The observation of projections in transformation.
Mitt arbete kretsar kring fenomenet observation och hur man som åskådare projicerar känslor, tankar, åsikter på ett föremål. Framför allt har jag intresserat mig för hur denna projicering ter sig annorlunda beroende på dag, stund eller sinnesstämning och gör att man kan uppleva sin observation helt annorlunda än vid förra gången man såg föremålet.
Jag har byggt en luftballong av en ballong som jag sytt ett tyghölje till och fäst en korg av papper till. Denna ballong har blivit min magiska artefakt som jag burit med mig genom staden, till hemmet, till skolan samt stått med den i famnen på en trafikerad shoppingstråk i staden under lunchrusningen.
Från vad jag märkt så har min ballong betytt olika saker för mig beroende på hur jag mått när jag sett eller hållit i den. Jag projicerar mina känslor, ser med en annan blick och ballongen förvandlas, liksom magi. Därför har det blivit viktigt för mig att bli sedd med min ballong, att andra också ska få kunna se, med sina blickar, projicera sina känslor.
I början av min process tänkte jag mycket på vardagsmagi, och hur främst jag projicerar magi på vardagliga prylar som en tät dimma eller en söt hund på spårvagnen. Jag ville arbeta med många små saker tillsammans, och tänkte först på pixlar och ville göra små Inchies målningar som tillsammans blev en annan helhet. (Inchies är små målningar man gör på dukar som är en inch hög & bred. Genom det lilla formatet blir fokuset inte på de enskilda målningarna utan snarare på massan av att de är tillsammans, samhörigheten. Dessvärre är detta som mest etablerad inom scrapbooking. Inget ont om det, men just scrapbooking tilltalar inte riktigt mig)
Denna idé ändrades till att bli små lappar med nedskrivna magiska stunder som skulle bli ett lapptäcke, där lapptäcket skulle stå för en slags tradition, barndom och vardag men där orden på lapparna skulle sätta den magiska stämningen. När det tyg jag beställt kom i brevlådan, så var det helt fruktansvärt fel färg, och det lapptäcke jag hade i huvudet grämde sig något otroligt och jag kände att mitt lapptäcke är redan gjort. Jag har tänkt färdigt den. Vid det laget hade jag redan sytt en länga lappar ihop och var mitt i sömnadsprocessen, så jag improviserade. Den impulsen ledde mig till luftballongen och jag tänkte att nu ska jag inte tänka färdigt den här idén, jag bara gör. Och som jag gjorde! Ballongen blev klar och helt plötsligt satt jag med en luftballong som visserligen var smygfin men som inte hade någon innebörd för mig.
På handledningen pyste all luft ur mig och ballongen blev en slags symbol för misslyckande och prestationsångest. Men i och med att jag inte längre hade något att förlora när jag stod djupt i en kreativ dal, så körde jag på, blåste upp skiten och spatserade runt i staden med min prestationsångest medan en vän med en kamera dokumenterade. Det jag kom fram till då ledde mig tillbaka till projicering och hur visuella intryck blir annorlunda beroende på vem som ser, och hur man mår när man ser. Andra såg mitt misslyckande som vackert, hur går det ihop?
Genom att fotografi, har jag skapat en Gif. Animation, en enklare stop motion film där jag tar mig runt i staden med ballongen. Detta blir ett annat seende, en lek med motivet, en lek med åskådaren där jag bestämmer miljö & agerande men där känslan får projiceras fritt. Och varför är det viktigt att andra också ser och projicerar?
Att se någonting annorlunda, väcker annorlunda tankar. Det vill jag komma åt, att ifrågasätta, tänka på ett annorlunda sätt, öppna för en annan möjlighet och inte bara följa strömmen utan att ge möjlighet att stanna upp och ifrågasätta var strömmen leder. Nu vet jag inte om jag lyckats med detta, men jag har fått några att dra på munnen inför varandra en vanlig dag, mitt på stan. Och att få två främlingar att mötas i samförstånd genom ett leende en vanlig dag på stan, det var magiskt för mig att observera.
Klicka på bilden för att se Gif. animationen.

