Sammanfattande inlägg

Min gestaltning har i stora drag varit en lång och emotionell process då jag behövt ändra min hemma situation. I lägenheten har jag tagit mig ett helt eget rum där jag inte kompromissar eller tänker på någon annan.
Det är denna process egentliga slutresultat, vilket jag inte vill eller upplever att jag kan redovisa då förändringen snarare skett inom mig. Därför tänker jag försöka redovisa en del av min process. Här nedan har jag sammanfattat min process, och länkar till bloggen i kronologisk ordning.

Processen:

V.39
Här började jag dokumentera tid, hur mycket tid jag spenderar under en typisk veckodag. Jag insåg att min sammanlagda tid hemma egentligen var frukost-timmen, på sin höjd två timmar om kvällen och sen sovtiden. Varför är jag inte hemma? Var laddar jag om min energi och kan slappna av om jag inte är hemma? Gör jag verkligen det nu för tiden eller rusar allt på utan tid till reflektion?
Jag började på ett uppdrag, att måla min inre häst. Jag tog en stor trä panå, ett betydligt större format än vad jag brukar arbeta på. Jag tog det som en utmaning, både formatet och mediet att måla.

V.40
Jag fortsatte att måla min inre häst, medan jag blev stressad av att jag arbetade kontextuell-löst. Jag utforskade mina stress-symptom under tiden, och hur en kan motverka stress. Jag fann en tenderar bli stressad om saker är utom ens kontroll. Och att människor som har en optimistisk livssyn och omfamnar utmaningar, och som har sina känslor i balans och kan lugna sig själva klarar stress bättre.
Jag relaterade till dessa symptom. Och till sist målade jag över min häst då jag upplevde att dess syfte sprungit ifrån mig. Jag rymde ifrån tavlan. Eller rymde tavlan ifrån mig?
Jag gick till Vasaparken och samlade på mig funna material som jag gjorde färg av, och lät den rinna över min tavla. Lät den rinniga färgen jobba okontrollerat, till skillnad från hästmålningen som jag själv försökte tämja.

V.41
Jag bestämde mig att ta mitt möte med hästen som inspiration, att lyssna till min inre häst som rymde, och faktiskt rymma själv. Jag rymde hemifrån under några timmar under några dagar tills jag kände mig redo att gå vidare. Jag fortsatte att samla på mig material att göra färg av, och målade med den på tavlan. Tavlan avbildar den filosofiska ängen som min inre häst rymde till, och blir också en abstrakt dokumentation av de verkliga rymningar och emotionella arbete jag genomgår.
Vissa dagar ville jag dokumentera och vara på platsen. Andra dagar arbetade jag igenom min situation hemma och fann tid att reflektera på. Under dessa rymningar insåg jag att mitt arbete balanserar mellan att vara allmängiltigt och privat, och att jag behöver ha tungan rätt i mun.
Jag började tänka på tillflyktsort, vad är det jag rymmer till snarare än från? Vad är skillnaden mellan flykt och rymning, vad är det jag egentligen gör? Kan jag rymma eller hitta en mer lätt tillgänglig tillflyktsort hemma som ju ändå ska kunna fungera som min fristad?

V.42
Jag insåg att jag behöver ha ett eget rum som bara är mitt eget och började sörja att jag inte klarade av att leva i den bild av par-relation som jag tidigare ansett varit ett "sunt förhållande". Jag mötte och sparade mentala dokumentationer av normer kring par-relationer. Det var väldigt lätt, de finns överallt, mina känslor bröt många av dem.

Jag minns speciellt ett citat från ett av seminarierna som jag reagerade på, men aldrig ifrågasatte högt.. det gjorde ingen annan heller där och då så jag såg det som en norm som ringar in min problematik.
 I ett bra förhållande finns det ingen skiljelinje mellan dig och mig eller ditt och mitt. Det går inte att säga var den ena börjar och den andra slutar.
Jag tog till fasta på ditt och mitt, och funderade över hur få saker i lägenheten som är mina, hur många som är hans, och hur många som är våra gemensamma. Stör det mig?
Innebär det här att jag befinner mig i en dålig relation då jag tar mig ett helt eget rum?

V.43
Här började allting bli för mycket och jag kunde inte längre separera den privata sfären mot min allmängiltiga och valde att inte blogga så mycket alls. Jag kom till skolan, vände på min målning upp och ner och kände att det blev lättare att andas när jag såg på den. Jag försökte se saker från den ljusa sidan. Jag åkte hem till Umeå som en slags flykt från lägenheten, men inte som en rymning och slutade egentligen blogga då jag inte ville hänga ut för mycket.
När jag väl skriver rinner det till för mycket ibland.

V.44
Inför hängningen upplever jag ett lugnt och en slags panik samtidigt då jag inte vet hur jag ska presentera min process. Jag är rädd att det arbete jag gjort inte synts då jag inte kunnat dokumentera allting. Känner att det är kanske en rädsla jag kommer bära med mig i resten av mitt yrkesliv. När har jag skapat och producerat mycket nog för att bevisa att jag är en engagerad och driven flickvän/student/lärare? Hur dokumenterar jag det?
Jag är helt uttömd på energi, utmattad då tankarna och känslorna arbetat på högvarv dygnet om i flera veckor. Hur visar jag det.
I en slags panik gjorde jag en sista gif som jag tänkte skulle visa på processen av att ha min inre häst som stöd och alter-ego i mitt konstnärliga arbete. Men jag vilar i att min dokumentation av rymningarna får räcka denna gången. En ovetande kommer inte kunna se min process i det, vilket känns väldigt skönt då jag känner att jag blottat lite för mycket.

Vad gör jag?

Jag funderar på vad jag ska redovisa, men arbetet med mitt inre rum och min inre häst fortsätter. Jag vill inte riktigt hänga ut min relation eller arbeta för privat så jag funderar på hur jag kan redovisa processen..

Idag jobbar jag allt för illustrativt.
En akvarell gif, jag gillar kombinationen av den transparanta färgen, känner att det är en röd tråd genom mitt arbete, genomskinlighet.

A room of one's own

Jag har en liten lampa på skrivbordet. Den ger knappt något ljus, men jag älskar den lilla lampan. På bordet torkar ett målat bräde som jag ska hänga upp trådrullarna på. Det är några pärmar och småsaker i bokhyllorna kvar som inte är mina egna. Och symaskinen är ju vår gemensamma, men allting annat i rummet, även möblerna är helt och hållet mitt. Det känns skönt och skit samtidigt.

Sent igår såg jag en teaterframställning på youtube av Virginia Wolfs A room of one's own. Jag försöker tänka på vad jag kompromissar med när jag bor och lever med någon annan. Vad som växer ur det, vad som inte kan gro.

Jag undersöker mitt rum, men allting är ännu i kaos.

Att flytta på alla saker ger dominoeffekter i hela lägenheten. Jag blir snart galen på alla prylar, och brottas med känslorna om att jag är så jobbig som bara ska ha mina saker i mitt egna rum.

 Ditt och mitt. Det har spridit sig till hallen.

Jag försöker fotografera mellanrummen mellan möblerna jag har där inne. Sörjer att jag inte riktigt lyckades få rummet helt tomt innan möblerna behövde komma in.
Men det fanns inte plats att ha ett helt tomt rum. Jag stod inte ut med att ta upp hela lägenheten med mina saker bara för att få ett tomt rum. Inte ens en dag kände jag att det var ett alternativ.
Varför är det så jobbigt?

Jag försöker fotografera kontrasterna i mina behov av rummet. Barnböckerna bland anteckningsblocken. Kurslitteraturen bredvid yoga mattan. Magdansbyrån bredvid hushållsekonomi papprena. Tänder och släcker den lilla lampan och lyssnar på grannungens barnprogram genom väggen.

Stressen

Under helgen har jag tänkt mycket på stress och den metodik jag har för att försöka motverka det hela. Jag inser att min metodik för närvarande är att säga nej till arbetsuppgifter som jag är osäker på om jag kan genomföra, och också neka till kreativa arbeten som jag kategoriserar som "för mycket".
När det blir för mycket är om deadlinen är för nära inpå, eller om jag har många bollar i luften redan.
Vissa kreativa arbeten kan jag exempelvis inte tacka nej till, som detta gestaltningsarbete till exempel. Alltså hamnar detta i förmån för annat, vilket tyder på att jag har en slags outtalad prioritetslista baserad på min pliktkänsla, snarare än min lust. Jag tänker att detta måste få vara så, samtidigt som det gör mig lite ledsen. Men min lust och min plikt är inte nödvändigtvis motstridiga saker.

Till helgen tackade jag nej till att planera ett dansuppträdande som mig själv men som pensionär på en kompis födelsedagsfest. Just nu funderar jag på om det är rätt väg att gå?

Saker som influerar stresskänslor:

• Your support network – A strong network of supportive friends and family members can be an enormous buffer against life’s stressors. On the flip side, the more lonely and isolated you are, the greater your vulnerability to stress.
• Your sense of control – It may be easier to take stress in your stride if you have confidence in yourself and your ability to influence events and persevere through challenges. If you feel like things are out of your control, you’re likely to have less tolerance for stress.
• Your attitude and outlook – Optimistic people are often more stress-hardy. They tend to embrace challenges, have a strong sense of humor, and accept that change is a part of life.
• Your ability to deal with your emotions – You’re extremely vulnerable to stress if you don’t know how to calm and soothe yourself when you’re feeling sad, angry, or overwhelmed by a situation. The ability to bring your emotions into balance helps you bounce back from adversity and is a skill that can be learned at any age.
• Your knowledge and preparation – The more you know about a stressful situation, including how long it will last and what to expect, the easier it is to cope. For example, if you go into surgery with a realistic picture of what to expect post-op, a painful recovery will be less traumatic than if you were expecting to bounce back immediately

(http://www.helpguide.org/mental/stress_signs.htm)

Vad skulle hända om jag säger Ja till allting istället? Att jag arbetar på att ha en positiv inställning till saker som sker och som människor vill inkludera mig i? Men även en mer positiv inställning till min förmåga att genomföra saker, utan att låta det gå ut över mitt sociala liv eller min förmåga att behålla mitt lugn?

När jag blir för stressad är jag upplever att vissa saker hamnar i skymundan, att jag inte hinner med. Kanske behöver jag inte löpa linan ut hela tiden? Att hänga med en polare kanske inte måste vara en halv dags häng utan kanske en timmes promenad? Att den där dansen på festen kanske inte måste vara koreograferad utan kan med fördel vara en improvisation?

Jag ska fundera vidare på stressmetodik under dagen.
Jag har även insett att jag inte är en häst. Jag känner mig mer som en ko.