Igång

Jag klantade till mig och lyckades missa handledningen idag. Den enda bokade skoltimmen denna vecka, och jag lyckades missa den. Jag var strängt upptagen med att leta referenser.

Öppnade gp.se och hittade det här http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2361144-pyramidalt-varldsrekord-till-slut

Gillade samarbetet mellan skolorna. Det häftiga uttrycket. Den monumentala kraften. Repetitionen som fraktalerna skapar. Att det bakomliggande syftet var att arbeta handgripligt med matte.

Funderar vidare på det här med det monumentala.
Tänker att jag alltid jobbar med kroppen, cirkus, dans, handsömnad, performance. Alltså kanske jag inte borde göra det nu för jag är bekväm i det. Vad blir det av alltihopa om jag gör raka motsatsen? Tanken skrämmer mig.
Rörelsen och vaggan tilltalar mig mycket mer än det påtade materialet. Jag tror inte på att det jag skapat är bärande i sig. Varför? Jag gömmer mig i det faktum att jag själv upplever i görandet, då jag får direkt feedback på att jag utvecklar någonting. Hur delger jag mig av upplevelsen? Vill jag dela med mig av min upplevelse? -Nej inte egentligen, det är inte det intressanta. Det är att uppleva, att orka, våga och vilja ta sig tiden.

Tid och repetitioner. Jag vill nog att åskådaren ska få en förnimmelse om detta. Att ta sig tiden att genomgå repetitioner.. att oförutsägbara tankar kan väckas genom att iaktta eller genomgå någonting förutsägbart.
Hur ska jag få folk att ta sig tid? Vem ska ta sig tid, och åt att göra vad? Reflektera? Fingervirka?

Tänker på kedjebrev. Jag hatar kedjebrev.

Referenser & inspiration till textskrivandet:

Främst intressant mellan 02.40 -04.44

https://www.youtube.com/watch?v=uvkLR3pa5QI