Det börjar

Nu har jag landat själsligt efter Norge-resan under helgen. Jag behövde en ledig eftermiddag och kväll för att processa upplevelserna av de dramatiska landskapen jag sett, de låga molnen som nästan når marken i fjälldalen, den långa tågresan genom vad som såg ut som ett Miyazaki landskap.
Det lämnade intryck, det fick mig att längta hem till Umeå och gav mig en känsla som gnagt i mig rätt länge nu att jag saknar naturen, den vilda naturen.

När jag var i parkerna i måndags blev kontrasten så väldigt stor. Från fjälltoppar och naken sten som blottats i livsfarliga ras i branterna, till en planerad rabatt med bänkar placerade på exakt lika avstånd från varandra i en halvcirkel för att beskåda blommorna. Asfaltsränderna som bryter upp gräsmattan. Den articifiella naturen. Det blev för stor kontrast för mig att ta in där och då, jag klarade bara av att vara en timme  på platsen. Den timmen fördrevs genom att använda upp materialet i påsen för att skapa vindfångaren. Någonting som inte går att släta till eller kontrollera, någonting jag kunde relatera till, vinden.

Det första jag reagerade på när jag kom till göteborg var mängden asfalterade gångstigar på slumpmässiga ställen. Även pyttesmå stigar var asfalterade för att underlätta åtkomligheten. Att min närmsta "skog", svartemossen, bryts av på mitten av cykelbanan som går mellan biskopsgården och Volvo Torslanda. Att en hör lastbilar, mopeder och industrins dunkande när en går en skogspromenad.
En illusion av fritt växande, men inom kontrollerade områden. Jag upplever livet likadant.

Mycket i livet är i förändring för mig nu, studietidens avslut, relationers omformuleringar, företagets otydliga struktur, vad jag egentligen vill göra och vars jag vill befinna mig i framtiden. Livet i förändring och i rörelse i riktningar som jag inte kan kontrollera över just nu utan måste låta det komma som det kommer. Det gör mig stressad, det gör att jag tänker på allting samtidigt och har svårt att hitta fokus.
Jag saknar struktur, jag tror det är därför jag dragits till uppdragen som sätter en tydlig struktur för utforskandet då jag inte riktigt har sinnesfrid att tänka själv och fantisera.
Jag kanske behöver uppfinna en struktur för att hitta fokus i vimlet av tusen saker?

Kanske fann jag tröst i de vildvuxna landskapen som inte har en människo-bestämd struktur utan lever och växer efter slumpen? Att det går ganska bra ändå och att det går att växa stort.

Tänker på Momo och kampen om tiden igen.
Det är nog dags att läsa den igen.