tisdag 24 januari 2012
måndag 23 januari 2012
Hobby
Idag fick jag en förfrågan om inte jag kunde skriva om min hobby att historiskt återskapa kläder. När det gödde mitt ego svarade jag givetvis ja, och här kommer det som jag lovat.
Varje år åker jag och min cirkusgrupp till medeltidsveckan för att göra eldföreställningar av olika slag. Varje år behöver man någonting att ha på sig, och nu har mitt lite nördiga intresse börjat ta över allt mer tid från mitt schema. Så här ser det ut när jag börjar sy en 1300 tals kjortel.
Steg 1: Toille skapande. Helt "enkelt" nåla in sig i ett lakan för att få ett personligt mönster som passar ens kropp. Man nålar in sidorna, fram och bak så att det sitter så snävt man kan utan att tappa andan eller att det blir obehagliga veck någonstans.
Steg 2: Man köper sitt tyg (detta är tunn ylle från medeltidsmode.se valnötsfärgad + gullök&johannesört) samt bestämmer vad för slags kjortel man vill göra. Jag syr en Moy Bog kjortel, ett mönster baserad på ett Islänskt fynd daterat till 1300. Mer info om Moy Bog här: http://www.personal.utulsa.edu/~marc-carlson/cloth/moy3.html
Steg 3: Efter att ha nålat och passat in sitt mönster så börjar man sy. Eftersom jag antingen har för mycket fritid, eller för få vänner så har jag börjat sy mina kjortlar för hand. (passformen blir lite bättre, levt länge utan maskin samt extra nörd bonus poäng). Jag använder små efterstygn.
Steg 5: Därefter så behöver man ungefär 100 knappar som också sys för hand, med lika många knapphål (detta är utan att överdriva nästan 25% av hela arbetet rent tidsmässigt) Som ni kan se så förstärks fållar och knapphålskanter med linne så att klänningen ser snygg ut och så att tyget inte rivs upp i knapphålen.
Steg 6: Fålla och bär upp arbetet med ett stolt flin! Denna kjortel sydde jag förra året, och jag tror den tog ungefär 80 timmar att sy, om inte mer. För att få ärmarna så snäva som de är, så har de knäppning baktill längs med hela bakre sömmen. Det är ungefär 25 knappar per ärm upp till halva övre armen från handleden.
Och det var det. Tack för visat intresse! Jag trodde inte riktigt att någon var intresserad av just detta ärke nörderi men kul att få sina fördomar motbevisade :)
Varje år åker jag och min cirkusgrupp till medeltidsveckan för att göra eldföreställningar av olika slag. Varje år behöver man någonting att ha på sig, och nu har mitt lite nördiga intresse börjat ta över allt mer tid från mitt schema. Så här ser det ut när jag börjar sy en 1300 tals kjortel.
Steg 4: Efter att ha sytt alla sömmar så måste de fällas också för att den snäva klänningen inte ska vara ful och bucklig eller obekväm. När man fäller så syr man helt enkelt fast sömsmånen över sömmen så den ligger platt. Dessa sys med osynlig söm.
Och det var det. Tack för visat intresse! Jag trodde inte riktigt att någon var intresserad av just detta ärke nörderi men kul att få sina fördomar motbevisade :)
Reflektion
Underligt hur det känns som att allting stannat upp efter en sådan intensiv period av samtal, diskussioner, känslor och tankar. Det är som att huvudet tagit semester.
Men när jag ser på den interaktiva gestaltningen nu i backspegeln så kan jag inte annat än att le. Min grupp var fantastisk på en sådant jublande vis att jag är lite chockad. Innan allting började, samlade vi ihop oss och berättade hur vi fungerar i en process, hur vi får ideér och hur vi vill arbeta i vår grupp.
Redan där tror jag vi banade vägen för vår framgång, att öppna dörren för ärligheten. Att inte hymla med det som är jobbigt, för herre min je nog har det här varit sjukt jobbigt ibland!
Men vi öppnade oss inför varandra, och det fortsatte vi med genom hela arbetets gång. I och med att vi valt den performativa, undersökande metoden i vårt interaktiva arbete, tror jag detta var otroligt viktigt. Att våga vara öppen mot de andra i gruppen, och mot sig själv med var gränsen går.
I startgroparna av det hela så kom vi in på kartor och geografiska gränser. Jag tror vi hade lite olika infallsvinklar på det här med hur man rör sig i staden. Några intresserade sig för hur olika delar var slutna/öppna för olika personer beroende på individens situation. Andra intresserade sig kanske mer för vilka zoner man kände sig trygg i.
Vi diskuterade mycket om trygghet kontra vanor, att man tar den kända vägen istället för den okända och om det egentligen är en vana eller om det bara har ett praktiskt syfte?
Vi mindes konstverket vi sett på Göteborgs konstbiennal med en världskarta med sladdar som länkade olika länder med varandra, vilket vackert kaos det verket skildrade.
Vi ritade ut våra vägar nästa dag, kom fram till att det här leder kanske ingen vart men att det var ett bra startskott för att trigga igång tanken på temat och handen på någonting praktiskt. Detta behöll vi genom resten av aktionerna.
På yogan landade vi i gruppen som kraft, hur vi vågar tillsammans och hur otroligt obehagligt det kan vara tillsammans. Att byta om för första gången med en grupp, att uppleva en plan inte gå som planerad.
Att inte känna sig välkommen i ett sammanhang man har tillgång till. Att bryta lagen för något vi tror på.
När vi slutligen landade i soptunnorna så kände jag sådant stöd av gruppen att jag hade kunnat hålla på hela natten. Och när vi förtärde vår stulna, utgångna, tillagade måltid tillsammans kände jag att det är just gruppens styrka som vi utforskat. Jag kontra Oss.
Detta har jag lärt mig under denna gestaltning, att jag ensam aldrig kommer uppnå samma potential som jag kan göra i grupp. Jag kommer inte komma fram till samma slutsatser, jag kommer inte komma på lika många dåliga ideér och framför allt kommer jag inte komma på lika många bra.
När jag tidigare känt att jag helst arbetar ensam, känner jag nu att jag vill ha fler med mig. Gärna olika röster som kan vrida och vända på ett problem i det oändliga.
Jag tänker på klassrummet hur många röster det finns där, att klassen också är en grupp med förmågan att lyfta varandra ifall de får chansen.
Jag lärde mig genom att inte få som jag ville, och ge efter. Liksom jag lärde mig genom att stå för det jag tycker om något genom våra otaliga diskussioner om allt från rätt och fel till frukostvanor. Detta tycker jag känns värdefullt för mig i min framtida lärarroll. Att inte få för mig att jag på något sätt alltid har rätt för det har jag verkligen inte, även om man lätt förväntar sig detta från en lärare.
Jag om någon måste komma ihåg det.
Detta är något jag tänkt på länge, att leda utan att ta över helt och hållet. Bara putta bollen vidare så inte processen stagnerar helt och hållet. Och jag känner att jag börjar förstå det bättre nu efter veckan med min fantastiska grupp. Nästa steg blir att försöka lyckas med detta själv.
Men när jag ser på den interaktiva gestaltningen nu i backspegeln så kan jag inte annat än att le. Min grupp var fantastisk på en sådant jublande vis att jag är lite chockad. Innan allting började, samlade vi ihop oss och berättade hur vi fungerar i en process, hur vi får ideér och hur vi vill arbeta i vår grupp.
Redan där tror jag vi banade vägen för vår framgång, att öppna dörren för ärligheten. Att inte hymla med det som är jobbigt, för herre min je nog har det här varit sjukt jobbigt ibland!
Men vi öppnade oss inför varandra, och det fortsatte vi med genom hela arbetets gång. I och med att vi valt den performativa, undersökande metoden i vårt interaktiva arbete, tror jag detta var otroligt viktigt. Att våga vara öppen mot de andra i gruppen, och mot sig själv med var gränsen går.
I startgroparna av det hela så kom vi in på kartor och geografiska gränser. Jag tror vi hade lite olika infallsvinklar på det här med hur man rör sig i staden. Några intresserade sig för hur olika delar var slutna/öppna för olika personer beroende på individens situation. Andra intresserade sig kanske mer för vilka zoner man kände sig trygg i.
Vi diskuterade mycket om trygghet kontra vanor, att man tar den kända vägen istället för den okända och om det egentligen är en vana eller om det bara har ett praktiskt syfte?
Vi mindes konstverket vi sett på Göteborgs konstbiennal med en världskarta med sladdar som länkade olika länder med varandra, vilket vackert kaos det verket skildrade.
Vi ritade ut våra vägar nästa dag, kom fram till att det här leder kanske ingen vart men att det var ett bra startskott för att trigga igång tanken på temat och handen på någonting praktiskt. Detta behöll vi genom resten av aktionerna.
På yogan landade vi i gruppen som kraft, hur vi vågar tillsammans och hur otroligt obehagligt det kan vara tillsammans. Att byta om för första gången med en grupp, att uppleva en plan inte gå som planerad.
Att inte känna sig välkommen i ett sammanhang man har tillgång till. Att bryta lagen för något vi tror på.
När vi slutligen landade i soptunnorna så kände jag sådant stöd av gruppen att jag hade kunnat hålla på hela natten. Och när vi förtärde vår stulna, utgångna, tillagade måltid tillsammans kände jag att det är just gruppens styrka som vi utforskat. Jag kontra Oss.
Detta har jag lärt mig under denna gestaltning, att jag ensam aldrig kommer uppnå samma potential som jag kan göra i grupp. Jag kommer inte komma fram till samma slutsatser, jag kommer inte komma på lika många dåliga ideér och framför allt kommer jag inte komma på lika många bra.
När jag tidigare känt att jag helst arbetar ensam, känner jag nu att jag vill ha fler med mig. Gärna olika röster som kan vrida och vända på ett problem i det oändliga.
Jag tänker på klassrummet hur många röster det finns där, att klassen också är en grupp med förmågan att lyfta varandra ifall de får chansen.
Jag lärde mig genom att inte få som jag ville, och ge efter. Liksom jag lärde mig genom att stå för det jag tycker om något genom våra otaliga diskussioner om allt från rätt och fel till frukostvanor. Detta tycker jag känns värdefullt för mig i min framtida lärarroll. Att inte få för mig att jag på något sätt alltid har rätt för det har jag verkligen inte, även om man lätt förväntar sig detta från en lärare.
Jag om någon måste komma ihåg det.
Detta är något jag tänkt på länge, att leda utan att ta över helt och hållet. Bara putta bollen vidare så inte processen stagnerar helt och hållet. Och jag känner att jag börjar förstå det bättre nu efter veckan med min fantastiska grupp. Nästa steg blir att försöka lyckas med detta själv.
onsdag 18 januari 2012
Dumpster superstar
Jag mailade två större avfallshanteringsföretag angående dumpstring och vad de tyckte om dessa slags aktioner mot matsvinnet och jag fick svar från Renova. Förutom att bjuda in oss till ett studiebesök om deras verksamhet så fick vi följande som svar.
Citat från Hans Henriksson, Renova:
”Vi på Renova arbetar bla med att samla in avfall- och återvinningsmaterial, men vi har också en omfattande utbildningsverksamhet. Inom Renovas miljöakademi utbildar företag och organisationer för att minska avfallet. Vilket är det högsta steget på avfallstrappan. Du är helt klart på rätt väg, alltför mycket mat kanske slängs i onödan. Jag vet att det pågår en mängd aktiviteter i samhället för att minska matsvinnet. När avfall ändå uppstår, måste det behandlas på ett miljöriktigt sätt. Tex används matavfall till framställning av Biogas.(…)Den juridiska delen är att avfallet tillhör det företag som har uppdraget att hämta avfallet. Avfallet utgör i detta läge en råvara till energiproduktion eller till framställning av nya produkter. Vilket innebär att vi kommer in på begrepp som stöld, olaga intrång och inbrott. När det gäller straffvärde etc, så får jag hänvisa dig en domstol.”
I övrigt aktade de sig för att lägga in personliga värderingar i själva tagandet av slängd mat, och fokuserade på hälsorisken att befinna sig i en container, något jag kan känna är något man sällan gör, att containern inte fylls eller töms om natten och att man sällan dumpstrar ensam och att den andra kan vara vakt.
Metro-fakta: Mat som slängs
Uppskattningsvis slänger varje person i Sverige 100 kilo mat varje år. Av den är hälften ätbar. Det innebär cirka 150 gram per dag.
Stormarknader och andra stora butiker slänger omkring 1 200 kilo fast matavfall per heltidsanställd.
Närbutikerna slänger cirka 1 600 kilo per anställd.
En restauranganställd beräknas slänga cirka 3 000 kilo mat.
Källor: Konsumentföreningen Stockholm, Skånes livsmedelsakademi, Avfall Sverige
I Sverige är det flera som har blivit dömda trots att dumpstring är i en gråzon i svensk lag. Vad man kan bli dömd för är olaga intrång och/eller stöld. Soporna tillhör butiken eller avfallshanterarna och är containern inhägnad är det annans mark. Varför butikerna inte vill att andra ska ta deras slängda mat beror nog mycket på ansvaret för om maten skulle vara dålig. Lag om dumpstring, det är sedan 2000 lagligt i Italien att dumpstra.
Under projektet har jag googlat massor på mat, och hittat lite olika relaterade bilder och konstnärer men den här fastnade på min näthinna. En konstbiennal i New York där man skapade film och performance kring mat. Man kan läsa mera om det här: http://umbceats.com/2010/03/09/when-art-meets-food/
Under projektet har jag googlat massor på mat, och hittat lite olika relaterade bilder och konstnärer men den här fastnade på min näthinna. En konstbiennal i New York där man skapade film och performance kring mat. Man kan läsa mera om det här: http://umbceats.com/2010/03/09/when-art-meets-food/
Snurran
Efter Yogan började snurran ta fart ordentligt, jag har varit mitt inne i allting så jag har inte riktigt hunnit med att reflektera genom bloggen. Vi åt en mysig knytfrukost tillsammans i universitetsbiblioteket och diskuterade bäst före datum och beslutade att vi skulle dumpsterdyka, alltså ta reda på det svinn som slängs från butiker etc. Därefter laga mat av detta.
De gränser som passerades genom denna aktion var rätt olika från person till person, att konfrontera bakterieskräck, att bryta lagen, att vilja ta tillvara på någonting som andra kasserat, fin/fulkultur. Diskussionerna blev många och långa och förvirring slog till hipp som happ kring vad sjutton vi håller på med. Men vid tio tiden igår satte sig de flesta bitar på plats.
Jag har haft jätteroligt med vår grupp konstellation och funderat lite på vad det är som gjort att vi fungerat så bra. Främst tror jag att första mötet gav mycket där vi rakt ut bestämde ett högt tak, och hade självinsikten att dela med sig av hur ens kreativa process fungerar. Med det sagt visste vi vilka fällor var och en i gruppen kunde hamna i, men vi började brainstorma en stor mindmap på temat gränser som vi plockade fram rätt ofta i början då vi inte hade ett tydligt mål.
Tillslut började flera punkter dras samman och man kunde se sammanhang mellan allting, och intresset spred sig i gruppen för siffror.
Det är någonting jag bär med mig och gärna vill fortsätta arbeta med, siffror kontra personliga erfarenheter och den krock som skapas där.
nu ska jag skynda mig att få i mig resten av frukosten innan det är dags att bedra sig mot skolan.
De gränser som passerades genom denna aktion var rätt olika från person till person, att konfrontera bakterieskräck, att bryta lagen, att vilja ta tillvara på någonting som andra kasserat, fin/fulkultur. Diskussionerna blev många och långa och förvirring slog till hipp som happ kring vad sjutton vi håller på med. Men vid tio tiden igår satte sig de flesta bitar på plats.
Jag har haft jätteroligt med vår grupp konstellation och funderat lite på vad det är som gjort att vi fungerat så bra. Främst tror jag att första mötet gav mycket där vi rakt ut bestämde ett högt tak, och hade självinsikten att dela med sig av hur ens kreativa process fungerar. Med det sagt visste vi vilka fällor var och en i gruppen kunde hamna i, men vi började brainstorma en stor mindmap på temat gränser som vi plockade fram rätt ofta i början då vi inte hade ett tydligt mål.
Tillslut började flera punkter dras samman och man kunde se sammanhang mellan allting, och intresset spred sig i gruppen för siffror.
Det är någonting jag bär med mig och gärna vill fortsätta arbeta med, siffror kontra personliga erfarenheter och den krock som skapas där.
nu ska jag skynda mig att få i mig resten av frukosten innan det är dags att bedra sig mot skolan.
onsdag 11 januari 2012
Senior yoga
Damerna på yogamattorna bredvid mig tisslade sinsemellan
De är för unga för att vara här! De skulle vart på ett annat pass, vad många dom är!
Jo det lätta yoga passet var sannerligen lätt, att ligga på en matta med uppsträckta armar kändes kanske inte gränsöverskridande eller inspirerande. Men nu har vi provat på det, och att det som man var så otroligt peppad på blev så antiklimax kan ju vara spännande det med. När passerade jag gränsen för det jag förväntade mig och det jag fick? I vilket ögonblick insåg jag att det här blir inte som jag tänkt mig?
Efter yogan gick vi en runda på hur det kändes och vad man tänkte på i efterhand.
Vi fick knappt prova på yoga. ingen fysisk gräns är tänjd, däremot den psykiska sfären genom att ligga nära främmande människor och ledaren som tog på en utan förvarning. Kallt. Att byta om tillsammans blev mera intimt, känns som gruppen kommit ett steg till. Skulle aldrig gått dit själv.
Det var skönt att slippa känna att man inte kunde. Skönt för ryggproblemen, men det blåste kallt. Spännande att det inte uppfyllde min förväntning. Komiskt att det blev som det blev.
Jag arrangerade en finare slags middag för mig själv, då vi pratat om vanor och att jag vanligtvis äter "middag" framför datorn och då oftast något otroligt simpelt som en macka.
Nu lagade jag taligatelle och tomatsås med kidneybönor och vitlök, inte super avancerat det med kanske, men jag tände åtminstone lite ljus och drack en öl till vardags. Framförallt satt jag ensam i köket och åt, hade ingen underhållning alls och tänkte på allt jag ville göra. Olika projekt, på tyget som kom med posten idag, på gestaltningen, på yogan, på bloggen.
Vart det hela bär hän imorgon får vi väl se, men nu ska jag försöka hitta fler nummer i mitt liv att skriva upp.
De är för unga för att vara här! De skulle vart på ett annat pass, vad många dom är!
Jo det lätta yoga passet var sannerligen lätt, att ligga på en matta med uppsträckta armar kändes kanske inte gränsöverskridande eller inspirerande. Men nu har vi provat på det, och att det som man var så otroligt peppad på blev så antiklimax kan ju vara spännande det med. När passerade jag gränsen för det jag förväntade mig och det jag fick? I vilket ögonblick insåg jag att det här blir inte som jag tänkt mig?
Vi fick knappt prova på yoga. ingen fysisk gräns är tänjd, däremot den psykiska sfären genom att ligga nära främmande människor och ledaren som tog på en utan förvarning. Kallt. Att byta om tillsammans blev mera intimt, känns som gruppen kommit ett steg till. Skulle aldrig gått dit själv.
Det var skönt att slippa känna att man inte kunde. Skönt för ryggproblemen, men det blåste kallt. Spännande att det inte uppfyllde min förväntning. Komiskt att det blev som det blev.
Nu lagade jag taligatelle och tomatsås med kidneybönor och vitlök, inte super avancerat det med kanske, men jag tände åtminstone lite ljus och drack en öl till vardags. Framförallt satt jag ensam i köket och åt, hade ingen underhållning alls och tänkte på allt jag ville göra. Olika projekt, på tyget som kom med posten idag, på gestaltningen, på yogan, på bloggen.
Vart det hela bär hän imorgon får vi väl se, men nu ska jag försöka hitta fler nummer i mitt liv att skriva upp.
tisdag 10 januari 2012
Var slutar jag, var börjar du?
När jag åkte med spårvagnen imorse och tänkte på kartorna och linjerna på dem, kände jag en tom förvirring. Vad sjutton håller vi på med? Så himla nyskapande va.
Men det fanns något förlösande i att inte behöva vara så jädra nyskapande, jag har personligen inte arbetat så mycket med kartor förutom vid orienteringen på gympan.
När vi träffades i gruppen associerade vi fritt till ord, till varandras associationer, och slutligen på gränser igen liksom gårdagens mindmap vi skapade tillsammans. Och när jag kände att det hela var som mest yta yta yta så krockade det. För allas privata associationer kollapsade tillsammans och urartade i tusen frågor. Var slutar jag? I fingertopparna? Vart börjar du? Hur långt kan man gå? Hur långt kan man minnas? Vart går närgränsen mellan mig och personen till höger, hade det varit annorlunda på en spårvagn? Hur hög kan en sockertopp bli? Hur djup blir blodsockerfallet efteråt?
Hur många centimeter är det mellan mina fingerspetsar och golvet om jag böjer mig rakt åt sidan? Om jag tränar på det, tänjs den gränsen då?
Imorgon har vi med oss måttbanden och ska gå på yoga tillsammans. Någonting som några av oss kanske aldrig skulle känna sig bekväm i att göra, men tillsammans tänjer vi den gränsen. Hur långt kan vi gå kontra hur långt kan jag gå utan er?
Var slutar jag? Var börjar du?
Och det känns som att den interaktiva gruppprocessen rullar på.
Kuggarna snurrar.
På ett privat plan har jag passerat gränsen av att inte gräva ner mig i nostalgin och har lyssnat på populärmusik större delen av dagen. Den här låten var mest spelad på spotify i Sverige idag.
http://www.youtube.com/watch?v=d-j_Foia8oQ
Jag kan tillägga att jag har lidit och att detta gränsöverskridande har bara velat få mig att dra nostalgitäcket över huvudet ett svep till. Åtminstone gällande musiken.
Men det fanns något förlösande i att inte behöva vara så jädra nyskapande, jag har personligen inte arbetat så mycket med kartor förutom vid orienteringen på gympan.
När vi träffades i gruppen associerade vi fritt till ord, till varandras associationer, och slutligen på gränser igen liksom gårdagens mindmap vi skapade tillsammans. Och när jag kände att det hela var som mest yta yta yta så krockade det. För allas privata associationer kollapsade tillsammans och urartade i tusen frågor. Var slutar jag? I fingertopparna? Vart börjar du? Hur långt kan man gå? Hur långt kan man minnas? Vart går närgränsen mellan mig och personen till höger, hade det varit annorlunda på en spårvagn? Hur hög kan en sockertopp bli? Hur djup blir blodsockerfallet efteråt?
Hur många centimeter är det mellan mina fingerspetsar och golvet om jag böjer mig rakt åt sidan? Om jag tränar på det, tänjs den gränsen då?
Imorgon har vi med oss måttbanden och ska gå på yoga tillsammans. Någonting som några av oss kanske aldrig skulle känna sig bekväm i att göra, men tillsammans tänjer vi den gränsen. Hur långt kan vi gå kontra hur långt kan jag gå utan er?
Var slutar jag? Var börjar du?
Och det känns som att den interaktiva gruppprocessen rullar på.
Kuggarna snurrar.
På ett privat plan har jag passerat gränsen av att inte gräva ner mig i nostalgin och har lyssnat på populärmusik större delen av dagen. Den här låten var mest spelad på spotify i Sverige idag.
http://www.youtube.com/watch?v=d-j_Foia8oQ
Jag kan tillägga att jag har lidit och att detta gränsöverskridande har bara velat få mig att dra nostalgitäcket över huvudet ett svep till. Åtminstone gällande musiken.
måndag 9 januari 2012
gränser
Idag började grupparbetet - interaktiv gestaltning med temat gränser. Huvudet står helt stilla och jag försöker hitta någonting spännande på youtube eller google men vet inte vad man ska söka på.
Jag tänker på en gammal favorit som hängt med mig ett tag, Jacek Yerka (http://www.yerkaland.com)
Men jag har länge haft svårt att hitta ny konst, eller ny musik eller någonting nytt i överhuvudtaget. Nostalgiskt tittar jag tillbaka till gamla favoriter, hänger kvar vid gamla kläder och skit, förnyelse vad är det?
Det är väl det som är bra med bloggar, då kan andra hålla koll och hänga med så kan man följa i spåren de plöjer.
Typ som den här hemsidan som listar månadens mest omtyckta streetart i olika varianter http://www.streetartutopia.com/?page_id=4183
Bland annat Jonna Pohjalainens trädpennor finns med, vilka jag är mycket förtjust i
I överlag gillar jag stadskonsten för att den liksom överrumplar en, överaskar och är som oftast oväntat och minst lika ofta välkommet. Men det ligger väl lite i vår tid också, varför ska jag som individ engagera mig i någonting? Om inte buddah kommer till berget måste berget komma till buddah, eller var det tvärt om?
Vad har du hittat för spännande på sistone eller för länge sen kanske?
Jag tänker på en gammal favorit som hängt med mig ett tag, Jacek Yerka (http://www.yerkaland.com)
 |
| The express Delivery |
Det är väl det som är bra med bloggar, då kan andra hålla koll och hänga med så kan man följa i spåren de plöjer.
Typ som den här hemsidan som listar månadens mest omtyckta streetart i olika varianter http://www.streetartutopia.com/?page_id=4183
Bland annat Jonna Pohjalainens trädpennor finns med, vilka jag är mycket förtjust i
I överlag gillar jag stadskonsten för att den liksom överrumplar en, överaskar och är som oftast oväntat och minst lika ofta välkommet. Men det ligger väl lite i vår tid också, varför ska jag som individ engagera mig i någonting? Om inte buddah kommer till berget måste berget komma till buddah, eller var det tvärt om?
Vad har du hittat för spännande på sistone eller för länge sen kanske?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)