Stressen

Under helgen har jag tänkt mycket på stress och den metodik jag har för att försöka motverka det hela. Jag inser att min metodik för närvarande är att säga nej till arbetsuppgifter som jag är osäker på om jag kan genomföra, och också neka till kreativa arbeten som jag kategoriserar som "för mycket".
När det blir för mycket är om deadlinen är för nära inpå, eller om jag har många bollar i luften redan.
Vissa kreativa arbeten kan jag exempelvis inte tacka nej till, som detta gestaltningsarbete till exempel. Alltså hamnar detta i förmån för annat, vilket tyder på att jag har en slags outtalad prioritetslista baserad på min pliktkänsla, snarare än min lust. Jag tänker att detta måste få vara så, samtidigt som det gör mig lite ledsen. Men min lust och min plikt är inte nödvändigtvis motstridiga saker.

Till helgen tackade jag nej till att planera ett dansuppträdande som mig själv men som pensionär på en kompis födelsedagsfest. Just nu funderar jag på om det är rätt väg att gå?

Saker som influerar stresskänslor:

• Your support network – A strong network of supportive friends and family members can be an enormous buffer against life’s stressors. On the flip side, the more lonely and isolated you are, the greater your vulnerability to stress.
• Your sense of control – It may be easier to take stress in your stride if you have confidence in yourself and your ability to influence events and persevere through challenges. If you feel like things are out of your control, you’re likely to have less tolerance for stress.
• Your attitude and outlook – Optimistic people are often more stress-hardy. They tend to embrace challenges, have a strong sense of humor, and accept that change is a part of life.
• Your ability to deal with your emotions – You’re extremely vulnerable to stress if you don’t know how to calm and soothe yourself when you’re feeling sad, angry, or overwhelmed by a situation. The ability to bring your emotions into balance helps you bounce back from adversity and is a skill that can be learned at any age.
• Your knowledge and preparation – The more you know about a stressful situation, including how long it will last and what to expect, the easier it is to cope. For example, if you go into surgery with a realistic picture of what to expect post-op, a painful recovery will be less traumatic than if you were expecting to bounce back immediately

(http://www.helpguide.org/mental/stress_signs.htm)

Vad skulle hända om jag säger Ja till allting istället? Att jag arbetar på att ha en positiv inställning till saker som sker och som människor vill inkludera mig i? Men även en mer positiv inställning till min förmåga att genomföra saker, utan att låta det gå ut över mitt sociala liv eller min förmåga att behålla mitt lugn?

När jag blir för stressad är jag upplever att vissa saker hamnar i skymundan, att jag inte hinner med. Kanske behöver jag inte löpa linan ut hela tiden? Att hänga med en polare kanske inte måste vara en halv dags häng utan kanske en timmes promenad? Att den där dansen på festen kanske inte måste vara koreograferad utan kan med fördel vara en improvisation?

Jag ska fundera vidare på stressmetodik under dagen.
Jag har även insett att jag inte är en häst. Jag känner mig mer som en ko.

Sammanfattnde reflektion av processen

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen. Jag undersökte utifrån Nikes ord: mena det du säger, genom att problematisera konstarters hierarki och formulerade mig mycket i text. Här nedan kommer citat ur bloggen från första veckan:

”Att mena det jag säger. Jag vill säga det utan titlar. Jag vill säga det genom att göra det. Jag vill göra det jag säger.” (bloggen, mena det du säger, 26-03-14)

” Just det ja, det handlade ju om upplevelser och erfarenhet.” (bloggen, Samlar, 27-03-14)
” Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda  jag, min identitet?” (bloggen, fenomenologi, 31-03-14)

” Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord?” (bloggen, kroppens minnen, 31-03-14)

Därefter fick jag textförbud för att sluta teoretisera för mycket i förmån för att börja arbeta med händerna. Jag arbetade undersökande utefter temat reflektion och muskelminnen och fann fingervirkningen som metod och tyg och papper som material.

 ”Det handlade om: språkets hierarki, det verbala ordets begränsningar, liksom dess möjligheter (abstrakt tänkande) Det vidgade språkbegreppet som vi genom förskola och lågstadiet övat upp en fantastisk förmåga i tappar tyngd och status - varför? Då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden? Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord? - Fingervirkning.” (Bloggen, backtrackar tanken, 08-04-14)

Jag fortsatte med fingervirkningen ett tag, tills jag av en händelse insåg att jag höll på med en annan teknik. Jag trodde jag fingervirkade, men gjorde egentligen en påtning. Mitt muskelminne hade fått arbeta ”frånkopplat” från mitt teoretiserande (titelbestämmande). Detta intresserade mig då jag tidigare under processen problematiserat alzheimer sjuka som minns med händerna även om språket och det sociala försvunnit. Detta kopplade jag till det vidgade språkbegreppet och hur det sällan tillämpas i vardagen trots att vi har ett behov av det. Undersökte vidare fenomenet minnen, var lagras dem i kroppen? Kunskap i ryggraden? Trängde djupare i repetitionen, hur en repetitiv rörelse är en förutsättning för fokus, fortplantning, kretsloppet, tid – vår existens. Att det tillåter en att fördjupa sig. Hur mycket tid vi tillåts repetera någonting som inte nödvändigtvis mynnar ut i någonting konstruktivt eller effektivt. Jag började undersöka den långsamma, vaggande rörelsen då jag ”fingervirkade”.

”Repetition - tid - reflektion
Att våga ta tid, jag vågar sällan ta upp andras tid, är rädd att andra ska tycka det blir tråkigt. Vi har inte tid med tråkigt längre (…)Kan jag verkligen ha genomgått en process där jag gjort samma sak genom hela processen?(…) Det tar sådan tid, få frågor att landa, rörelsen att gå smidigt.” (Bloggen, tid, 21-04-14)

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.. detta gav mig mitt material, fingervirkningen. Fingervirkningen gav mig en rörelse, vaggan. Vaggan gav mig tid för reflektion, vaggan är en repetition, någonting som är en förutsättning för muskelminnen. (Och för teoretiska minnen, bör noteras.)
Hur många repetitioner krävs innan en rörelse går på autopilot?
Min process går runt i en cirkel, tankegångarna knyts bitvis ihop med varandra. Mitt fokus ligger däremot inte längre på muskelminnet utan kretsar lite mer nu på ämnet tid, och repetitioner. Att få tid att repetera i förmån för handens kunskap. Detta känner jag att jag vill skriva om. Hur mycket tid ges till det praktiska användandet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det? (Bloggen, Vad vill jag säga? 22-04-14)

Tre viktiga konstnärliga referenser:

Cirkus Cirkör - Knitting peace :

Marina Abramoci´c - The artist is present:

Har även en konstnärlig referens som jag inte hittar på nätet. Men Staffan Mossenmark, arbetar med ljudinstallationer. Jag hade honom som handledare under en gestaltning under en tidigare Lau kurs.

Han återberättade om ett performance där han bjöd in en grupp till ett seminarierum där han satt på golvet omringad av glasflaskor varav en var fylld med vatten. När samtliga hade kommit och suttit sig ned, började han hälla upp vattnet från den ena flaskan till den andra. Detta skedde i tystnad, och hela varvet runt, någonting som tog tid, kanske uppåt 20 -30 minuter.

Detta skapade en intressant diskussion om tid, att några blev provocerade och stressade av att inte göra någonting konstruktivt under denna tid som de trodde skulle vara "viktig". Andra upplevde det som en välkommen paus där de fick tillåtelse att varva ned under täckmanteln av att de var sammankallade av Staffan. Tankar om hur vi kategoriserar och värderar tid olika. Vad räknas som viktiga sysselsättningar, när lämpar det sig att göra vissa saker, och hur platser också talar för vilka sysselsättningar det är dags för. 

Jag hittar ingen dokumentation av detta performance men här är Staffan Mossenmarks sida: http://www.mossenmark.com/start.php

Textligt PM

Efter dagens handledning känner jag mig lite trygg, och efter att ha formulerat ett PM känner jag mig ännu tryggare i att jag är någonting på spåren. Nu gäller det bara att plocka ur de godaste bitarna så jag håller kursen intressant och givande så jag inte hamnar på något virrigt sidospår som jag brukar göra. 

Pm examensarbete.

Bakgrund:

Jag arbetar med frågeställningar som berör tid, repetition och reflektion i ett praktiskt arbete. Hur mycket tid har läraren för repetition och reflektion, men kanske främst hur mycket tid har eleverna för det samma? Jag upplever att tid och repetition är förutsättningar för reflektion, samt att reflektion är förutsättningen för lärandet (kan förankras i Deweys teorier, att vi måste reflektera över det upplevda för att det ska bli erfarenhet). Samtidigt upplever jag att läroplanen sätter upp så pass många kunskapskrav att det är svårt att ge eleverna nog tid för fördjupning. Att hålla ett fyllt schema, och att stressa igenom uppgifter ger även en bild om vad det är som eftersträvas med undervisningen. Kvantitet före kvalitet.

Didaktisk frågeställning:

Hur mycket tid ges till det praktiska användandet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det?

Metod/ undersökning:

Genom att gå tillbaka i mitt muskelminne och arbeta med en metod som jag inte kan förklara i ord utan måste visa, fann jag en väg till reflektion över praktiska kunskaper. Jag fingervirkar i olika storlekar och material, i olika takt och dokumenterar min process. Att skapa fingervirkningarna kräver tid i form av förberedelser, och de stora virkningarna innebär större rörelser som engagerar hela kroppen. Den stora rörelsen innebär att mitt muskelminne utvecklats till någonting nytt, ger nya insikter och perspektiv och rörelsen i sig är repetitiv. Jag undersöker tidsbegreppet genom att utmana idén om att producera många olika saker. Jag repeterar samma sak, som skapar samma resultat, men som ändå blir någonting annorlunda. Det blir mer.

Teori:

Vidgade språkbegreppet, att det finns information som inte går att ta till sig via text eller tal. Behöver mer input gällande teorier.

Käll- och litteraturförteckning:

http://www.oru.se/PageFiles/15299/Burman.pdf

Imsen, Gunn, Elevens värld: introduktion till pedagogisk psykologi, 4., rev. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2006, kap 9

Aulin-Gråhamn, Lena, Persson, Magnus & Thavenius, Jan, Skolan och den radikala estetiken, Studentlitteratur, Lund, 2004

Har ej läst ännu, men verkar intressant för mitt arbete:

http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:418338/FULLTEXT02.pdf

Vad vill jag säga?

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.. detta gav mig mitt material, fingervirkningen. Fingervirkningen gav mig en rörelse, vaggan. Vaggan gav mig tid för reflektion, vaggan är en repetition, någonting som är en förutsättning för muskelminnen.
Hur många repetitioner krävs innan en rörelse går på autopilot?

Min process går runt i en cirkel, tankegångarna knyts bitvis ihop med varandra. Mitt fokus ligger därmeot inte längre på muskelminnet utan kretsar lite mer nu på ämnet tid, och repetitioner. Att få tid att repetera i förmån för handens kunskap. Detta känner jag att jag vill skriva om. Hur mycket tid ges till det praktiska användadet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det?

Min gestaltning kommer således behandla repetition och att ge det tid.
Just nu undersöker jag hur jag ska berätta detta på bästa sätt i min gestaltning.
Undersökte materialet ytterligare, samlade mina tåtar, och känner mig lite besviken för att massan upplevs så liten..

Samlade ihop det på golvet och arbetade mitt i det. Både med en fingervirkning, och med bara rörelsen av vaggan. Det känns som ett fågelbo, det gillar jag inte riktigt, det ger en konnotation i fel riktning.. men jag gillar trasslet. Kanske att en kan montera på väggen eller i taket och arbeta bredvid för att göra en koppling mellan den repetativa rörelsen och materialet.

Rörelsen i kombination med materialet gör index för hur lång tid det tagit att skapa tåtarna. Hur länge jag repeterat rörelsen. Jag vill egentligen ha mer material. Det kan jag producera, då måste jag lägga min sista matbudget på tyg.. pappret tar för lång tid. Ska jag inkludera ett nytt material typ plast?

Gillar inte plast, det tar mig per automatik till en diskussion om hållbar utveckling. Plast som material är för laddat... men kan vara intressant med att hänga upp tåtarna...

 

Innebär det här att jag kommer göra ett performance? Vågar jag verkligen det, för det känns superläskigt?
Vad skulle det innebära att göra en film av det? Vad säger materialet i sig självt? Behövs rörelsen? Behövs materialet? Ska jag göra någonting helt annat?

Tusen frågor.

Mena det du säger.

Jag ska vara ärlig i att jag inte la den exakta frasen som skrevs på tavlan igår på minnet. Däremot den instinktiva känslan av stå för vad jag säger och gör.

I mitt PM nämnde jag kort ett års långt projekt där jag lagt ut en improviserad dans i veckan på Youtube. Detta då jag dels ville utveckla dansen men också sparka ut mig själv ur bekvämlighetszonen, den där jag arbetar ensam på min egna kammare och bara visar upp de bra resultaten och inte de mindre bra resultaten som var viktiga steg för processen.

Detta kopplar jag till att mena det jag säger. Någonting jag tycker är sjukt jäkla läskigt och tidigare hellre inte sagt någonting alls, då jag inte behöver "bevisa" någonting för någon.
Den här idén om saker och ting, den där förutfattade meningen om titlar, alla yttre projiceringar som en behöver förhålla sig till då någonting är sagt. Jag finner det väldigt svårt.

Som det här med att kalla sig konstnär. Nä alltså jag är ju ingen konstnär tänker jag, men vad laddar jag i den titeln då? Jag kan sträcka mig så långt som att säga att jag är en hobbyhantverkare. Men inte fullt ut hantverkare. Människor har sagt att jag borde skicka in bilder på vissa saker jag gör till hemslöjdens magasin, vill att jag ska föreläsa. Men om vadå tänker jag, jag bara gör det som får mig att bli glad?
Ryggar även när folk påstår jag är dansare, och när andra dansare frågar mig vilken skola jag gått och jag förklarar att jag bara gått kvällskurser och "bara" dansar två stilar magdans som är relativt tätt förknippade, och "bara" tränar 3 gånger i veckan. Som att det inte gills då i min värld?

Det är något med den där hiearkin inom konstarterna. Hantverk och mjuka material. Inte lika högt skattat som hårda material och design. Var går gränsen där?
Balett och modern dans, högre skattat än magdans.
Eldkonst och nycirkus, inte riktigt teater.

Vad innebär det att vara professionell utövare av en konstart - vilken konstart som helst?
Kan jag kalla mig konstnär när jag främst intresserar mig för hantverk och artisteri?

Att mena det jag säger. Jag vill säga det utan titlar. Jag vill säga det genom att göra det. Jag vill göra det jag säger. Jag menar det jag gör, inte det jag säger. Jag säger vad jag gör och menar just det, inget annat.

Tankesnurran är igång.

Mitt PM:
http://prezi.com/ymx84ycwwkns/?utm_campaign=share&utm_medium=copy