Varför går du omvägen via papper?

Efter handledningen igår fick jag besvärliga frågor som jag behövde få för att komma vidare. Jag har nu påbörjat arbeten som jag inte egentligen vågar göra och som jag känner att jag verkligen placerar mig på balansen mellan privat och personlig. Därtill möter jag min kropp utifrån på ett sätt som jag aldrig gör tidigare och på ett sätt som jag måste vänja mig vid för att bli bekväm i.
Jag gör nu helkropps självporträtt via foto. Inte helnaket som jag ritar dock, men naket nog för att jag ska känna att det bränner.

Jag har ställt upp en miniatyrstudio hemma som ser ut såhär.














Tyllgardin, lakan, ett täcke och en fleecefilt från Ikea. Min kamera sätter jag på 10 sek. självutlösning, och jag har ett starkt sidoljus för att försöka få lite kontraster och skuggor.
Hur mycket retuschering vill jag göra? Ska bilderna ska beskäras, och vad behöver jag göra med dem för att jag ska våga dela med mig av dem?

Varför gör jag det här?
Under dagen har jag uttalat en frågeställning som jag nog burit på ända sedan jag startade lärarutbildningen vilken är den, kan en vara en bra lärare ifall en har en dålig självbild?

Vidare funderar jag vidare över kroppen, över den visuella representationens bidragande till normativitet och huruvida det kan anses demokratiskt att det är vissa typer av kroppar som får utrymme? Vad ser andra när de ser mig? Vad ser jag när jag ser andra se mig? Min kropp som också är väldigt normativ i vissa avseenden, och icke-normativ i andra. I vilka utrymmen får den plats?

En början. Svartvitt är mer okej än i färg. Varför?
Tycker att allting känns obehagligt, men på ett inspirerande sätt. Hur är det möjligt?
Tusen frågor och tankar.