Vishuddha

Det jag inte vill visa.

De två fotografier som jag nu lagt upp här, är två bilder som för mig känns obehagliga att visa. Jag känner att jag pushar min gräns för vad jag vill visa upp då jag inte framställer det jag vill att andra ska se när de ser mig. Jag vill inte vara naken och utsatt. Inte heller passiv eller så blottad som jag är i dessa foton. Stirrandes på mina tomma, inaktiva händer.

Nu har jag visat dessa sidor hos mig som jag inte tycker om, och i och med det är jag fri från dem. Nu har ni redan sett, jag har inget kvar att dölja. Nu är jag fri att göra vilka experiment som helst för att min ridå har fallit.  Jag bär med mig den här erfarenheten till framtiden. Om att våga visa sitt sämsta som en del i processen, som en förutsättning för att sluta vara rädd för de vita arket eller att påbörja någonting nytt.

Experimentet fortsätter, jag känner mig lite darrig. Jag vill inte att någon ska se, samtidigt som jag vill visa upp för alla. Helt enkelt har jag börjat våga.

Varför går du omvägen via papper?

Efter handledningen igår fick jag besvärliga frågor som jag behövde få för att komma vidare. Jag har nu påbörjat arbeten som jag inte egentligen vågar göra och som jag känner att jag verkligen placerar mig på balansen mellan privat och personlig. Därtill möter jag min kropp utifrån på ett sätt som jag aldrig gör tidigare och på ett sätt som jag måste vänja mig vid för att bli bekväm i.
Jag gör nu helkropps självporträtt via foto. Inte helnaket som jag ritar dock, men naket nog för att jag ska känna att det bränner.

Jag har ställt upp en miniatyrstudio hemma som ser ut såhär.














Tyllgardin, lakan, ett täcke och en fleecefilt från Ikea. Min kamera sätter jag på 10 sek. självutlösning, och jag har ett starkt sidoljus för att försöka få lite kontraster och skuggor.
Hur mycket retuschering vill jag göra? Ska bilderna ska beskäras, och vad behöver jag göra med dem för att jag ska våga dela med mig av dem?

Varför gör jag det här?
Under dagen har jag uttalat en frågeställning som jag nog burit på ända sedan jag startade lärarutbildningen vilken är den, kan en vara en bra lärare ifall en har en dålig självbild?

Vidare funderar jag vidare över kroppen, över den visuella representationens bidragande till normativitet och huruvida det kan anses demokratiskt att det är vissa typer av kroppar som får utrymme? Vad ser andra när de ser mig? Vad ser jag när jag ser andra se mig? Min kropp som också är väldigt normativ i vissa avseenden, och icke-normativ i andra. I vilka utrymmen får den plats?

En början. Svartvitt är mer okej än i färg. Varför?
Tycker att allting känns obehagligt, men på ett inspirerande sätt. Hur är det möjligt?
Tusen frågor och tankar.

Vad gör jag?

Jag funderar på vad jag ska redovisa, men arbetet med mitt inre rum och min inre häst fortsätter. Jag vill inte riktigt hänga ut min relation eller arbeta för privat så jag funderar på hur jag kan redovisa processen..

Idag jobbar jag allt för illustrativt.
En akvarell gif, jag gillar kombinationen av den transparanta färgen, känner att det är en röd tråd genom mitt arbete, genomskinlighet.

Experiment

Hittade material i vasaparken som jag ska testa att göra färg av.