Jag har under den här gestaltningsperioden fördjupat mig i kroppen och hur kroppen relaterar till rum, andra kroppar och kommunicerar med dessa. Jag har arbetat performativt i olika stickspår där det ena har varit att försöka kanalisera energi genom mitt halschakra för att stimulera min kreativa och kommunikativa förmåga. Ett moment av detta var att jag genomför morgon yoga som ska stimulera flödet mellan mina chakran, där slutmomentet är en pose där jag står på huvudet. Denna akt har jag tagit fasta på då det blir ett nytt sätt för mig att uppleva och kommunicera i rummet. Genom att vända upp och ner på mig, byter jag perspektiv och bryter den fotstående norm som de flesta rum har.
Gestaltningen började med inspiration från en dansworkshop i Butoh som jag var på i Malmö. Här väcktes tankar om dansens kroppsspråk, och den laddning jag kände i att behöva visa upp kroppen som i så många andra sammanhang ska kylas. Och också en osäkerhet i vad kroppen egentligen kan uttrycka, och vilka kroppar som får lov att säga vad då det inom dansen finns en mängd normer kring en vacker eller funktionell kropp. Här hittar du detta blogginlägg.
Detta väckte tanken om min kropp har utrymme för att synas hur som helst, och också en fråga om var min gräns går. Vad vill jag absolut inte visa upp med min kropp, och vad händer om jag går över den gränsen? Jag fotograferade bilder där jag utmanade min gräns, som ett slags slag för min kropps demokratiska rätt att ta plats och synas. Samtidigt utmanade jag min privata gräns för vad jag upplever att jag vill visa upp i akademiska sammanhang.
Jag tänkte mycket på vad som skulle kännas jobbigt på handledningen att presentera, och visade upp just det för att bryta mitt egna mönster och också ta mig förbi något jag upplevt som en blockering. Rädslan för att bli sedd som inaktiv, icke-konstnärlig, lat eller bara irrelevant, platt.
Bilderna jag tog är med i det här och i det här blogginlägget.
Vad jag kom fram till var jobbigast var att framstås som inaktiv. Och därav bloggade jag inte så mycket under den här perioden. Jag som i tidigare gestaltningar och i början av processen bloggade väldigt mycket för att på något vis bevisa att jag arbetat för någon annan, bröt mitt mönster. Jag började arbeta för mig själv, stod på huvudet varje dag utan att det dokumenterades.
Det här kan kanske inte bevisas, samtidigt som jag har mitt första huvudstående försök filmat, och nuvarande huvudståenden talar för att en viss mängd träning på detta har skett.
Utifrån detta intresserade jag mig för kroppsspråket och vad som inte syns i kroppen. Om det går att fejka ett självsäkert kroppsspråk även om en känner sig osäker? Här kom jag in på livsenergi, chakran och energiflöden som speglar sig i vårt kroppsspråk. Att vi ofta kyler eller håller för de chakraområden i kroppen som vi inte har ett fritt flöde genom. Jag sitter ofta med händerna om halsen och munnen, insåg att jag kanske inte har ett fritt flöde genom detta chakra och började utforska vad som hände ifall jag försökte läka detta. Jag gjorde efterforskningar på vad som krävdes, vilket var att dricka grönt te, använda färgen turkos och äta mycket frukt och grönsaker för att läka mitt halschakra. Därtill behövde jag stimulera de kringliggande hjärtchakrat och tredje ögat chakrat för att boosta energi strömningen igenom. Detta kan du läsa om här. Jag frågade mig här om min kommunikativa och kreativa förmåga verkligen stimulerades ifall jag riktade energi till detta chakra och började göra morgonyoga för att stimulera min livsenergi. Jag fann att genom att stå på huvudet, som var min sista yoga pose, upplevde att jag ifrågasatte vad jag förväntar mig av min kropp och upplevde att säcken knöts ihop för min gestaltning. Att jag inte ville visa upp detta, samtidigt som det ifrågasätter vad min kropp fyller för funktion i rummet och även vad rummet har för förutsättningar för vilket utrymme min kropp får ta.
Detta redovisade jag vid halvtidsöverlämningen genom att i min redovisning göra ett performance där jag bröt mot rummets kontext och förutsättning. Och också situationens förväntan på vad jag och min kropp skulle presentera. Vid detta tillfälle var golvet halkigt, mina sockar fick inte fäste och jag hittade inte balans i rummet. Efter tre försök tog jag på mig skorna och halsduken igen och fortsatte min redovisning.
Jag ser inte detta som ett misslyckat huvudstående försök, utan snarare att jag och min kropp alltid måste förhålla mig till vissa förutsättningar, även om jag försöker bryta normen kommer vissa förutsättningar fortsätta påverka mig och det jag gör. Antingen får jag välja att ta förutsättningarna och kontexten för vad de är, eller att förbereda mig mot dem.
Genom att ställa mig på huvudet, eller åtminstone försöka, lärde jag mig mer om rummets förutsättningar, om situationens förutsättningar och hur olika de egentligen är. Genom att bryta kroppens rörelsemönster i en situation, fick jag liksom alla andra som såg mig, nya erfarenheter och perspektiv.
Fortsättningsvis är det detta jag undersöker vidare, och jag vet inte hur länge jag kommer bära med mig denna process eller dessa lärdomar. Möjligt att detta fortsätter vara intressant för mig livet ut. Men detta är det delresultat som jag kan redovisa efter denna korta gestaltnings gång.
Visar inlägg med etikett examensarbete. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett examensarbete. Visa alla inlägg
onsdag 3 december 2014
tisdag 25 november 2014
torsdag 13 november 2014
Det jag inte vill visa.
Nu har jag visat dessa sidor hos mig som jag inte tycker om, och i och med det är jag fri från dem. Nu har ni redan sett, jag har inget kvar att dölja. Nu är jag fri att göra vilka experiment som helst för att min ridå har fallit. Jag bär med mig den här erfarenheten till framtiden. Om att våga visa sitt sämsta som en del i processen, som en förutsättning för att sluta vara rädd för de vita arket eller att påbörja någonting nytt.
Experimentet fortsätter, jag känner mig lite darrig. Jag vill inte att någon ska se, samtidigt som jag vill visa upp för alla. Helt enkelt har jag börjat våga.
söndag 9 november 2014
Kroppen
Jag fortsätter arbeta med kroppen. Bilden av kroppen, eller sinnesbilden av kroppen.
Har under några dagar tecknat med blyerts, kroppen såsom jag upplever den i stunden. Det är inte nödvändigtvis porträttiskt likt min kropp, men såsom jag avbildar den i huvudet med min uppfattning om dess anatomi. Det blir aldrig riktigt likt mig, vilket jag finner intressant.
Under helgen har jag varit på dansworkshop i Malmö. En utav dem introducerade mig för den japanska dansen Butoh. En dansform som går bort ifrån reglerna som finns inom dansen, utmanar bilden av skönhet och vad som får sägas på scen.
Min workshopledare, Sharon Kihara berättade att Butoh kom fram under slutet av 50-talets Japan. Japans kultur som har väldigt hårda sociala regler och normer kring hur en beter sig, med tyngdpunkt på att aldrig vara en börda för någon annan. Att en är en tillgång så länge en lyfter upp det positiva och endast visar detta för varandra. Något som innebär att det är svårt att möta känslor eller händelser som är våldsamma eller traumatiska, då det anses ohövligt att be om hjälp. "negativa" känslor hålls alltså inom en och ligger under ytan hela tiden, redo att koka över. Kihara berättade ett exempel om hennes far som i sin barndom fick uppleva att sin hemstad bombades, och kamraterna på andra sidan gatan låg döda på gatan. Istället för att ringa polisen eller be om hjälp packade familjen ihop sina tillhörigheter och började vandra till en annan stad, som också den bombades, så de fick vända till en tredje, fjärde, femte stad och reagerade socialt som att "jamen hoppsan ja vi får väl fara hit istället, oj oj nä nu gick vi hit.." som om det vore världsliga saker.
Butoh är en av många reaktioner av detta, att uttrycka de där bortträngda känslorna och uttrycken som inte ryms i den sociala konventionen. Hur kulturen bearbetar trauma, likt hur tyskland bearbetade kriget genom expressionism och expressionistisk dans (neue tanzen).
Jag intresserar mig för kroppsspråket och hur dansen tillåter mig som dansare förstå någonting genom att låta hela kroppen bearbeta det som jag säger. Och också att försöka uttrycka detta så att någon annan förstår. Kroppsmedvetenheten intresserar mig, samtidigt som det skrämmer mig då kroppen för mig förknippas med tabu och skam. Att inte visa upp sig, att inte få utrymme att säga vad en vill. Att dansens språk också har en mängd normer om vad som är vackert och vad som får sägas och av vilken typ av kropp som får säga det.
Har under några dagar tecknat med blyerts, kroppen såsom jag upplever den i stunden. Det är inte nödvändigtvis porträttiskt likt min kropp, men såsom jag avbildar den i huvudet med min uppfattning om dess anatomi. Det blir aldrig riktigt likt mig, vilket jag finner intressant.
Under helgen har jag varit på dansworkshop i Malmö. En utav dem introducerade mig för den japanska dansen Butoh. En dansform som går bort ifrån reglerna som finns inom dansen, utmanar bilden av skönhet och vad som får sägas på scen.
Min workshopledare, Sharon Kihara berättade att Butoh kom fram under slutet av 50-talets Japan. Japans kultur som har väldigt hårda sociala regler och normer kring hur en beter sig, med tyngdpunkt på att aldrig vara en börda för någon annan. Att en är en tillgång så länge en lyfter upp det positiva och endast visar detta för varandra. Något som innebär att det är svårt att möta känslor eller händelser som är våldsamma eller traumatiska, då det anses ohövligt att be om hjälp. "negativa" känslor hålls alltså inom en och ligger under ytan hela tiden, redo att koka över. Kihara berättade ett exempel om hennes far som i sin barndom fick uppleva att sin hemstad bombades, och kamraterna på andra sidan gatan låg döda på gatan. Istället för att ringa polisen eller be om hjälp packade familjen ihop sina tillhörigheter och började vandra till en annan stad, som också den bombades, så de fick vända till en tredje, fjärde, femte stad och reagerade socialt som att "jamen hoppsan ja vi får väl fara hit istället, oj oj nä nu gick vi hit.." som om det vore världsliga saker.
Butoh är en av många reaktioner av detta, att uttrycka de där bortträngda känslorna och uttrycken som inte ryms i den sociala konventionen. Hur kulturen bearbetar trauma, likt hur tyskland bearbetade kriget genom expressionism och expressionistisk dans (neue tanzen).
Jag intresserar mig för kroppsspråket och hur dansen tillåter mig som dansare förstå någonting genom att låta hela kroppen bearbeta det som jag säger. Och också att försöka uttrycka detta så att någon annan förstår. Kroppsmedvetenheten intresserar mig, samtidigt som det skrämmer mig då kroppen för mig förknippas med tabu och skam. Att inte visa upp sig, att inte få utrymme att säga vad en vill. Att dansens språk också har en mängd normer om vad som är vackert och vad som får sägas och av vilken typ av kropp som får säga det.
tisdag 4 november 2014
Teoretisera
EQ förknippas med socialpsykologin och deras teorier. Jag kom över två teorier inom fältet som jag fann intressanta.
Symbolisk interaktionism och spegel jag.
Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.
Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling. Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier, kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel, sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och analyseras.
Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Hermenuetiken som används som en grundpelare inom konst- och bildvetenskapen. Främst den Hermenuetik efter Gadamer som ifrågasätter möjligheten att överhuvutaget finna en objektiv sanning. Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan frambringa en sanning bland många.
Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet sker.
Dualismen Personligt/privat bränner för mig.
Jag verkar hitta mycket intressant teoretiskt på ämnet samtidigt som jag är intresserad av temat vilket gör att jag känner mig säker på detta som en intressant ingång i detta examensarbete.
Symbolisk interaktionism och spegel jag.
Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.
Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling. Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier, kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel, sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och analyseras.
Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Hermenuetiken som används som en grundpelare inom konst- och bildvetenskapen. Främst den Hermenuetik efter Gadamer som ifrågasätter möjligheten att överhuvutaget finna en objektiv sanning. Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan frambringa en sanning bland många.
Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet sker.
Dualismen Personligt/privat bränner för mig.
Jag verkar hitta mycket intressant teoretiskt på ämnet samtidigt som jag är intresserad av temat vilket gör att jag känner mig säker på detta som en intressant ingång i detta examensarbete.
Examenskurs. PM. Uppstartstankar
Här är mitt PM:
http://prezi.com/ymx84ycwwkns/?utm_campaign=share&utm_medium=copy&rc=ex0share
Jag hittade detta examensarbete idag http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:226781/FULLTEXT01.pdf
Som tar upp begreppet emotionell intelligens vilket jag tänkte titta närmare på. Det tangerar det jag intresserar mig av men inte till punkt och pricka. Jag intresserar mig för balansgången mellan att arbeta med emotionella teman eller ämnen, men utan att gå över gränsen för det privata. Att som konstnär eller lärare eller student hålla balansen där. Det är en balansakt som jag tycker är väldigt intressant.
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.
Examens arbetet ovan tar upp att pedagogiker som Reggio Emilia och Waldorf arbetar utefter Emotionell intelligens. Gällande svenska skolan, hänvisar skribenten till Lpo94, alltså läroplanen för obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet.
Kanske att det kan vara värt att titta på hur en kan arbeta med emotionell intelligens i äldre åldrar, vad som står i nya läroplanen, och kanske hur en kan arbeta med detta i bildämnet?
http://prezi.com/ymx84ycwwkns/?utm_campaign=share&utm_medium=copy&rc=ex0share
Jag hittade detta examensarbete idag http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:226781/FULLTEXT01.pdf
Som tar upp begreppet emotionell intelligens vilket jag tänkte titta närmare på. Det tangerar det jag intresserar mig av men inte till punkt och pricka. Jag intresserar mig för balansgången mellan att arbeta med emotionella teman eller ämnen, men utan att gå över gränsen för det privata. Att som konstnär eller lärare eller student hålla balansen där. Det är en balansakt som jag tycker är väldigt intressant.
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.
Examens arbetet ovan tar upp att pedagogiker som Reggio Emilia och Waldorf arbetar utefter Emotionell intelligens. Gällande svenska skolan, hänvisar skribenten till Lpo94, alltså läroplanen för obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet.
Kanske att det kan vara värt att titta på hur en kan arbeta med emotionell intelligens i äldre åldrar, vad som står i nya läroplanen, och kanske hur en kan arbeta med detta i bildämnet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)