en ko.

Härma

Tog inspiration från kommersen och repetitionen hos ogland och gjorde fem minuters självporträtt under två timmar. 24 st, med andra ord. Tidningspapper, akvarell, kol, och väldigt lite torrpastell och oljepastell. Mig själv på debattartiklar om skolan.