Kroppen

Jag fortsätter arbeta med kroppen. Bilden av kroppen, eller sinnesbilden av kroppen.
Har under några dagar tecknat med blyerts, kroppen såsom jag upplever den i stunden. Det är inte nödvändigtvis porträttiskt likt min kropp, men såsom jag avbildar den i huvudet med min uppfattning om dess anatomi. Det blir aldrig riktigt likt mig, vilket jag finner intressant.

Under helgen har jag varit på dansworkshop i Malmö. En utav dem introducerade mig för den japanska dansen Butoh. En dansform som går bort ifrån reglerna som finns inom dansen, utmanar bilden av skönhet och vad som får sägas på scen.

Min workshopledare, Sharon Kihara berättade att Butoh kom fram under slutet av 50-talets Japan. Japans kultur som har väldigt hårda sociala regler och normer kring hur en beter sig, med tyngdpunkt på att aldrig vara en börda för någon annan. Att en är en tillgång så länge en lyfter upp det positiva och endast visar detta för varandra. Något som innebär att det är svårt att möta känslor eller händelser som är våldsamma eller traumatiska, då det anses ohövligt att be om hjälp. "negativa" känslor hålls alltså inom en och ligger under ytan hela tiden, redo att koka över. Kihara berättade ett exempel om hennes far som i sin barndom fick uppleva att sin hemstad bombades, och kamraterna på andra sidan gatan låg döda på gatan. Istället för att ringa polisen eller be om hjälp packade familjen ihop sina tillhörigheter och började vandra till en annan stad, som också den bombades, så de fick vända till en tredje, fjärde, femte stad och reagerade socialt som att "jamen hoppsan ja vi får väl fara hit istället, oj oj nä nu gick vi hit.." som om det vore världsliga saker.
Butoh är en av många reaktioner av detta, att uttrycka de där bortträngda känslorna och uttrycken som inte ryms i den sociala konventionen. Hur kulturen bearbetar trauma, likt hur tyskland bearbetade kriget genom expressionism och expressionistisk dans (neue tanzen).

Jag intresserar mig för kroppsspråket och hur dansen tillåter mig som dansare förstå någonting genom att låta hela kroppen bearbeta det som jag säger. Och också att försöka uttrycka detta så att någon annan förstår. Kroppsmedvetenheten intresserar mig, samtidigt som det skrämmer mig då kroppen för mig förknippas med tabu och skam. Att inte visa upp sig, att inte få utrymme att säga vad en vill. Att dansens språk också har en mängd normer om vad som är vackert och vad som får sägas och av vilken typ av kropp som får säga det.

så jävla meta.

Jobbade vidare på papperskorven idag. En person frågade vad jag gjorde, jag sa att jag fingervirkade. Personen sa att det såg ut som påtning och började prata om fingervirkning med mig. Jag lyssnade inte så mycket för jag insåg att jag ju faktiskt höll på att påta.
En snarlik teknik, men som ligger mycket närmare mig tidsmässigt i muskelminnet.

Det jag trodde att jag mindes, var någonting snarlikt men inte fullt ut fingervirkning. Go muskel"minnet".

Har sedan dess bara velat skratta för att metanivån är så påtaglig och att det här föll i mitt knä på ett faktiskt ganska humoristiskt sätt. Här har jag pratat om rädslan att förlora minnen och går runt med illusionskunskaper som mina händer besitter. Vad spelar det roll då i detta fall?
Att jag ville fingervirka med började påta istället?

Spelar det roll?

Ja, då jag var så övertygad om att jag mindes. Och med denna insikt kommer mitt förhållningsätt till "fingervirkningen" byta riktning. Allting är förändrat.

Nej, jag har ju fortfarande producerat samma material. Jag har kvar hela tankekedjan och processen. Ingenting är förändrat.

En intressant och omtumlande dag.

Handens införmåga till abstrakt tänkande.
Att bara vara här och nu, jag och materialet, jag och min fysiska omgivning.
Att fastna i det redan kända, och tränga djupare i det.


Minnets svek
Muskelminnets övertag på det teoretiska målet.
Vanans lag
Den närmsta utvecklingszonen - innebär också att det finns den senaste utvecklingszonen?


Hur går jag vidare med det här?
Känns pinsamt att jag inte kom ihåg hur en fingervirkar. Ännu pinsammare att behöva bekänna detta.

Backtrackar tanken

Nu har jag gjort nedslag på muskelminnen, varför gjorde jag det? Går bak ett steg till att se det större perspektivet. Hur hamnade jag vid fingervirkningen och min största rädsla - att tappa alla mina minnen = min identitet?

Det handlade om:
språkets hiearki, det verbala ordets begränsningar, liksom dess möjligheter (abstrakt tänkande)
Det vidgade språkbegreppet som vi genom förskola och lågstadiet övat upp en fantastisk förmåga i tappar tyngd och status - varför? Då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden?
Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord? - Fingervirkning.

Kan jag förklara det jag minns i händerna med ord?

Our behaviour is a function of our experience. We act according to the way we see things.
If our experience is destroyed, our behaviour will be destructive.
If our experience is destroyed, we have lost our own selves.
(The Politics of Experience (1967), publ. Routledge & Kegan Paul. First Chapter reproduced here.
 https://www.marxists.org/reference/subject/philosophy/works/en/laing.htm)

Ovanstående citat, grunden för tankegången om att tappa alla mina minnen och min identitets rötter.

Har svårt att komma ihåg tankegångerna och kedjan väl på handledning, då sitter jag mitt i allting och har svårt att formulera mig. Går ofta därifrån superförvirrad. Nu är jag på det klara med tankegången igen.
Men vad tusan gör jag med allt det här?

(Har samlat, skapat, reflekterat, "misslyckats", reflekterar igen och är i det irriterande förvirrade stadiet i processen. Att veta att det är en del av det, gör det inte mindre irriterande eller förvirrande)

Kroppens minnen

Under förra veckan läste jag om att vi kan nå vishet (som Minervas uggla symboliserar) först på kvällen när vi ser tillbaka på det som vi under dagen har varit med om. Och reflekterade samtidigt som jag lät händerna arbeta. Kanske att jag återvänder till detta broderi, alternativt ser detta som ett avstamp för att koppla ihop tanken med händerna för att komma igång att arbeta undersökande i den gestaltande formen.

Efter föregående två teoritunga inlägg, ville jag göra ett som behandlar inte textmässig insiration.
Senast stannade jag upp vid en av mina största rädslor: Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda  jag, min identitet?
Därifrån har jag samlat inspiration.

 https://www.youtube.com/watch?v=NKDXuCE7LeQ
 En person som har svårt att kommunicera på grund av sin demens som "vaknar" (brist på bättre ord) då denne får höra musik. Bortsett från fokuset på att musiken hörs från en I-pod och solkskensluddet runt det hela, en intressant sak.

https://www.youtube.com/watch?v=qqQ6JNnNiNg
Klipp ur en dokumentär där bildkonst studenter arbetar med Alzheimersjuka där de börjar måla och får lättare att minnas hur de integrerar socialt.

Båda dessa videor handlar för mig om det vidgade språkbegreppet. Jag är förundrad över att vi, ju äldre vi blir verkar förväntas behöva vidgade kommunikaitonsmedel mindre och mindre.
Jag minns att jag vad på en TEDx föreläsning där en person talade om unga vuxna som blir inlagda på sjukhus. De problematiserade att så fort en blivit 18 år läggs inte fokus på att avleda uppmärksamheten hos de inlagda, såsom de gör på barnavdelningen. Istället för sjukhusclowner, pysselverksamheter, musik etc. Ska det plötsligt räcka med en tavla på väggen föreställande ett stilleben av strandstenar och i bästa fall en tv-apparat.

Det kommunikationsmedel som räknas är det verbala eller skriftliga ordet. Språkets hiearki.
Och där finns det så många begränsningar. Vad händer om sköterskorna inte kan det språk som den inlagde talar?

Och i skolan då?
Ju äldre eleverna blir, desto mer avsmalnat språkbegrepp? Desto färre komplement till att förklara matten till exempel. Det visuellt påtagliga på mellanstadier med äpplen, knappar, kulor, former, att rita och färglägga, ramsor och gud vette vad. Till att läsa och lyssna sig till informationen och därifrån traggla tills en förstår.
Det är ett stort steg. En hel språkvärld som en övat upp en fantastisk förmåga i som sen aldrig ska användas igen.

Och varför ska det aldrig användas igen då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden?
Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord?