A room of one's own

Jag har en liten lampa på skrivbordet. Den ger knappt något ljus, men jag älskar den lilla lampan. På bordet torkar ett målat bräde som jag ska hänga upp trådrullarna på. Det är några pärmar och småsaker i bokhyllorna kvar som inte är mina egna. Och symaskinen är ju vår gemensamma, men allting annat i rummet, även möblerna är helt och hållet mitt. Det känns skönt och skit samtidigt.

Sent igår såg jag en teaterframställning på youtube av Virginia Wolfs A room of one's own. Jag försöker tänka på vad jag kompromissar med när jag bor och lever med någon annan. Vad som växer ur det, vad som inte kan gro.

Jag undersöker mitt rum, men allting är ännu i kaos.

Att flytta på alla saker ger dominoeffekter i hela lägenheten. Jag blir snart galen på alla prylar, och brottas med känslorna om att jag är så jobbig som bara ska ha mina saker i mitt egna rum.

 Ditt och mitt. Det har spridit sig till hallen.

Jag försöker fotografera mellanrummen mellan möblerna jag har där inne. Sörjer att jag inte riktigt lyckades få rummet helt tomt innan möblerna behövde komma in.
Men det fanns inte plats att ha ett helt tomt rum. Jag stod inte ut med att ta upp hela lägenheten med mina saker bara för att få ett tomt rum. Inte ens en dag kände jag att det var ett alternativ.
Varför är det så jobbigt?

Jag försöker fotografera kontrasterna i mina behov av rummet. Barnböckerna bland anteckningsblocken. Kurslitteraturen bredvid yoga mattan. Magdansbyrån bredvid hushållsekonomi papprena. Tänder och släcker den lilla lampan och lyssnar på grannungens barnprogram genom väggen.

Stressen

Under helgen har jag tänkt mycket på stress och den metodik jag har för att försöka motverka det hela. Jag inser att min metodik för närvarande är att säga nej till arbetsuppgifter som jag är osäker på om jag kan genomföra, och också neka till kreativa arbeten som jag kategoriserar som "för mycket".
När det blir för mycket är om deadlinen är för nära inpå, eller om jag har många bollar i luften redan.
Vissa kreativa arbeten kan jag exempelvis inte tacka nej till, som detta gestaltningsarbete till exempel. Alltså hamnar detta i förmån för annat, vilket tyder på att jag har en slags outtalad prioritetslista baserad på min pliktkänsla, snarare än min lust. Jag tänker att detta måste få vara så, samtidigt som det gör mig lite ledsen. Men min lust och min plikt är inte nödvändigtvis motstridiga saker.

Till helgen tackade jag nej till att planera ett dansuppträdande som mig själv men som pensionär på en kompis födelsedagsfest. Just nu funderar jag på om det är rätt väg att gå?

Saker som influerar stresskänslor:

• Your support network – A strong network of supportive friends and family members can be an enormous buffer against life’s stressors. On the flip side, the more lonely and isolated you are, the greater your vulnerability to stress.
• Your sense of control – It may be easier to take stress in your stride if you have confidence in yourself and your ability to influence events and persevere through challenges. If you feel like things are out of your control, you’re likely to have less tolerance for stress.
• Your attitude and outlook – Optimistic people are often more stress-hardy. They tend to embrace challenges, have a strong sense of humor, and accept that change is a part of life.
• Your ability to deal with your emotions – You’re extremely vulnerable to stress if you don’t know how to calm and soothe yourself when you’re feeling sad, angry, or overwhelmed by a situation. The ability to bring your emotions into balance helps you bounce back from adversity and is a skill that can be learned at any age.
• Your knowledge and preparation – The more you know about a stressful situation, including how long it will last and what to expect, the easier it is to cope. For example, if you go into surgery with a realistic picture of what to expect post-op, a painful recovery will be less traumatic than if you were expecting to bounce back immediately

(http://www.helpguide.org/mental/stress_signs.htm)

Vad skulle hända om jag säger Ja till allting istället? Att jag arbetar på att ha en positiv inställning till saker som sker och som människor vill inkludera mig i? Men även en mer positiv inställning till min förmåga att genomföra saker, utan att låta det gå ut över mitt sociala liv eller min förmåga att behålla mitt lugn?

När jag blir för stressad är jag upplever att vissa saker hamnar i skymundan, att jag inte hinner med. Kanske behöver jag inte löpa linan ut hela tiden? Att hänga med en polare kanske inte måste vara en halv dags häng utan kanske en timmes promenad? Att den där dansen på festen kanske inte måste vara koreograferad utan kan med fördel vara en improvisation?

Jag ska fundera vidare på stressmetodik under dagen.
Jag har även insett att jag inte är en häst. Jag känner mig mer som en ko.

Det börjar

Nu har jag landat själsligt efter Norge-resan under helgen. Jag behövde en ledig eftermiddag och kväll för att processa upplevelserna av de dramatiska landskapen jag sett, de låga molnen som nästan når marken i fjälldalen, den långa tågresan genom vad som såg ut som ett Miyazaki landskap.
Det lämnade intryck, det fick mig att längta hem till Umeå och gav mig en känsla som gnagt i mig rätt länge nu att jag saknar naturen, den vilda naturen.

När jag var i parkerna i måndags blev kontrasten så väldigt stor. Från fjälltoppar och naken sten som blottats i livsfarliga ras i branterna, till en planerad rabatt med bänkar placerade på exakt lika avstånd från varandra i en halvcirkel för att beskåda blommorna. Asfaltsränderna som bryter upp gräsmattan. Den articifiella naturen. Det blev för stor kontrast för mig att ta in där och då, jag klarade bara av att vara en timme  på platsen. Den timmen fördrevs genom att använda upp materialet i påsen för att skapa vindfångaren. Någonting som inte går att släta till eller kontrollera, någonting jag kunde relatera till, vinden.

Det första jag reagerade på när jag kom till göteborg var mängden asfalterade gångstigar på slumpmässiga ställen. Även pyttesmå stigar var asfalterade för att underlätta åtkomligheten. Att min närmsta "skog", svartemossen, bryts av på mitten av cykelbanan som går mellan biskopsgården och Volvo Torslanda. Att en hör lastbilar, mopeder och industrins dunkande när en går en skogspromenad.
En illusion av fritt växande, men inom kontrollerade områden. Jag upplever livet likadant.

Mycket i livet är i förändring för mig nu, studietidens avslut, relationers omformuleringar, företagets otydliga struktur, vad jag egentligen vill göra och vars jag vill befinna mig i framtiden. Livet i förändring och i rörelse i riktningar som jag inte kan kontrollera över just nu utan måste låta det komma som det kommer. Det gör mig stressad, det gör att jag tänker på allting samtidigt och har svårt att hitta fokus.
Jag saknar struktur, jag tror det är därför jag dragits till uppdragen som sätter en tydlig struktur för utforskandet då jag inte riktigt har sinnesfrid att tänka själv och fantisera.
Jag kanske behöver uppfinna en struktur för att hitta fokus i vimlet av tusen saker?

Kanske fann jag tröst i de vildvuxna landskapen som inte har en människo-bestämd struktur utan lever och växer efter slumpen? Att det går ganska bra ändå och att det går att växa stort.

Tänker på Momo och kampen om tiden igen.
Det är nog dags att läsa den igen.