Kroppen

Jag fortsätter arbeta med kroppen. Bilden av kroppen, eller sinnesbilden av kroppen.
Har under några dagar tecknat med blyerts, kroppen såsom jag upplever den i stunden. Det är inte nödvändigtvis porträttiskt likt min kropp, men såsom jag avbildar den i huvudet med min uppfattning om dess anatomi. Det blir aldrig riktigt likt mig, vilket jag finner intressant.

Under helgen har jag varit på dansworkshop i Malmö. En utav dem introducerade mig för den japanska dansen Butoh. En dansform som går bort ifrån reglerna som finns inom dansen, utmanar bilden av skönhet och vad som får sägas på scen.

Min workshopledare, Sharon Kihara berättade att Butoh kom fram under slutet av 50-talets Japan. Japans kultur som har väldigt hårda sociala regler och normer kring hur en beter sig, med tyngdpunkt på att aldrig vara en börda för någon annan. Att en är en tillgång så länge en lyfter upp det positiva och endast visar detta för varandra. Något som innebär att det är svårt att möta känslor eller händelser som är våldsamma eller traumatiska, då det anses ohövligt att be om hjälp. "negativa" känslor hålls alltså inom en och ligger under ytan hela tiden, redo att koka över. Kihara berättade ett exempel om hennes far som i sin barndom fick uppleva att sin hemstad bombades, och kamraterna på andra sidan gatan låg döda på gatan. Istället för att ringa polisen eller be om hjälp packade familjen ihop sina tillhörigheter och började vandra till en annan stad, som också den bombades, så de fick vända till en tredje, fjärde, femte stad och reagerade socialt som att "jamen hoppsan ja vi får väl fara hit istället, oj oj nä nu gick vi hit.." som om det vore världsliga saker.
Butoh är en av många reaktioner av detta, att uttrycka de där bortträngda känslorna och uttrycken som inte ryms i den sociala konventionen. Hur kulturen bearbetar trauma, likt hur tyskland bearbetade kriget genom expressionism och expressionistisk dans (neue tanzen).

Jag intresserar mig för kroppsspråket och hur dansen tillåter mig som dansare förstå någonting genom att låta hela kroppen bearbeta det som jag säger. Och också att försöka uttrycka detta så att någon annan förstår. Kroppsmedvetenheten intresserar mig, samtidigt som det skrämmer mig då kroppen för mig förknippas med tabu och skam. Att inte visa upp sig, att inte få utrymme att säga vad en vill. Att dansens språk också har en mängd normer om vad som är vackert och vad som får sägas och av vilken typ av kropp som får säga det.

Teoretisera

EQ förknippas med socialpsykologin och deras teorier. Jag kom över två teorier inom fältet som jag fann intressanta.
Symbolisk interaktionism och spegel jag.

Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.

Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling. Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier, kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel, sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och analyseras.

Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Hermenuetiken som används som en grundpelare inom konst- och bildvetenskapen. Främst den Hermenuetik efter Gadamer som ifrågasätter möjligheten att överhuvutaget finna en objektiv sanning. Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan frambringa en sanning bland många.

Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet sker.
Dualismen Personligt/privat bränner för mig.
Jag verkar hitta mycket intressant teoretiskt på ämnet samtidigt som jag är intresserad av temat vilket gör att jag känner mig säker på detta som en intressant ingång i detta examensarbete.

Intryck

Jag fotograferade inte alla intrycken, främst inte inne på museerna men jag uppskattade delar av Ylva Oglands utställning. Det var nästan tomt inne i utställningssalarna då jag och Agnes var där, vilket gav hela utställningen en spöklig, tom atmosfär. Då många av verken spelade på att tvinga betraktaren ut ur den traditionella betraktarrollen, upplevde jag vissa av verken som lite hemliga och interna. Som att en tjuvkikade på sätt och vis. Med detta tänker jag främst på verket The Birth of Xenia (Diverse Variations) and Diverse Variations of Other Spaces. Där ett 30-tal stafflier med 30 variationer av motivet The Birt of Xenia står i en riktangel runt en röd duk på golvet som är 10 x 8,7 meter stort. Stafflierna är vinklade inåt och bildar ett rum som Ogland använder som atelje för att skapa variationerna. Rummet stod tomt så när som på konstnärsmaterial, färg, penslar, papper som var placerade i mitten.
Som betraktare fick en kika in emellan stafflierna och få små glimtar av installationens helhet, och fråga sig om det skulle vara möjligt att ta sig in i rummet där inne?
Motivet av alla bilderna såg ut att vara en ensam, naken, nyförlöst mamma och hennes nyfödde barn som hon håller tryckt mot bröstet. Navelsträngen är ännu inte klippt och blodet ännu inte borttvättat. Ett extremt intimt ögonblick som, för mig, gav känslan av att jag tjuvkikade in på dem.

Jag som i min förra gestaltning arbetade mycket med repetition, att ta sig tid och att ta plats och spelade lite med betraktarens initiativ för att beträda och möta verket hamnade just i ovanstående tankar. Vad som sker i repetitionen? Vilket utrymme detta ger till betraktaren?
Jag kunde själv känna att som utövare, som skapare ger repetitionen mycket input och tankar. Men att som betraktare av någons fördjupande repetition gav det någonting annat. Vad har jag inte lyckats formulera ännu.

Däremot ger detta mig instikt i att jag kanske inte är färdig med repetition som begrepp/metod/teknik/koncept och känner samtidigt att det är självklart att jag fortsätter processen där jag senast var.

Bilder som gav ögat och tanken mat, Kommersen:

Sociala nätverk

http://www.gapyear.com/news/230749/dutch-girl-fakes-a-trip-to-se-asia

Mer referenser

Fortsätter på gårdagskvällens sena spår:

Ad Reinhardt's black paintings

Repetativt, representation av det som inte representeras.
Kan tolkas som en anti-kanon.

referens.

Fick till sist tummen ur och gick till biblo idag. Kändes ironiskt att jag i början av gestaltningen längtade dit men fick förbud och att det inte är först nu jag förmått bryta förbudet.

Hade tre titlar med mig att låna och gick såklart därifrån med det dubbla.

Hittade denna spännande titel bland hyllorna:
Crisis and repetition - Essays on art an culture av Kate Armstrong.

Citat s.9
"The second way that repetition functions in this framework is within the works themselves [...] that which is represented can be repeated to the point where it can actually transcend representation and gesture to the unrepresentable. [...] this strategy of incessant repetition introducer notions of the absent transcendent, the impossible, unrepresentable..."

Andy Warhol's The Collection. Campbell's Soup Cans 1962

När jag läste detta fick jag den där känslan en får ibland, som att det en anat under ytan blir helt synligt. Men samtidigt ser en det hela men hissen når inte ända upp ändå.

Men det känns självklart att Repetition hör ihop med representation. Och det känns lika självklart att jag arbetar med representation. Det har vi varit inne på tidigare, fingervirkningen kan vara väldigt tilltalande, men inte för alla. Vem/vad representeras med denna repetition? Varför repeterar jag det här?

Varför repeterar jag representation?

 Börjar hamna i någonting jobbigt där jag blir så väldigt medveten om att jag landar i fler frågor än svar och vet inte riktigt om svaren kan komma eller om det är diskussionsmaterial?

reflektion

Var på Ikea och skaffade mer material. Reflekterade över det metakognitiva lärandet i att repetera.
Repetition om nya kunskaper brukar komma naturligt, att en återberättar vad en lärt sig under dagen på kvällen för familj eller för en vän eller i en dagbok. Formulerar en ny insikt på i sin facebook feed eller på en blogg.. eller hur nu kidsen gör det nu för tid'n.
Tänker att det inte går att repetera då intrycken blivit för många. Att det är svårt att plocka ut separata lärdomar ut en hel kontext som en dag i livet kan vara. Att den nya informationen inte landar där och då, utan oftast i ett annat sammanhang som också vävs in i upplevelsen av insikt.

Att repetera, just för att lära sig repetera.
Att sitta ner, vara tyst, lyssna, följa skriftliga & muntliga anvisningar, att arbeta självständigt och i grupp, att arbeta mot yttre såväl som inre mål.

Jag letar plats som jag känner att jag får kontakt med mina reflektioner.
Gick längs med älven idag och letade blåsiga platser där jag kunde arbeta med pappersslingorna.
Tänkte att vinden skulle ge det en spännande dimension. Det gjorde det väl, men det var inte det som var grejjen. Gick upp i storlek och vävde där jag behövde ta några steg mellan öglorna. Absolut inte STORT men nog för att få en ny repetativ rörelse.. men blev lite avbruten av vinden.
Började smått på en plats där jag var i vägen också men kände inte riktigt att jag vill integrera med folk, jag vill inte konfronteras då jag väl jobbar.

Fortsätter tänka på platsen och fortsätter arbeta under tiden jag reflekterar.

Referens plats:

Jee Young Lee fotografier i hennes studio.

Filmade som vanligt en dokumentation också men orkar inte visa den för att det känns orelevant.

Lyfter blicken

Måste lyfta blicken lite från det handgripliga görandet och fördjupa mig.

Cellular memory, populärvetenskap. Fact or fiction? Spelar det roll?

Prof. Gary Schwartz:
Any system, any set of cells that has feedback mechanisms in a network is gonna learn the same way that neurones do.

Ja, allt som står här är ju bara självklarheter men ändå.
http://www.dn.se/insidan/inlarningen-blir-battre-om-fler-sinnen-aktiveras/

Det här med att nysta.

Body memory.. att vi ingår i nätverk. Pandora. Svampens mycel. Att bära med sig förfäders minnen.
Att vi går i cirklar, att alla feedback mekanismer vi har i kroppen reflekteras i vårt sociala liv.
Att vi går i cirklar. Historian upprepar sig. Att vårt sätt att bebo planeten, göra effektiv stadsplanering organiserar sig på snarlika sätt som svampens nätverk. Allt följer mönster. Nätverk, nystan, trådar, delar av helhet.

http://www.wired.com/2010/01/slime-mold-grows-network-just-like-tokyo-rail-system/

http://www.ted.com/talks/janine_benyus_biomimicry_in_action

Textförbud.

Uppförstoringar & undersökning av muskelminnen:

Pappersflygplan

Loppa

Fingervirkning

Inspiration:

  https://www.youtube.com/watch?v=aq1MeWnoZPs

Cirkus cirkör - knitting peace

 Anne Lindberg

Kroppens minnen

Under förra veckan läste jag om att vi kan nå vishet (som Minervas uggla symboliserar) först på kvällen när vi ser tillbaka på det som vi under dagen har varit med om. Och reflekterade samtidigt som jag lät händerna arbeta. Kanske att jag återvänder till detta broderi, alternativt ser detta som ett avstamp för att koppla ihop tanken med händerna för att komma igång att arbeta undersökande i den gestaltande formen.

Efter föregående två teoritunga inlägg, ville jag göra ett som behandlar inte textmässig insiration.
Senast stannade jag upp vid en av mina största rädslor: Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda  jag, min identitet?
Därifrån har jag samlat inspiration.

 https://www.youtube.com/watch?v=NKDXuCE7LeQ
 En person som har svårt att kommunicera på grund av sin demens som "vaknar" (brist på bättre ord) då denne får höra musik. Bortsett från fokuset på att musiken hörs från en I-pod och solkskensluddet runt det hela, en intressant sak.

https://www.youtube.com/watch?v=qqQ6JNnNiNg
Klipp ur en dokumentär där bildkonst studenter arbetar med Alzheimersjuka där de börjar måla och får lättare att minnas hur de integrerar socialt.

Båda dessa videor handlar för mig om det vidgade språkbegreppet. Jag är förundrad över att vi, ju äldre vi blir verkar förväntas behöva vidgade kommunikaitonsmedel mindre och mindre.
Jag minns att jag vad på en TEDx föreläsning där en person talade om unga vuxna som blir inlagda på sjukhus. De problematiserade att så fort en blivit 18 år läggs inte fokus på att avleda uppmärksamheten hos de inlagda, såsom de gör på barnavdelningen. Istället för sjukhusclowner, pysselverksamheter, musik etc. Ska det plötsligt räcka med en tavla på väggen föreställande ett stilleben av strandstenar och i bästa fall en tv-apparat.

Det kommunikationsmedel som räknas är det verbala eller skriftliga ordet. Språkets hiearki.
Och där finns det så många begränsningar. Vad händer om sköterskorna inte kan det språk som den inlagde talar?

Och i skolan då?
Ju äldre eleverna blir, desto mer avsmalnat språkbegrepp? Desto färre komplement till att förklara matten till exempel. Det visuellt påtagliga på mellanstadier med äpplen, knappar, kulor, former, att rita och färglägga, ramsor och gud vette vad. Till att läsa och lyssna sig till informationen och därifrån traggla tills en förstår.
Det är ett stort steg. En hel språkvärld som en övat upp en fantastisk förmåga i som sen aldrig ska användas igen.

Och varför ska det aldrig användas igen då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden?
Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord?

inspiration

Daniel Boyaciglu