Det jag inte vill visa.

De två fotografier som jag nu lagt upp här, är två bilder som för mig känns obehagliga att visa. Jag känner att jag pushar min gräns för vad jag vill visa upp då jag inte framställer det jag vill att andra ska se när de ser mig. Jag vill inte vara naken och utsatt. Inte heller passiv eller så blottad som jag är i dessa foton. Stirrandes på mina tomma, inaktiva händer.

Nu har jag visat dessa sidor hos mig som jag inte tycker om, och i och med det är jag fri från dem. Nu har ni redan sett, jag har inget kvar att dölja. Nu är jag fri att göra vilka experiment som helst för att min ridå har fallit.  Jag bär med mig den här erfarenheten till framtiden. Om att våga visa sitt sämsta som en del i processen, som en förutsättning för att sluta vara rädd för de vita arket eller att påbörja någonting nytt.

Experimentet fortsätter, jag känner mig lite darrig. Jag vill inte att någon ska se, samtidigt som jag vill visa upp för alla. Helt enkelt har jag börjat våga.

Varför går du omvägen via papper?

Efter handledningen igår fick jag besvärliga frågor som jag behövde få för att komma vidare. Jag har nu påbörjat arbeten som jag inte egentligen vågar göra och som jag känner att jag verkligen placerar mig på balansen mellan privat och personlig. Därtill möter jag min kropp utifrån på ett sätt som jag aldrig gör tidigare och på ett sätt som jag måste vänja mig vid för att bli bekväm i.
Jag gör nu helkropps självporträtt via foto. Inte helnaket som jag ritar dock, men naket nog för att jag ska känna att det bränner.

Jag har ställt upp en miniatyrstudio hemma som ser ut såhär.














Tyllgardin, lakan, ett täcke och en fleecefilt från Ikea. Min kamera sätter jag på 10 sek. självutlösning, och jag har ett starkt sidoljus för att försöka få lite kontraster och skuggor.
Hur mycket retuschering vill jag göra? Ska bilderna ska beskäras, och vad behöver jag göra med dem för att jag ska våga dela med mig av dem?

Varför gör jag det här?
Under dagen har jag uttalat en frågeställning som jag nog burit på ända sedan jag startade lärarutbildningen vilken är den, kan en vara en bra lärare ifall en har en dålig självbild?

Vidare funderar jag vidare över kroppen, över den visuella representationens bidragande till normativitet och huruvida det kan anses demokratiskt att det är vissa typer av kroppar som får utrymme? Vad ser andra när de ser mig? Vad ser jag när jag ser andra se mig? Min kropp som också är väldigt normativ i vissa avseenden, och icke-normativ i andra. I vilka utrymmen får den plats?

En början. Svartvitt är mer okej än i färg. Varför?
Tycker att allting känns obehagligt, men på ett inspirerande sätt. Hur är det möjligt?
Tusen frågor och tankar.

Kroppen

Jag fortsätter arbeta med kroppen. Bilden av kroppen, eller sinnesbilden av kroppen.
Har under några dagar tecknat med blyerts, kroppen såsom jag upplever den i stunden. Det är inte nödvändigtvis porträttiskt likt min kropp, men såsom jag avbildar den i huvudet med min uppfattning om dess anatomi. Det blir aldrig riktigt likt mig, vilket jag finner intressant.

Under helgen har jag varit på dansworkshop i Malmö. En utav dem introducerade mig för den japanska dansen Butoh. En dansform som går bort ifrån reglerna som finns inom dansen, utmanar bilden av skönhet och vad som får sägas på scen.

Min workshopledare, Sharon Kihara berättade att Butoh kom fram under slutet av 50-talets Japan. Japans kultur som har väldigt hårda sociala regler och normer kring hur en beter sig, med tyngdpunkt på att aldrig vara en börda för någon annan. Att en är en tillgång så länge en lyfter upp det positiva och endast visar detta för varandra. Något som innebär att det är svårt att möta känslor eller händelser som är våldsamma eller traumatiska, då det anses ohövligt att be om hjälp. "negativa" känslor hålls alltså inom en och ligger under ytan hela tiden, redo att koka över. Kihara berättade ett exempel om hennes far som i sin barndom fick uppleva att sin hemstad bombades, och kamraterna på andra sidan gatan låg döda på gatan. Istället för att ringa polisen eller be om hjälp packade familjen ihop sina tillhörigheter och började vandra till en annan stad, som också den bombades, så de fick vända till en tredje, fjärde, femte stad och reagerade socialt som att "jamen hoppsan ja vi får väl fara hit istället, oj oj nä nu gick vi hit.." som om det vore världsliga saker.
Butoh är en av många reaktioner av detta, att uttrycka de där bortträngda känslorna och uttrycken som inte ryms i den sociala konventionen. Hur kulturen bearbetar trauma, likt hur tyskland bearbetade kriget genom expressionism och expressionistisk dans (neue tanzen).

Jag intresserar mig för kroppsspråket och hur dansen tillåter mig som dansare förstå någonting genom att låta hela kroppen bearbeta det som jag säger. Och också att försöka uttrycka detta så att någon annan förstår. Kroppsmedvetenheten intresserar mig, samtidigt som det skrämmer mig då kroppen för mig förknippas med tabu och skam. Att inte visa upp sig, att inte få utrymme att säga vad en vill. Att dansens språk också har en mängd normer om vad som är vackert och vad som får sägas och av vilken typ av kropp som får säga det.

Sammanfattande inlägg

Min gestaltning har i stora drag varit en lång och emotionell process då jag behövt ändra min hemma situation. I lägenheten har jag tagit mig ett helt eget rum där jag inte kompromissar eller tänker på någon annan.
Det är denna process egentliga slutresultat, vilket jag inte vill eller upplever att jag kan redovisa då förändringen snarare skett inom mig. Därför tänker jag försöka redovisa en del av min process. Här nedan har jag sammanfattat min process, och länkar till bloggen i kronologisk ordning.

Processen:

V.39
Här började jag dokumentera tid, hur mycket tid jag spenderar under en typisk veckodag. Jag insåg att min sammanlagda tid hemma egentligen var frukost-timmen, på sin höjd två timmar om kvällen och sen sovtiden. Varför är jag inte hemma? Var laddar jag om min energi och kan slappna av om jag inte är hemma? Gör jag verkligen det nu för tiden eller rusar allt på utan tid till reflektion?
Jag började på ett uppdrag, att måla min inre häst. Jag tog en stor trä panå, ett betydligt större format än vad jag brukar arbeta på. Jag tog det som en utmaning, både formatet och mediet att måla.

V.40
Jag fortsatte att måla min inre häst, medan jag blev stressad av att jag arbetade kontextuell-löst. Jag utforskade mina stress-symptom under tiden, och hur en kan motverka stress. Jag fann en tenderar bli stressad om saker är utom ens kontroll. Och att människor som har en optimistisk livssyn och omfamnar utmaningar, och som har sina känslor i balans och kan lugna sig själva klarar stress bättre.
Jag relaterade till dessa symptom. Och till sist målade jag över min häst då jag upplevde att dess syfte sprungit ifrån mig. Jag rymde ifrån tavlan. Eller rymde tavlan ifrån mig?
Jag gick till Vasaparken och samlade på mig funna material som jag gjorde färg av, och lät den rinna över min tavla. Lät den rinniga färgen jobba okontrollerat, till skillnad från hästmålningen som jag själv försökte tämja.

V.41
Jag bestämde mig att ta mitt möte med hästen som inspiration, att lyssna till min inre häst som rymde, och faktiskt rymma själv. Jag rymde hemifrån under några timmar under några dagar tills jag kände mig redo att gå vidare. Jag fortsatte att samla på mig material att göra färg av, och målade med den på tavlan. Tavlan avbildar den filosofiska ängen som min inre häst rymde till, och blir också en abstrakt dokumentation av de verkliga rymningar och emotionella arbete jag genomgår.
Vissa dagar ville jag dokumentera och vara på platsen. Andra dagar arbetade jag igenom min situation hemma och fann tid att reflektera på. Under dessa rymningar insåg jag att mitt arbete balanserar mellan att vara allmängiltigt och privat, och att jag behöver ha tungan rätt i mun.
Jag började tänka på tillflyktsort, vad är det jag rymmer till snarare än från? Vad är skillnaden mellan flykt och rymning, vad är det jag egentligen gör? Kan jag rymma eller hitta en mer lätt tillgänglig tillflyktsort hemma som ju ändå ska kunna fungera som min fristad?

V.42
Jag insåg att jag behöver ha ett eget rum som bara är mitt eget och började sörja att jag inte klarade av att leva i den bild av par-relation som jag tidigare ansett varit ett "sunt förhållande". Jag mötte och sparade mentala dokumentationer av normer kring par-relationer. Det var väldigt lätt, de finns överallt, mina känslor bröt många av dem.

Jag minns speciellt ett citat från ett av seminarierna som jag reagerade på, men aldrig ifrågasatte högt.. det gjorde ingen annan heller där och då så jag såg det som en norm som ringar in min problematik.
 I ett bra förhållande finns det ingen skiljelinje mellan dig och mig eller ditt och mitt. Det går inte att säga var den ena börjar och den andra slutar.
Jag tog till fasta på ditt och mitt, och funderade över hur få saker i lägenheten som är mina, hur många som är hans, och hur många som är våra gemensamma. Stör det mig?
Innebär det här att jag befinner mig i en dålig relation då jag tar mig ett helt eget rum?

V.43
Här började allting bli för mycket och jag kunde inte längre separera den privata sfären mot min allmängiltiga och valde att inte blogga så mycket alls. Jag kom till skolan, vände på min målning upp och ner och kände att det blev lättare att andas när jag såg på den. Jag försökte se saker från den ljusa sidan. Jag åkte hem till Umeå som en slags flykt från lägenheten, men inte som en rymning och slutade egentligen blogga då jag inte ville hänga ut för mycket.
När jag väl skriver rinner det till för mycket ibland.

V.44
Inför hängningen upplever jag ett lugnt och en slags panik samtidigt då jag inte vet hur jag ska presentera min process. Jag är rädd att det arbete jag gjort inte synts då jag inte kunnat dokumentera allting. Känner att det är kanske en rädsla jag kommer bära med mig i resten av mitt yrkesliv. När har jag skapat och producerat mycket nog för att bevisa att jag är en engagerad och driven flickvän/student/lärare? Hur dokumenterar jag det?
Jag är helt uttömd på energi, utmattad då tankarna och känslorna arbetat på högvarv dygnet om i flera veckor. Hur visar jag det.
I en slags panik gjorde jag en sista gif som jag tänkte skulle visa på processen av att ha min inre häst som stöd och alter-ego i mitt konstnärliga arbete. Men jag vilar i att min dokumentation av rymningarna får räcka denna gången. En ovetande kommer inte kunna se min process i det, vilket känns väldigt skönt då jag känner att jag blottat lite för mycket.

Vad gör jag?

Jag funderar på vad jag ska redovisa, men arbetet med mitt inre rum och min inre häst fortsätter. Jag vill inte riktigt hänga ut min relation eller arbeta för privat så jag funderar på hur jag kan redovisa processen..

Idag jobbar jag allt för illustrativt.
En akvarell gif, jag gillar kombinationen av den transparanta färgen, känner att det är en röd tråd genom mitt arbete, genomskinlighet.

Upp och ner

Borstade av skruffs och vände ängen upp och ner. Jag bär min rymning med mig men känner att jag behöver komma vidare. Smultron sa att det känns som det gror och rör sig upp mot solen. Jag känner att jag saknar den känslan i det här, att jag fokuserar på det jobbiga att vara mitt i allting. Men det är ju en progression det här med, jag är ju i mitten av ett lärande om mig och om relationer. Jag kanske rör mig mot solen?

A room of one's own

Jag har en liten lampa på skrivbordet. Den ger knappt något ljus, men jag älskar den lilla lampan. På bordet torkar ett målat bräde som jag ska hänga upp trådrullarna på. Det är några pärmar och småsaker i bokhyllorna kvar som inte är mina egna. Och symaskinen är ju vår gemensamma, men allting annat i rummet, även möblerna är helt och hållet mitt. Det känns skönt och skit samtidigt.

Sent igår såg jag en teaterframställning på youtube av Virginia Wolfs A room of one's own. Jag försöker tänka på vad jag kompromissar med när jag bor och lever med någon annan. Vad som växer ur det, vad som inte kan gro.

Jag undersöker mitt rum, men allting är ännu i kaos.

Att flytta på alla saker ger dominoeffekter i hela lägenheten. Jag blir snart galen på alla prylar, och brottas med känslorna om att jag är så jobbig som bara ska ha mina saker i mitt egna rum.

 Ditt och mitt. Det har spridit sig till hallen.

Jag försöker fotografera mellanrummen mellan möblerna jag har där inne. Sörjer att jag inte riktigt lyckades få rummet helt tomt innan möblerna behövde komma in.
Men det fanns inte plats att ha ett helt tomt rum. Jag stod inte ut med att ta upp hela lägenheten med mina saker bara för att få ett tomt rum. Inte ens en dag kände jag att det var ett alternativ.
Varför är det så jobbigt?

Jag försöker fotografera kontrasterna i mina behov av rummet. Barnböckerna bland anteckningsblocken. Kurslitteraturen bredvid yoga mattan. Magdansbyrån bredvid hushållsekonomi papprena. Tänder och släcker den lilla lampan och lyssnar på grannungens barnprogram genom väggen.

Tillflyktsort

Jag undersöker tillflyktsorter, verklighetsflykt, fristad. Stället jag rymmer till eller drömmer mig bort till. Jag undersöker kolonilottshus. Jag undersöker mitt nya rum hemma. Vad vill jag ha i det? Vad behöver jag i det?

Experiment

Hittade material i vasaparken som jag ska testa att göra färg av.

Kill it

Skithäst. Jag börjar om. Jag rymmer.

Sammanfattning av gestaltning och uppsats

Nu är processen i ett så kallat slutskede. Jag ser det väl mer som en delredovisning ännu, då jag inte tror jag är klar med temat. Dit jag kommit med gestaltningen är att jag vill få åskådaren att ta sig tid i mötet med mitt verk. Jag kommer göra en rumslig installation, med ljud via hörlurar som åskådaren måste ta på sig för att höra. Min förhoppning är att akten att ta på sig hörlurarna innebär att åskådaren tar sig lite mer tid till att försöka skapa sig en uppfattning om verket än om den lilla interaktiva akten saknas.
Jag vill egentligen förmedla akten, att ta sig tid till den, men att känslan eller tanken som skapats däri är upp till betraktaren.

Uppsatsen handlar om detta, att låta någonting ta tid är en förmåga som kan öppna dörrar till inre motivationer, genuina intressen och koppla ny stimuli med erfarenheter från förr. Däremot innebär detta också att det är en själv som behöver ta sig den tiden för att hitta den egna motivationen, och inte ha en yttre omständighet som bestämmer åt en.

Tidsbegreppet kan användas som ett maktmedel på olika sätt. Dels genom att tvinga arbetshastigheter som gynnar olika inlärningsstilar och arbetstyper, men också genom att påvisa vilka saker som är viktiga och behöver mycket tid, och vad som inte är lika viktigt och som får lite mindre tid. Detta är någonting som jag kommer behöva förhålla mig till i min framtida lärarroll, är det verkligen jag som ska bestämma vad som är viktigt för någon annan?

Både uppsatsen och gestaltningen har ett öppet slut, då jag inte har någon praktisk lösning på tidsdispositionen. Jag vet att jag uppskattat tiden och reflektionerna som uppstått däri. Samtidigt vet jag att andra skulle plågats och blivit stressade av det långsamma tempo och repetitiva arbete som jag gjort. Finns det tidsramar som passar alla?
Denna frågeställning bär jag med mig till framtiden efter detta arbete.

Att skriva om någonting ofärdigt?

Tycker det är supersvårt just nu att skriva utan att vara klar med gestaltningen. Jag måste bestämma mig för var jag vill med min gestaltning, och jag inser att jag arbetat med reflektionsmetoder.. att reflektera, fördjupa och se mönster, som en aktiv handling.

Hur jag än visualiserar hur jag skulle kunna förmedla dessa saker, blir det fel när åskådaren just ska se på någonting. Jag behöver hitta till att göra åskådaren aktiv. Som jag också tidigare undersökt behöver det aktiva inte vara att göra någonting avancerat fysiskt, men att hitta någonting meditativt. För mig var det fingervirkningen, den behövs inte egentligen men den fick igång mig. Jag känner att jag mer och mer går ifrån den. Samtidigt upplever jag den som väldigt närvarande.

Jag måste ta beslut och det är därför jag velar.
Vill jag få någon annan att reflektera?
Vill jag visa upp min reflektion?
Vill jag få någon annan att ta sin tid?
Vill jag ta mig tid för någon annan?

En tanke jag har är att jag vill försöka få betraktaren att stanna till. Jag tänker att rörelsen var viktig för mig i min reflektion. Men min reflektion är just min, och behöver inte vara samma metod för någon annan. Men kanske att jag kan få någon att stanna till, få en förnimmelse över tiden jag investerat i fingervirkningarna, och i detta "luras" att de tar sin tid också, vilket ju krävs i mötet med ett visuellt uttryck.
Funderar över en installation av virkningarna, med ett par hörlurar med ljudet av virkandet inspelat.
Inte att ljudet i sig är viktigt, men det kan locka åskådaren att behöva ge verket lite mer tid av sin tid. Med ett till sinne påkopplat, varesig det är en vaggande rörelse, eller ljud, kanske en stimuleras mer till reflektion?


Stångas mot en vägg.
Hur skriver ni andra när ni inte är klara?
Jag har skrivit ut det mesta dispositionsartat och redogörande som jag har hitills och hittat referenser och teorier som jag kan skriva ut till viss del.. jag har en frågeställning men som jag inte kan besvara först ovanstående beslut är taget.. men jag kanske är närmare beslutet än jag tror.

Status

Jag skriver. Det går långsamt. Det känns jobbigt, och jag vet inte vart jag är på väg med gestaltningen.


Imsen menar vidare att metakognition innebär att vi har en viss kontroll över våra tankar, och att en lär sig hur en bör lära sig.[1] Det är med detta i beaktande arbetets frågeställning aktualiseras. Jag menar att mängden tid en tillåts att utföra en viss uppgift för med sig lärdomar om hur lång tid det förväntas ta innan en är klar, vilket resultat som förväntas och/eller hur viktig uppgiften är.

---

[1] Imsen, 2006, s.274-275.

Jag tycker verkligen det är svinviktigt att få tid på sig, att inte behöva hoppa emellan uppgifter och stressa. Andra blir stressade av att ha för lång tid på sig och måste ha snäva deadlines för att få någonting gjort.

Så jag arbetar väl mer med att försöka passa in i någon annans tidsram. Jag stressar igenom livet för någon annans skull och jag vet inte för vems, jag vet inte varför, eller till vilken nytta.

Jag lär mig inte mer genom att det går fort. Snarare tappar jag sammanhang mellan kunskaperna (Imsen igen, s.397-398.)

Jag vet inte riktigt om fingervirkningen ger mig någonting nytt under solen numer.. Jag har stannat av rörelsen och jag uppskattar mitt resultat både teoretiskt och det fysiska. Men räcker det så?

Mer referenser

Fortsätter på gårdagskvällens sena spår:

Ad Reinhardt's black paintings

Repetativt, representation av det som inte representeras.
Kan tolkas som en anti-kanon.

referens.

Fick till sist tummen ur och gick till biblo idag. Kändes ironiskt att jag i början av gestaltningen längtade dit men fick förbud och att det inte är först nu jag förmått bryta förbudet.

Hade tre titlar med mig att låna och gick såklart därifrån med det dubbla.

Hittade denna spännande titel bland hyllorna:
Crisis and repetition - Essays on art an culture av Kate Armstrong.

Citat s.9
"The second way that repetition functions in this framework is within the works themselves [...] that which is represented can be repeated to the point where it can actually transcend representation and gesture to the unrepresentable. [...] this strategy of incessant repetition introducer notions of the absent transcendent, the impossible, unrepresentable..."

Andy Warhol's The Collection. Campbell's Soup Cans 1962

När jag läste detta fick jag den där känslan en får ibland, som att det en anat under ytan blir helt synligt. Men samtidigt ser en det hela men hissen når inte ända upp ändå.

Men det känns självklart att Repetition hör ihop med representation. Och det känns lika självklart att jag arbetar med representation. Det har vi varit inne på tidigare, fingervirkningen kan vara väldigt tilltalande, men inte för alla. Vem/vad representeras med denna repetition? Varför repeterar jag det här?

Varför repeterar jag representation?

 Börjar hamna i någonting jobbigt där jag blir så väldigt medveten om att jag landar i fler frågor än svar och vet inte riktigt om svaren kan komma eller om det är diskussionsmaterial?

Sammanfattnde reflektion av processen

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen. Jag undersökte utifrån Nikes ord: mena det du säger, genom att problematisera konstarters hierarki och formulerade mig mycket i text. Här nedan kommer citat ur bloggen från första veckan:

”Att mena det jag säger. Jag vill säga det utan titlar. Jag vill säga det genom att göra det. Jag vill göra det jag säger.” (bloggen, mena det du säger, 26-03-14)

” Just det ja, det handlade ju om upplevelser och erfarenhet.” (bloggen, Samlar, 27-03-14)
” Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda  jag, min identitet?” (bloggen, fenomenologi, 31-03-14)

” Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord?” (bloggen, kroppens minnen, 31-03-14)

Därefter fick jag textförbud för att sluta teoretisera för mycket i förmån för att börja arbeta med händerna. Jag arbetade undersökande utefter temat reflektion och muskelminnen och fann fingervirkningen som metod och tyg och papper som material.

 ”Det handlade om: språkets hierarki, det verbala ordets begränsningar, liksom dess möjligheter (abstrakt tänkande) Det vidgade språkbegreppet som vi genom förskola och lågstadiet övat upp en fantastisk förmåga i tappar tyngd och status - varför? Då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden? Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord? - Fingervirkning.” (Bloggen, backtrackar tanken, 08-04-14)

Jag fortsatte med fingervirkningen ett tag, tills jag av en händelse insåg att jag höll på med en annan teknik. Jag trodde jag fingervirkade, men gjorde egentligen en påtning. Mitt muskelminne hade fått arbeta ”frånkopplat” från mitt teoretiserande (titelbestämmande). Detta intresserade mig då jag tidigare under processen problematiserat alzheimer sjuka som minns med händerna även om språket och det sociala försvunnit. Detta kopplade jag till det vidgade språkbegreppet och hur det sällan tillämpas i vardagen trots att vi har ett behov av det. Undersökte vidare fenomenet minnen, var lagras dem i kroppen? Kunskap i ryggraden? Trängde djupare i repetitionen, hur en repetitiv rörelse är en förutsättning för fokus, fortplantning, kretsloppet, tid – vår existens. Att det tillåter en att fördjupa sig. Hur mycket tid vi tillåts repetera någonting som inte nödvändigtvis mynnar ut i någonting konstruktivt eller effektivt. Jag började undersöka den långsamma, vaggande rörelsen då jag ”fingervirkade”.

”Repetition - tid - reflektion
Att våga ta tid, jag vågar sällan ta upp andras tid, är rädd att andra ska tycka det blir tråkigt. Vi har inte tid med tråkigt längre (…)Kan jag verkligen ha genomgått en process där jag gjort samma sak genom hela processen?(…) Det tar sådan tid, få frågor att landa, rörelsen att gå smidigt.” (Bloggen, tid, 21-04-14)

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.. detta gav mig mitt material, fingervirkningen. Fingervirkningen gav mig en rörelse, vaggan. Vaggan gav mig tid för reflektion, vaggan är en repetition, någonting som är en förutsättning för muskelminnen. (Och för teoretiska minnen, bör noteras.)
Hur många repetitioner krävs innan en rörelse går på autopilot?
Min process går runt i en cirkel, tankegångarna knyts bitvis ihop med varandra. Mitt fokus ligger däremot inte längre på muskelminnet utan kretsar lite mer nu på ämnet tid, och repetitioner. Att få tid att repetera i förmån för handens kunskap. Detta känner jag att jag vill skriva om. Hur mycket tid ges till det praktiska användandet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det? (Bloggen, Vad vill jag säga? 22-04-14)

Tre viktiga konstnärliga referenser:

Cirkus Cirkör - Knitting peace :

Marina Abramoci´c - The artist is present:

Har även en konstnärlig referens som jag inte hittar på nätet. Men Staffan Mossenmark, arbetar med ljudinstallationer. Jag hade honom som handledare under en gestaltning under en tidigare Lau kurs.

Han återberättade om ett performance där han bjöd in en grupp till ett seminarierum där han satt på golvet omringad av glasflaskor varav en var fylld med vatten. När samtliga hade kommit och suttit sig ned, började han hälla upp vattnet från den ena flaskan till den andra. Detta skedde i tystnad, och hela varvet runt, någonting som tog tid, kanske uppåt 20 -30 minuter.

Detta skapade en intressant diskussion om tid, att några blev provocerade och stressade av att inte göra någonting konstruktivt under denna tid som de trodde skulle vara "viktig". Andra upplevde det som en välkommen paus där de fick tillåtelse att varva ned under täckmanteln av att de var sammankallade av Staffan. Tankar om hur vi kategoriserar och värderar tid olika. Vad räknas som viktiga sysselsättningar, när lämpar det sig att göra vissa saker, och hur platser också talar för vilka sysselsättningar det är dags för. 

Jag hittar ingen dokumentation av detta performance men här är Staffan Mossenmarks sida: http://www.mossenmark.com/start.php

Textligt PM

Efter dagens handledning känner jag mig lite trygg, och efter att ha formulerat ett PM känner jag mig ännu tryggare i att jag är någonting på spåren. Nu gäller det bara att plocka ur de godaste bitarna så jag håller kursen intressant och givande så jag inte hamnar på något virrigt sidospår som jag brukar göra. 

Pm examensarbete.

Bakgrund:

Jag arbetar med frågeställningar som berör tid, repetition och reflektion i ett praktiskt arbete. Hur mycket tid har läraren för repetition och reflektion, men kanske främst hur mycket tid har eleverna för det samma? Jag upplever att tid och repetition är förutsättningar för reflektion, samt att reflektion är förutsättningen för lärandet (kan förankras i Deweys teorier, att vi måste reflektera över det upplevda för att det ska bli erfarenhet). Samtidigt upplever jag att läroplanen sätter upp så pass många kunskapskrav att det är svårt att ge eleverna nog tid för fördjupning. Att hålla ett fyllt schema, och att stressa igenom uppgifter ger även en bild om vad det är som eftersträvas med undervisningen. Kvantitet före kvalitet.

Didaktisk frågeställning:

Hur mycket tid ges till det praktiska användandet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det?

Metod/ undersökning:

Genom att gå tillbaka i mitt muskelminne och arbeta med en metod som jag inte kan förklara i ord utan måste visa, fann jag en väg till reflektion över praktiska kunskaper. Jag fingervirkar i olika storlekar och material, i olika takt och dokumenterar min process. Att skapa fingervirkningarna kräver tid i form av förberedelser, och de stora virkningarna innebär större rörelser som engagerar hela kroppen. Den stora rörelsen innebär att mitt muskelminne utvecklats till någonting nytt, ger nya insikter och perspektiv och rörelsen i sig är repetitiv. Jag undersöker tidsbegreppet genom att utmana idén om att producera många olika saker. Jag repeterar samma sak, som skapar samma resultat, men som ändå blir någonting annorlunda. Det blir mer.

Teori:

Vidgade språkbegreppet, att det finns information som inte går att ta till sig via text eller tal. Behöver mer input gällande teorier.

Käll- och litteraturförteckning:

http://www.oru.se/PageFiles/15299/Burman.pdf

Imsen, Gunn, Elevens värld: introduktion till pedagogisk psykologi, 4., rev. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2006, kap 9

Aulin-Gråhamn, Lena, Persson, Magnus & Thavenius, Jan, Skolan och den radikala estetiken, Studentlitteratur, Lund, 2004

Har ej läst ännu, men verkar intressant för mitt arbete:

http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:418338/FULLTEXT02.pdf