Del redovisning

Jag är här just nu i gestaltningsprocessen. Utforskar kroppens gränser, funktioner och utmanar hur jag förhåller mig i rummet.

PM

PM Examensarbete

Bakgrund:

Jag intresserar mig för kroppen i skolan, hur vi relaterar till varandras kroppar och det tabu jag upplever kring att prata om kroppen (det vill säga de delar av kroppen som inte är huvud eller händer). Genom bilder möter vi många olika kroppar som uttrycker olika saker och som vi förhåller oss till genom synintrycket. Jag upplever att det är vanligt att prata om den icke närvarandes kropp genom att diskutera personen/personerna på bilden och hur de ser ut. Däremot upplever jag att det inte är lika vanligt att prata om hur fysiskt närvarande kroppar relaterar till varandra beroende på rum, avstånd, förhållanden och perspektiv.
Jag menar på att vi besitter kunskap i hela kroppen, och som med allt är någonting som behöver komma upp till ytan för att kunna bli synliggjort och därefter också användas medvetet. Här upplever jag dock att det innebär en viss problematik gällande det etiska kring att elever arbetar med och om sina egna kroppar. Gränsen mellan personlig och privat kan lätt passeras, och det är inte heller rättvist att en elev ska behöva känna att denne behöver blotta någonting för personligt i skolan.

Didaktisk frågeställning:
Hur kan jag arbeta med kroppen som verktyg i bildämnet?

Hur kan jag som lärare synliggöra den kunskap som en elev har i kroppen?

Hur kan jag som lärare få eleverna att balansera mellan att arbeta personligt vs. Privat i bildämnet?

Gestaltningsmetod:
Genom att utgå från min egen kropp, har jag utforskat min kropps kunskaper och möjligheter och gränsen för vad jag vill visa upp i ett skolsammanhang. Jag har utmanat min privata gräns, och arbetar också med andra tabun inom akademien som att fördjupa mig i populärvetenskap om kroppens chakran, samt att vid handledning inte ha någonting att redovisa utan arbetar i ett teoretiskt/filosofiskt plan.

Teori:

Jag har inte satt ner foten ännu, men har stött på följande teorier under gestaltningens gång:
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.

Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.

Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling. Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier, kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel, sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och analyseras. Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Gadamers Hermenuetik som ifrågasätter möjligheten att i överhuvudtaget finna en objektiv sanning. Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan frambringa en sanning bland många.

Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet sker, det är där kroppar möts och förhåller sig till varandra.

Referenser:

http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:226781/FULLTEXT01.pdf

http://socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/article/viewFile/978/790

Depraz, Natalie, Varela, Francisco J. & Vermersch, Pierre (red.), On becoming aware: a pragmatics of experiencing, John Benjamins Publ., Amsterdam, 2003

Cooper, Ken, "Kroppsspråket": din genväg till framgång, 1. uppl., LiberLäromedel, Malmö, 1981

Molander, Bengt, Kunskap i handling, 2., omarb. uppl., Daidalos, Göteborg, 1996

Eriksson, Yvonne & Göthlund, Anette, Möten med bilder: analys och tolkning av visuella uttryck, Studentlitteratur, Lund, 2004 (kap 2,3 & 4)

Vishuddha

Hals chakra

Idag målade jag mitt halschakra med en silikonbaserad färg, undrar hur länge det håller? Blir det någon skillnad?

konst ref.

Li Wei

http://beautifuldecay.com/2014/11/03/april-dauscha-creates-delicate-lace-veils-tongue-eyes-body-parts/

April Dauscha

Kroppsspråk

Gestaltningen fortsätter. Jag ska meditera och läka eller stimulera flödet i mitt halschakra för att förbättra min förmåga till ärlig kommunikation och för att ta in och värdera kunskap. För att göra detta behöver jag också stimulera mitt hjärtchacra, för att öka min tillit, glädje, acceptans och kärlek. Jag behöver också rikta energi till mitt tredje öga, mitt tredje öga-chakra, för att komma framåt och utveckla mitt intelligens, min fantasi och intiution. Energierna från hjärt- och tredje ögat-chakrat strömmar genom halschakrat och utgör grund för allt jag kommunicerar. Känner jag inte tillit, glädje eller acceptans kommer jag inte våga kommunicera fritt eller ärligt. Har jag inte intiution eller tillit eller fantasi, kommer jag inte hitta något att säga.

Halschakrat påverkar talförmågan, liksom skapandeförmågan då det kopplas till armarna. Genom meditation, att äta frukt och dricka ört-te som läker min hals, och att ha färgen turkos och blått nära till hands. Grönt, lavendel och grön mat för mitt hjärt-chakra och tredje ögat chakrat stimuleras av färgen lila.


(vägg av text om varför jag ska göra ovanstående)
Jag har under helgen gjort research om kroppsspråk och också om kroppens sju chakran. Jag har alltid haft en viss fascination för så kallade new age filosofier, där jag inkluderar teorin om kroppens chakran. Samtidigt som jag inser att jag till viss del tror på detta. Att kroppen har olika energicentrum, vars öppenhet och flöden påverkar hur vi mår, kommunicerar och agerar. Att vi kan "felsöka" eller stimulera ett flöde till ett visst chakra som vi upplever att vi inte har tillgång till.
Chakran härstammar egentligen ur hinduismen och är central inom exempelvis yoga, och är en filosofi som varit logisk för väldigt många människor, mycket längre än vad bibeln funnits. De har förts vidare i en muntlig tradition och skrevs därefter i sanskrit. Det finns dem som försöker bevisa att idén om chakran och livsenergi (prana) existerar genom att försöka uppmäta dem enligt västerländsk vetenskaplig tradition. Det är nämligen just det som saknas för att bevisa dess existens, vilket gör att detta anses som flummigt och bluff. Detta icke-mätbara, jag har en stark sympati till denna typ av kunskap som allt som oftast avfärdas då det inte är mätbart, och därmed inte vetenskapligt eller logiskt. Men om det inte ärlogiskt, hur kan denna teori överlevt sedan 1000 år f.k?

Jag gillar denna filosofi av många anledningar, dels att det innebär att alla kroppar, alla människor sitter inne på jämlik potential. Men att vi nyttjar den utefter vad vi låter vår energi och medvetenhet strömma genom. Det finns rätt mängd av magi och spänning inom filosofin i förhållande till vad som låter logiskt och rimligt och vad som verkar helt galet och orimligt. Det finns en liknande typ av laddad balans som i dualismen personlig/privat för mig. Tillika inom konstnärligt utövande och hur vi ser på emotionell intelligens kontra teoretisk intelligens.

Chakran kopplas ofta ihop med kroppslig intelligens och kroppsspråk. Att vårt kroppsspråk ger uttryck för vilka chakran som vi låter flöda fritt och vilka vi skyler eller sluter energi från.
För mig blir idén om chakran logisk i kombination med meditation eller utvecklingsprocesser. Att tanken på ett chakra gör det lättare för mig att kunna fokusera  på ett visst utvecklingsområde inom mig själv. Istället för att tänka på någonting stort som att bli bättre på att kommunicera och bli självsäker i mitt kroppsspråk och i min kropp, kan jag tänka på att stimulera ett flöde inom ett chakraområde som påverkar kommunikationen. För mig blir det ett mer lättåtkomligt ändamål då jag inte behöver känna att jag misslyckas var gång jag känner mig osäker, utan jag kan snarare tänka att det bara saknas lite energiflöde här som jag behöver ge utrymme för. Potentialen finns, det ska bara hitta sin väg ut.

"An inability to communicate may also stem from the fear you may experience at being unsure of how your thoughts will be received by another."

"Negative thoughts and emotions cause the energy centers to go into disorder. Think about self-expression as an outflow of energy. Whether you are speaking, writing, communicating through body language, creating art, building something, inventing, dancing or the many other ways to express yourself – you are putting out energy from your core, from your soul. You are showing the world, “this is who I am.”

But when you are having trouble communicating, it can be directly related to an imbalance in your throat chakra. Your heart chakra, third eye and crown chakra are trying to send communications and energy through your throat chakra – communications from the heart, mind and the soul; but if the throat chakra is blocked, that pure, loving, wonderful energy is blocked and so cannot come out clearly, honestly or with full expression because the throat chakra is not operating at full capacity. Negative feelings and emotions put your chakras off their game. Mostly, these are related to low self-esteem!

An imbalanced throat chakra can also lead to physical ailments such as ear infections, bronchitis, thyroid imbalances, laryngitis and more. Remember the mind/body connection – everything you feel or think has an effect on the physical body."

http://www.chakrahealing.com/blog/throat-chakra-meditation/

Kört fast

Gestaltningsmässigt känner jag att jag fastnat lite. Jag ska fortsätta våga, jag vet bara inte riktigt hur.

Så jag har börjat jobba lite mer teoretiskt, ser till skolplanen hur kroppen behandlas i text. För det mesta får jag läsa in kroppen emellan raderna, men vissa stycken nämner nästan hur kroppen behöver inkluderas i undervisningen.

" I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas. Även hälso- och livsstilsfrågor ska uppmärksammas.
Eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet. En harmonisk utveckling och bildningsgång omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig."
Rättigheter och skyldigheter, skolans uppdrag



"kan använda och ta del av många olika uttrycksformer såsom språk, bild, musik, drama och dans samt har utvecklat kännedom om samhällets kulturutbud"Kunskaper, Mål.




För bildämnet nämns inte kroppen alls utan behöver läsas in emellan raderna.

Det jag inte vill visa.

De två fotografier som jag nu lagt upp här, är två bilder som för mig känns obehagliga att visa. Jag känner att jag pushar min gräns för vad jag vill visa upp då jag inte framställer det jag vill att andra ska se när de ser mig. Jag vill inte vara naken och utsatt. Inte heller passiv eller så blottad som jag är i dessa foton. Stirrandes på mina tomma, inaktiva händer.

Nu har jag visat dessa sidor hos mig som jag inte tycker om, och i och med det är jag fri från dem. Nu har ni redan sett, jag har inget kvar att dölja. Nu är jag fri att göra vilka experiment som helst för att min ridå har fallit.  Jag bär med mig den här erfarenheten till framtiden. Om att våga visa sitt sämsta som en del i processen, som en förutsättning för att sluta vara rädd för de vita arket eller att påbörja någonting nytt.

Experimentet fortsätter, jag känner mig lite darrig. Jag vill inte att någon ska se, samtidigt som jag vill visa upp för alla. Helt enkelt har jag börjat våga.

text referens

http://socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/article/viewFile/978/790

"Det handlar inte bara om förmåga till uppmärksamhet utan också om att göra någonting med uppmärksamheten, ett slags kroppslig intelligens."

"Tack vara spegelneuronen finns en stor potential till medkänsloutveckling inom både dans, musik och annan kulturutövning."

"There's no empathy in heaven because there is no mortality, no suffering."
"Empathy is the opposite och utopia."

om kroppen och representation

http://www.svtplay.se/video/2466340/kobra/transrevolutionen-ar-har

Varför går du omvägen via papper?

Efter handledningen igår fick jag besvärliga frågor som jag behövde få för att komma vidare. Jag har nu påbörjat arbeten som jag inte egentligen vågar göra och som jag känner att jag verkligen placerar mig på balansen mellan privat och personlig. Därtill möter jag min kropp utifrån på ett sätt som jag aldrig gör tidigare och på ett sätt som jag måste vänja mig vid för att bli bekväm i.
Jag gör nu helkropps självporträtt via foto. Inte helnaket som jag ritar dock, men naket nog för att jag ska känna att det bränner.

Jag har ställt upp en miniatyrstudio hemma som ser ut såhär.














Tyllgardin, lakan, ett täcke och en fleecefilt från Ikea. Min kamera sätter jag på 10 sek. självutlösning, och jag har ett starkt sidoljus för att försöka få lite kontraster och skuggor.
Hur mycket retuschering vill jag göra? Ska bilderna ska beskäras, och vad behöver jag göra med dem för att jag ska våga dela med mig av dem?

Varför gör jag det här?
Under dagen har jag uttalat en frågeställning som jag nog burit på ända sedan jag startade lärarutbildningen vilken är den, kan en vara en bra lärare ifall en har en dålig självbild?

Vidare funderar jag vidare över kroppen, över den visuella representationens bidragande till normativitet och huruvida det kan anses demokratiskt att det är vissa typer av kroppar som får utrymme? Vad ser andra när de ser mig? Vad ser jag när jag ser andra se mig? Min kropp som också är väldigt normativ i vissa avseenden, och icke-normativ i andra. I vilka utrymmen får den plats?

En början. Svartvitt är mer okej än i färg. Varför?
Tycker att allting känns obehagligt, men på ett inspirerande sätt. Hur är det möjligt?
Tusen frågor och tankar.

Kroppen

Jag fortsätter arbeta med kroppen. Bilden av kroppen, eller sinnesbilden av kroppen.
Har under några dagar tecknat med blyerts, kroppen såsom jag upplever den i stunden. Det är inte nödvändigtvis porträttiskt likt min kropp, men såsom jag avbildar den i huvudet med min uppfattning om dess anatomi. Det blir aldrig riktigt likt mig, vilket jag finner intressant.

Under helgen har jag varit på dansworkshop i Malmö. En utav dem introducerade mig för den japanska dansen Butoh. En dansform som går bort ifrån reglerna som finns inom dansen, utmanar bilden av skönhet och vad som får sägas på scen.

Min workshopledare, Sharon Kihara berättade att Butoh kom fram under slutet av 50-talets Japan. Japans kultur som har väldigt hårda sociala regler och normer kring hur en beter sig, med tyngdpunkt på att aldrig vara en börda för någon annan. Att en är en tillgång så länge en lyfter upp det positiva och endast visar detta för varandra. Något som innebär att det är svårt att möta känslor eller händelser som är våldsamma eller traumatiska, då det anses ohövligt att be om hjälp. "negativa" känslor hålls alltså inom en och ligger under ytan hela tiden, redo att koka över. Kihara berättade ett exempel om hennes far som i sin barndom fick uppleva att sin hemstad bombades, och kamraterna på andra sidan gatan låg döda på gatan. Istället för att ringa polisen eller be om hjälp packade familjen ihop sina tillhörigheter och började vandra till en annan stad, som också den bombades, så de fick vända till en tredje, fjärde, femte stad och reagerade socialt som att "jamen hoppsan ja vi får väl fara hit istället, oj oj nä nu gick vi hit.." som om det vore världsliga saker.
Butoh är en av många reaktioner av detta, att uttrycka de där bortträngda känslorna och uttrycken som inte ryms i den sociala konventionen. Hur kulturen bearbetar trauma, likt hur tyskland bearbetade kriget genom expressionism och expressionistisk dans (neue tanzen).

Jag intresserar mig för kroppsspråket och hur dansen tillåter mig som dansare förstå någonting genom att låta hela kroppen bearbeta det som jag säger. Och också att försöka uttrycka detta så att någon annan förstår. Kroppsmedvetenheten intresserar mig, samtidigt som det skrämmer mig då kroppen för mig förknippas med tabu och skam. Att inte visa upp sig, att inte få utrymme att säga vad en vill. Att dansens språk också har en mängd normer om vad som är vackert och vad som får sägas och av vilken typ av kropp som får säga det.

Teoretisera

EQ förknippas med socialpsykologin och deras teorier. Jag kom över två teorier inom fältet som jag fann intressanta.
Symbolisk interaktionism och spegel jag.

Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.

Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling. Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier, kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel, sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och analyseras.

Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Hermenuetiken som används som en grundpelare inom konst- och bildvetenskapen. Främst den Hermenuetik efter Gadamer som ifrågasätter möjligheten att överhuvutaget finna en objektiv sanning. Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan frambringa en sanning bland många.

Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet sker.
Dualismen Personligt/privat bränner för mig.
Jag verkar hitta mycket intressant teoretiskt på ämnet samtidigt som jag är intresserad av temat vilket gör att jag känner mig säker på detta som en intressant ingång i detta examensarbete.

Examenskurs. PM. Uppstartstankar

Här är mitt PM:
http://prezi.com/ymx84ycwwkns/?utm_campaign=share&utm_medium=copy&rc=ex0share

Jag hittade detta examensarbete idag http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:226781/FULLTEXT01.pdf
Som tar upp begreppet emotionell intelligens vilket jag tänkte titta närmare på. Det tangerar det jag intresserar mig av men inte till punkt och pricka. Jag intresserar mig för balansgången mellan att arbeta med emotionella teman eller ämnen, men utan att gå över gränsen för det privata. Att som konstnär eller lärare eller student hålla balansen där. Det är en balansakt som jag tycker är väldigt intressant.

Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.

Examens arbetet ovan tar upp att pedagogiker som Reggio Emilia och Waldorf arbetar utefter Emotionell intelligens. Gällande svenska skolan, hänvisar skribenten till Lpo94, alltså läroplanen för obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet.

Kanske att det kan vara värt att titta på hur en kan arbeta med emotionell intelligens i äldre åldrar, vad som står i nya läroplanen, och kanske hur en kan arbeta med detta i bildämnet?