Jag har under den här gestaltningsperioden fördjupat mig i kroppen och hur kroppen relaterar till rum, andra kroppar och kommunicerar med dessa. Jag har arbetat performativt i olika stickspår där det ena har varit att försöka kanalisera energi genom mitt halschakra för att stimulera min kreativa och kommunikativa förmåga. Ett moment av detta var att jag genomför morgon yoga som ska stimulera flödet mellan mina chakran, där slutmomentet är en pose där jag står på huvudet. Denna akt har jag tagit fasta på då det blir ett nytt sätt för mig att uppleva och kommunicera i rummet. Genom att vända upp och ner på mig, byter jag perspektiv och bryter den fotstående norm som de flesta rum har.
Gestaltningen började med inspiration från en dansworkshop i Butoh som jag var på i Malmö. Här väcktes tankar om dansens kroppsspråk, och den laddning jag kände i att behöva visa upp kroppen som i så många andra sammanhang ska kylas. Och också en osäkerhet i vad kroppen egentligen kan uttrycka, och vilka kroppar som får lov att säga vad då det inom dansen finns en mängd normer kring en vacker eller funktionell kropp. Här hittar du detta blogginlägg.
Detta väckte tanken om min kropp har utrymme för att synas hur som helst, och också en fråga om var min gräns går. Vad vill jag absolut inte visa upp med min kropp, och vad händer om jag går över den gränsen? Jag fotograferade bilder där jag utmanade min gräns, som ett slags slag för min kropps demokratiska rätt att ta plats och synas. Samtidigt utmanade jag min privata gräns för vad jag upplever att jag vill visa upp i akademiska sammanhang.
Jag tänkte mycket på vad som skulle kännas jobbigt på handledningen att presentera, och visade upp just det för att bryta mitt egna mönster och också ta mig förbi något jag upplevt som en blockering. Rädslan för att bli sedd som inaktiv, icke-konstnärlig, lat eller bara irrelevant, platt.
Bilderna jag tog är med i det här och i det här blogginlägget.
Vad jag kom fram till var jobbigast var att framstås som inaktiv. Och därav bloggade jag inte så mycket under den här perioden. Jag som i tidigare gestaltningar och i början av processen bloggade väldigt mycket för att på något vis bevisa att jag arbetat för någon annan, bröt mitt mönster. Jag började arbeta för mig själv, stod på huvudet varje dag utan att det dokumenterades.
Det här kan kanske inte bevisas, samtidigt som jag har mitt första huvudstående försök filmat, och nuvarande huvudståenden talar för att en viss mängd träning på detta har skett.
Utifrån detta intresserade jag mig för kroppsspråket och vad som inte syns i kroppen. Om det går att fejka ett självsäkert kroppsspråk även om en känner sig osäker? Här kom jag in på livsenergi, chakran och energiflöden som speglar sig i vårt kroppsspråk. Att vi ofta kyler eller håller för de chakraområden i kroppen som vi inte har ett fritt flöde genom. Jag sitter ofta med händerna om halsen och munnen, insåg att jag kanske inte har ett fritt flöde genom detta chakra och började utforska vad som hände ifall jag försökte läka detta. Jag gjorde efterforskningar på vad som krävdes, vilket var att dricka grönt te, använda färgen turkos och äta mycket frukt och grönsaker för att läka mitt halschakra. Därtill behövde jag stimulera de kringliggande hjärtchakrat och tredje ögat chakrat för att boosta energi strömningen igenom. Detta kan du läsa om här. Jag frågade mig här om min kommunikativa och kreativa förmåga verkligen stimulerades ifall jag riktade energi till detta chakra och började göra morgonyoga för att stimulera min livsenergi. Jag fann att genom att stå på huvudet, som var min sista yoga pose, upplevde att jag ifrågasatte vad jag förväntar mig av min kropp och upplevde att säcken knöts ihop för min gestaltning. Att jag inte ville visa upp detta, samtidigt som det ifrågasätter vad min kropp fyller för funktion i rummet och även vad rummet har för förutsättningar för vilket utrymme min kropp får ta.
Detta redovisade jag vid halvtidsöverlämningen genom att i min redovisning göra ett performance där jag bröt mot rummets kontext och förutsättning. Och också situationens förväntan på vad jag och min kropp skulle presentera. Vid detta tillfälle var golvet halkigt, mina sockar fick inte fäste och jag hittade inte balans i rummet. Efter tre försök tog jag på mig skorna och halsduken igen och fortsatte min redovisning.
Jag ser inte detta som ett misslyckat huvudstående försök, utan snarare att jag och min kropp alltid måste förhålla mig till vissa förutsättningar, även om jag försöker bryta normen kommer vissa förutsättningar fortsätta påverka mig och det jag gör. Antingen får jag välja att ta förutsättningarna och kontexten för vad de är, eller att förbereda mig mot dem.
Genom att ställa mig på huvudet, eller åtminstone försöka, lärde jag mig mer om rummets förutsättningar, om situationens förutsättningar och hur olika de egentligen är. Genom att bryta kroppens rörelsemönster i en situation, fick jag liksom alla andra som såg mig, nya erfarenheter och perspektiv.
Fortsättningsvis är det detta jag undersöker vidare, och jag vet inte hur länge jag kommer bära med mig denna process eller dessa lärdomar. Möjligt att detta fortsätter vara intressant för mig livet ut. Men detta är det delresultat som jag kan redovisa efter denna korta gestaltnings gång.
Visar inlägg med etikett text. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett text. Visa alla inlägg
onsdag 3 december 2014
fredag 28 november 2014
PM
PM Examensarbete
Bakgrund:
Jag intresserar mig för kroppen i skolan, hur vi relaterar till
varandras kroppar och det tabu jag upplever kring att prata om kroppen (det
vill säga de delar av kroppen som inte är huvud eller händer). Genom bilder möter
vi många olika kroppar som uttrycker olika saker och som vi förhåller oss till
genom synintrycket. Jag upplever att det är vanligt att prata om den icke
närvarandes kropp genom att diskutera personen/personerna på bilden och hur de
ser ut. Däremot upplever jag att det inte är lika vanligt att prata om hur fysiskt närvarande kroppar relaterar till varandra beroende på rum, avstånd, förhållanden och
perspektiv.
Jag menar på att vi besitter kunskap i hela kroppen, och som med allt är någonting som behöver komma upp till ytan för att kunna bli synliggjort och därefter också användas medvetet. Här upplever jag dock att det innebär en viss problematik gällande det etiska kring att elever arbetar med och om sina egna kroppar. Gränsen mellan personlig och privat kan lätt passeras, och det är inte heller rättvist att en elev ska behöva känna att denne behöver blotta någonting för personligt i skolan.
Jag menar på att vi besitter kunskap i hela kroppen, och som med allt är någonting som behöver komma upp till ytan för att kunna bli synliggjort och därefter också användas medvetet. Här upplever jag dock att det innebär en viss problematik gällande det etiska kring att elever arbetar med och om sina egna kroppar. Gränsen mellan personlig och privat kan lätt passeras, och det är inte heller rättvist att en elev ska behöva känna att denne behöver blotta någonting för personligt i skolan.
Didaktisk frågeställning:
Hur kan jag arbeta med kroppen som verktyg i bildämnet?
Hur kan jag arbeta med kroppen som verktyg i bildämnet?
Hur kan jag som lärare synliggöra den kunskap som en elev har i
kroppen?
Hur kan jag som lärare få eleverna att balansera mellan att arbeta
personligt vs. Privat i bildämnet?
Gestaltningsmetod:
Genom att utgå från min egen kropp, har jag utforskat min kropps kunskaper och möjligheter och gränsen för vad jag vill visa upp i ett skolsammanhang. Jag har utmanat min privata gräns, och arbetar också med andra tabun inom akademien som att fördjupa mig i populärvetenskap om kroppens chakran, samt att vid handledning inte ha någonting att redovisa utan arbetar i ett teoretiskt/filosofiskt plan.
Genom att utgå från min egen kropp, har jag utforskat min kropps kunskaper och möjligheter och gränsen för vad jag vill visa upp i ett skolsammanhang. Jag har utmanat min privata gräns, och arbetar också med andra tabun inom akademien som att fördjupa mig i populärvetenskap om kroppens chakran, samt att vid handledning inte ha någonting att redovisa utan arbetar i ett teoretiskt/filosofiskt plan.
Teori:
Jag har inte satt ner foten ännu, men har stött på följande teorier
under gestaltningens gång:
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.
Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.
Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.
Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och
till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant
balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling.
Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier,
kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel,
sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker
jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och
analyseras. Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en
betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt
perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Gadamers Hermenuetik
som ifrågasätter möjligheten att i överhuvudtaget finna en objektiv sanning.
Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt
kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett
förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant
självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan
frambringa en sanning bland många.
Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva
däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet
sker, det är där kroppar möts och förhåller sig till varandra.
Referenser:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:226781/FULLTEXT01.pdf
http://socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/article/viewFile/978/790
Depraz,
Natalie, Varela, Francisco J. & Vermersch, Pierre (red.), On becoming
aware: a pragmatics of experiencing, John Benjamins Publ., Amsterdam, 2003
Cooper, Ken, "Kroppsspråket": din
genväg till framgång, 1. uppl., LiberLäromedel, Malmö, 1981
Molander, Bengt, Kunskap i handling, 2.,
omarb. uppl., Daidalos, Göteborg, 1996
Eriksson, Yvonne & Göthlund, Anette,
Möten med bilder: analys och tolkning av visuella uttryck, Studentlitteratur,
Lund, 2004 (kap 2,3 & 4)
tisdag 4 november 2014
Teoretisera
EQ förknippas med socialpsykologin och deras teorier. Jag kom över två teorier inom fältet som jag fann intressanta.
Symbolisk interaktionism och spegel jag.
Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.
Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling. Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier, kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel, sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och analyseras.
Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Hermenuetiken som används som en grundpelare inom konst- och bildvetenskapen. Främst den Hermenuetik efter Gadamer som ifrågasätter möjligheten att överhuvutaget finna en objektiv sanning. Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan frambringa en sanning bland många.
Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet sker.
Dualismen Personligt/privat bränner för mig.
Jag verkar hitta mycket intressant teoretiskt på ämnet samtidigt som jag är intresserad av temat vilket gör att jag känner mig säker på detta som en intressant ingång i detta examensarbete.
Symbolisk interaktionism och spegel jag.
Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.
Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling. Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier, kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel, sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och analyseras.
Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Hermenuetiken som används som en grundpelare inom konst- och bildvetenskapen. Främst den Hermenuetik efter Gadamer som ifrågasätter möjligheten att överhuvutaget finna en objektiv sanning. Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan frambringa en sanning bland många.
Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet sker.
Dualismen Personligt/privat bränner för mig.
Jag verkar hitta mycket intressant teoretiskt på ämnet samtidigt som jag är intresserad av temat vilket gör att jag känner mig säker på detta som en intressant ingång i detta examensarbete.
Examenskurs. PM. Uppstartstankar
Här är mitt PM:
http://prezi.com/ymx84ycwwkns/?utm_campaign=share&utm_medium=copy&rc=ex0share
Jag hittade detta examensarbete idag http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:226781/FULLTEXT01.pdf
Som tar upp begreppet emotionell intelligens vilket jag tänkte titta närmare på. Det tangerar det jag intresserar mig av men inte till punkt och pricka. Jag intresserar mig för balansgången mellan att arbeta med emotionella teman eller ämnen, men utan att gå över gränsen för det privata. Att som konstnär eller lärare eller student hålla balansen där. Det är en balansakt som jag tycker är väldigt intressant.
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.
Examens arbetet ovan tar upp att pedagogiker som Reggio Emilia och Waldorf arbetar utefter Emotionell intelligens. Gällande svenska skolan, hänvisar skribenten till Lpo94, alltså läroplanen för obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet.
Kanske att det kan vara värt att titta på hur en kan arbeta med emotionell intelligens i äldre åldrar, vad som står i nya läroplanen, och kanske hur en kan arbeta med detta i bildämnet?
http://prezi.com/ymx84ycwwkns/?utm_campaign=share&utm_medium=copy&rc=ex0share
Jag hittade detta examensarbete idag http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:226781/FULLTEXT01.pdf
Som tar upp begreppet emotionell intelligens vilket jag tänkte titta närmare på. Det tangerar det jag intresserar mig av men inte till punkt och pricka. Jag intresserar mig för balansgången mellan att arbeta med emotionella teman eller ämnen, men utan att gå över gränsen för det privata. Att som konstnär eller lärare eller student hålla balansen där. Det är en balansakt som jag tycker är väldigt intressant.
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.
Examens arbetet ovan tar upp att pedagogiker som Reggio Emilia och Waldorf arbetar utefter Emotionell intelligens. Gällande svenska skolan, hänvisar skribenten till Lpo94, alltså läroplanen för obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet.
Kanske att det kan vara värt att titta på hur en kan arbeta med emotionell intelligens i äldre åldrar, vad som står i nya läroplanen, och kanske hur en kan arbeta med detta i bildämnet?
tisdag 28 oktober 2014
Sammanfattande inlägg
Min gestaltning har i stora drag varit en lång och emotionell process då jag behövt ändra min hemma situation. I lägenheten har jag tagit mig ett helt eget rum där jag inte kompromissar eller tänker på någon annan.
Det är denna process egentliga slutresultat, vilket jag inte vill eller upplever att jag kan redovisa då förändringen snarare skett inom mig. Därför tänker jag försöka redovisa en del av min process. Här nedan har jag sammanfattat min process, och länkar till bloggen i kronologisk ordning.
Processen:
V.39
Här började jag dokumentera tid, hur mycket tid jag spenderar under en typisk veckodag. Jag insåg att min sammanlagda tid hemma egentligen var frukost-timmen, på sin höjd två timmar om kvällen och sen sovtiden. Varför är jag inte hemma? Var laddar jag om min energi och kan slappna av om jag inte är hemma? Gör jag verkligen det nu för tiden eller rusar allt på utan tid till reflektion?
Jag började på ett uppdrag, att måla min inre häst. Jag tog en stor trä panå, ett betydligt större format än vad jag brukar arbeta på. Jag tog det som en utmaning, både formatet och mediet att måla.
V.40
Jag fortsatte att måla min inre häst, medan jag blev stressad av att jag arbetade kontextuell-löst. Jag utforskade mina stress-symptom under tiden, och hur en kan motverka stress. Jag fann en tenderar bli stressad om saker är utom ens kontroll. Och att människor som har en optimistisk livssyn och omfamnar utmaningar, och som har sina känslor i balans och kan lugna sig själva klarar stress bättre.
Jag relaterade till dessa symptom. Och till sist målade jag över min häst då jag upplevde att dess syfte sprungit ifrån mig. Jag rymde ifrån tavlan. Eller rymde tavlan ifrån mig?
Jag gick till Vasaparken och samlade på mig funna material som jag gjorde färg av, och lät den rinna över min tavla. Lät den rinniga färgen jobba okontrollerat, till skillnad från hästmålningen som jag själv försökte tämja.
V.41
Jag bestämde mig att ta mitt möte med hästen som inspiration, att lyssna till min inre häst som rymde, och faktiskt rymma själv. Jag rymde hemifrån under några timmar under några dagar tills jag kände mig redo att gå vidare. Jag fortsatte att samla på mig material att göra färg av, och målade med den på tavlan. Tavlan avbildar den filosofiska ängen som min inre häst rymde till, och blir också en abstrakt dokumentation av de verkliga rymningar och emotionella arbete jag genomgår.
Vissa dagar ville jag dokumentera och vara på platsen. Andra dagar arbetade jag igenom min situation hemma och fann tid att reflektera på. Under dessa rymningar insåg jag att mitt arbete balanserar mellan att vara allmängiltigt och privat, och att jag behöver ha tungan rätt i mun.
Jag började tänka på tillflyktsort, vad är det jag rymmer till snarare än från? Vad är skillnaden mellan flykt och rymning, vad är det jag egentligen gör? Kan jag rymma eller hitta en mer lätt tillgänglig tillflyktsort hemma som ju ändå ska kunna fungera som min fristad?
V.42
Jag insåg att jag behöver ha ett eget rum som bara är mitt eget och började sörja att jag inte klarade av att leva i den bild av par-relation som jag tidigare ansett varit ett "sunt förhållande". Jag mötte och sparade mentala dokumentationer av normer kring par-relationer. Det var väldigt lätt, de finns överallt, mina känslor bröt många av dem.
Jag minns speciellt ett citat från ett av seminarierna som jag reagerade på, men aldrig ifrågasatte högt.. det gjorde ingen annan heller där och då så jag såg det som en norm som ringar in min problematik.
I ett bra förhållande finns det ingen skiljelinje mellan dig och mig eller ditt och mitt. Det går inte att säga var den ena börjar och den andra slutar.
Jag tog till fasta på ditt och mitt, och funderade över hur få saker i lägenheten som är mina, hur många som är hans, och hur många som är våra gemensamma. Stör det mig?
Innebär det här att jag befinner mig i en dålig relation då jag tar mig ett helt eget rum?
V.43
Här började allting bli för mycket och jag kunde inte längre separera den privata sfären mot min allmängiltiga och valde att inte blogga så mycket alls. Jag kom till skolan, vände på min målning upp och ner och kände att det blev lättare att andas när jag såg på den. Jag försökte se saker från den ljusa sidan. Jag åkte hem till Umeå som en slags flykt från lägenheten, men inte som en rymning och slutade egentligen blogga då jag inte ville hänga ut för mycket.
När jag väl skriver rinner det till för mycket ibland.
V.44
Inför hängningen upplever jag ett lugnt och en slags panik samtidigt då jag inte vet hur jag ska presentera min process. Jag är rädd att det arbete jag gjort inte synts då jag inte kunnat dokumentera allting. Känner att det är kanske en rädsla jag kommer bära med mig i resten av mitt yrkesliv. När har jag skapat och producerat mycket nog för att bevisa att jag är en engagerad och driven flickvän/student/lärare? Hur dokumenterar jag det?
Jag är helt uttömd på energi, utmattad då tankarna och känslorna arbetat på högvarv dygnet om i flera veckor. Hur visar jag det.
I en slags panik gjorde jag en sista gif som jag tänkte skulle visa på processen av att ha min inre häst som stöd och alter-ego i mitt konstnärliga arbete. Men jag vilar i att min dokumentation av rymningarna får räcka denna gången. En ovetande kommer inte kunna se min process i det, vilket känns väldigt skönt då jag känner att jag blottat lite för mycket.
Det är denna process egentliga slutresultat, vilket jag inte vill eller upplever att jag kan redovisa då förändringen snarare skett inom mig. Därför tänker jag försöka redovisa en del av min process. Här nedan har jag sammanfattat min process, och länkar till bloggen i kronologisk ordning.
Processen:
V.39
Här började jag dokumentera tid, hur mycket tid jag spenderar under en typisk veckodag. Jag insåg att min sammanlagda tid hemma egentligen var frukost-timmen, på sin höjd två timmar om kvällen och sen sovtiden. Varför är jag inte hemma? Var laddar jag om min energi och kan slappna av om jag inte är hemma? Gör jag verkligen det nu för tiden eller rusar allt på utan tid till reflektion?
Jag började på ett uppdrag, att måla min inre häst. Jag tog en stor trä panå, ett betydligt större format än vad jag brukar arbeta på. Jag tog det som en utmaning, både formatet och mediet att måla.
V.40Jag fortsatte att måla min inre häst, medan jag blev stressad av att jag arbetade kontextuell-löst. Jag utforskade mina stress-symptom under tiden, och hur en kan motverka stress. Jag fann en tenderar bli stressad om saker är utom ens kontroll. Och att människor som har en optimistisk livssyn och omfamnar utmaningar, och som har sina känslor i balans och kan lugna sig själva klarar stress bättre.
Jag relaterade till dessa symptom. Och till sist målade jag över min häst då jag upplevde att dess syfte sprungit ifrån mig. Jag rymde ifrån tavlan. Eller rymde tavlan ifrån mig?
Jag gick till Vasaparken och samlade på mig funna material som jag gjorde färg av, och lät den rinna över min tavla. Lät den rinniga färgen jobba okontrollerat, till skillnad från hästmålningen som jag själv försökte tämja.
V.41
Jag bestämde mig att ta mitt möte med hästen som inspiration, att lyssna till min inre häst som rymde, och faktiskt rymma själv. Jag rymde hemifrån under några timmar under några dagar tills jag kände mig redo att gå vidare. Jag fortsatte att samla på mig material att göra färg av, och målade med den på tavlan. Tavlan avbildar den filosofiska ängen som min inre häst rymde till, och blir också en abstrakt dokumentation av de verkliga rymningar och emotionella arbete jag genomgår.
Vissa dagar ville jag dokumentera och vara på platsen. Andra dagar arbetade jag igenom min situation hemma och fann tid att reflektera på. Under dessa rymningar insåg jag att mitt arbete balanserar mellan att vara allmängiltigt och privat, och att jag behöver ha tungan rätt i mun.
Jag började tänka på tillflyktsort, vad är det jag rymmer till snarare än från? Vad är skillnaden mellan flykt och rymning, vad är det jag egentligen gör? Kan jag rymma eller hitta en mer lätt tillgänglig tillflyktsort hemma som ju ändå ska kunna fungera som min fristad?
V.42
Jag insåg att jag behöver ha ett eget rum som bara är mitt eget och började sörja att jag inte klarade av att leva i den bild av par-relation som jag tidigare ansett varit ett "sunt förhållande". Jag mötte och sparade mentala dokumentationer av normer kring par-relationer. Det var väldigt lätt, de finns överallt, mina känslor bröt många av dem.
I ett bra förhållande finns det ingen skiljelinje mellan dig och mig eller ditt och mitt. Det går inte att säga var den ena börjar och den andra slutar.
Jag tog till fasta på ditt och mitt, och funderade över hur få saker i lägenheten som är mina, hur många som är hans, och hur många som är våra gemensamma. Stör det mig?
Innebär det här att jag befinner mig i en dålig relation då jag tar mig ett helt eget rum?
V.43
Här började allting bli för mycket och jag kunde inte längre separera den privata sfären mot min allmängiltiga och valde att inte blogga så mycket alls. Jag kom till skolan, vände på min målning upp och ner och kände att det blev lättare att andas när jag såg på den. Jag försökte se saker från den ljusa sidan. Jag åkte hem till Umeå som en slags flykt från lägenheten, men inte som en rymning och slutade egentligen blogga då jag inte ville hänga ut för mycket.
När jag väl skriver rinner det till för mycket ibland.
V.44
Inför hängningen upplever jag ett lugnt och en slags panik samtidigt då jag inte vet hur jag ska presentera min process. Jag är rädd att det arbete jag gjort inte synts då jag inte kunnat dokumentera allting. Känner att det är kanske en rädsla jag kommer bära med mig i resten av mitt yrkesliv. När har jag skapat och producerat mycket nog för att bevisa att jag är en engagerad och driven flickvän/student/lärare? Hur dokumenterar jag det?
Jag är helt uttömd på energi, utmattad då tankarna och känslorna arbetat på högvarv dygnet om i flera veckor. Hur visar jag det.
I en slags panik gjorde jag en sista gif som jag tänkte skulle visa på processen av att ha min inre häst som stöd och alter-ego i mitt konstnärliga arbete. Men jag vilar i att min dokumentation av rymningarna får räcka denna gången. En ovetande kommer inte kunna se min process i det, vilket känns väldigt skönt då jag känner att jag blottat lite för mycket.
fredag 17 oktober 2014
A room of one's own
Jag har en liten lampa på skrivbordet. Den ger knappt något ljus, men
jag älskar den lilla lampan. På bordet torkar ett målat bräde som jag
ska hänga upp trådrullarna på. Det är några pärmar och småsaker i
bokhyllorna kvar som inte är mina egna. Och symaskinen är ju vår
gemensamma, men allting annat i rummet, även möblerna är helt och hållet
mitt. Det känns skönt och skit samtidigt.
Sent igår såg jag en teaterframställning på youtube av Virginia Wolfs A room of one's own. Jag försöker tänka på vad jag kompromissar med när jag bor och lever med någon annan. Vad som växer ur det, vad som inte kan gro.
Jag undersöker mitt rum, men allting är ännu i kaos.
Att flytta på alla saker ger dominoeffekter i hela lägenheten. Jag blir snart galen på alla prylar, och brottas med känslorna om att jag är så jobbig som bara ska ha mina saker i mitt egna rum.
Ditt och mitt. Det har spridit sig till hallen.
Jag försöker fotografera mellanrummen mellan möblerna jag har där inne. Sörjer att jag inte riktigt lyckades få rummet helt tomt innan möblerna behövde komma in.
Men det fanns inte plats att ha ett helt tomt rum. Jag stod inte ut med att ta upp hela lägenheten med mina saker bara för att få ett tomt rum. Inte ens en dag kände jag att det var ett alternativ.
Varför är det så jobbigt?
Jag försöker fotografera kontrasterna i mina behov av rummet. Barnböckerna bland anteckningsblocken. Kurslitteraturen bredvid yoga mattan. Magdansbyrån bredvid hushållsekonomi papprena. Tänder och släcker den lilla lampan och lyssnar på grannungens barnprogram genom väggen.
måndag 29 september 2014
Stressen
Under helgen har jag tänkt mycket på stress och den metodik jag har för att försöka motverka det hela. Jag inser att min metodik för närvarande är att säga nej till arbetsuppgifter som jag är osäker på om jag kan genomföra, och också neka till kreativa arbeten som jag kategoriserar som "för mycket".
När det blir för mycket är om deadlinen är för nära inpå, eller om jag har många bollar i luften redan.
Vissa kreativa arbeten kan jag exempelvis inte tacka nej till, som detta gestaltningsarbete till exempel. Alltså hamnar detta i förmån för annat, vilket tyder på att jag har en slags outtalad prioritetslista baserad på min pliktkänsla, snarare än min lust. Jag tänker att detta måste få vara så, samtidigt som det gör mig lite ledsen. Men min lust och min plikt är inte nödvändigtvis motstridiga saker.
Till helgen tackade jag nej till att planera ett dansuppträdande som mig själv men som pensionär på en kompis födelsedagsfest. Just nu funderar jag på om det är rätt väg att gå?
Saker som influerar stresskänslor:
Vad skulle hända om jag säger Ja till allting istället? Att jag arbetar på att ha en positiv inställning till saker som sker och som människor vill inkludera mig i? Men även en mer positiv inställning till min förmåga att genomföra saker, utan att låta det gå ut över mitt sociala liv eller min förmåga att behålla mitt lugn?
När jag blir för stressad är jag upplever att vissa saker hamnar i skymundan, att jag inte hinner med. Kanske behöver jag inte löpa linan ut hela tiden? Att hänga med en polare kanske inte måste vara en halv dags häng utan kanske en timmes promenad? Att den där dansen på festen kanske inte måste vara koreograferad utan kan med fördel vara en improvisation?
Jag ska fundera vidare på stressmetodik under dagen.
Jag har även insett att jag inte är en häst. Jag känner mig mer som en ko.
När det blir för mycket är om deadlinen är för nära inpå, eller om jag har många bollar i luften redan.
Vissa kreativa arbeten kan jag exempelvis inte tacka nej till, som detta gestaltningsarbete till exempel. Alltså hamnar detta i förmån för annat, vilket tyder på att jag har en slags outtalad prioritetslista baserad på min pliktkänsla, snarare än min lust. Jag tänker att detta måste få vara så, samtidigt som det gör mig lite ledsen. Men min lust och min plikt är inte nödvändigtvis motstridiga saker.
Till helgen tackade jag nej till att planera ett dansuppträdande som mig själv men som pensionär på en kompis födelsedagsfest. Just nu funderar jag på om det är rätt väg att gå?
Saker som influerar stresskänslor:
- Your support network – A strong network of supportive friends and family members can be an enormous buffer against life’s stressors. On the flip side, the more lonely and isolated you are, the greater your vulnerability to stress.
- Your sense of control – It may be easier to take stress in your stride if you have confidence in yourself and your ability to influence events and persevere through challenges. If you feel like things are out of your control, you’re likely to have less tolerance for stress.
- Your attitude and outlook – Optimistic people are often more stress-hardy. They tend to embrace challenges, have a strong sense of humor, and accept that change is a part of life.
- Your ability to deal with your emotions – You’re extremely vulnerable to stress if you don’t know how to calm and soothe yourself when you’re feeling sad, angry, or overwhelmed by a situation. The ability to bring your emotions into balance helps you bounce back from adversity and is a skill that can be learned at any age.
- Your knowledge and preparation – The more you know about a stressful situation, including how long it will last and what to expect, the easier it is to cope. For example, if you go into surgery with a realistic picture of what to expect post-op, a painful recovery will be less traumatic than if you were expecting to bounce back immediately
Vad skulle hända om jag säger Ja till allting istället? Att jag arbetar på att ha en positiv inställning till saker som sker och som människor vill inkludera mig i? Men även en mer positiv inställning till min förmåga att genomföra saker, utan att låta det gå ut över mitt sociala liv eller min förmåga att behålla mitt lugn?
När jag blir för stressad är jag upplever att vissa saker hamnar i skymundan, att jag inte hinner med. Kanske behöver jag inte löpa linan ut hela tiden? Att hänga med en polare kanske inte måste vara en halv dags häng utan kanske en timmes promenad? Att den där dansen på festen kanske inte måste vara koreograferad utan kan med fördel vara en improvisation?
Jag ska fundera vidare på stressmetodik under dagen.
Jag har även insett att jag inte är en häst. Jag känner mig mer som en ko.
onsdag 17 september 2014
Intryck
Jag fotograferade inte alla intrycken, främst inte inne på museerna men jag uppskattade delar av Ylva Oglands utställning. Det var nästan tomt inne i utställningssalarna då jag och Agnes var där, vilket gav hela utställningen en spöklig, tom atmosfär. Då många av verken spelade på att tvinga betraktaren ut ur den traditionella betraktarrollen, upplevde jag vissa av verken som lite hemliga och interna. Som att en tjuvkikade på sätt och vis. Med detta tänker jag främst på verket The Birth of Xenia (Diverse Variations) and Diverse Variations of Other Spaces. Där ett 30-tal stafflier med 30 variationer av motivet The Birt of Xenia står i en riktangel runt en röd duk på golvet som är 10 x 8,7 meter stort. Stafflierna är vinklade inåt och bildar ett rum som Ogland använder som atelje för att skapa variationerna. Rummet stod tomt så när som på konstnärsmaterial, färg, penslar, papper som var placerade i mitten.
Som betraktare fick en kika in emellan stafflierna och få små glimtar av installationens helhet, och fråga sig om det skulle vara möjligt att ta sig in i rummet där inne?
Motivet av alla bilderna såg ut att vara en ensam, naken, nyförlöst mamma och hennes nyfödde barn som hon håller tryckt mot bröstet. Navelsträngen är ännu inte klippt och blodet ännu inte borttvättat. Ett extremt intimt ögonblick som, för mig, gav känslan av att jag tjuvkikade in på dem.
Jag som i min förra gestaltning arbetade mycket med repetition, att ta sig tid och att ta plats och spelade lite med betraktarens initiativ för att beträda och möta verket hamnade just i ovanstående tankar. Vad som sker i repetitionen? Vilket utrymme detta ger till betraktaren?
Jag kunde själv känna att som utövare, som skapare ger repetitionen mycket input och tankar. Men att som betraktare av någons fördjupande repetition gav det någonting annat. Vad har jag inte lyckats formulera ännu.
Däremot ger detta mig instikt i att jag kanske inte är färdig med repetition som begrepp/metod/teknik/koncept och känner samtidigt att det är självklart att jag fortsätter processen där jag senast var.
Bilder som gav ögat och tanken mat, Kommersen:
Som betraktare fick en kika in emellan stafflierna och få små glimtar av installationens helhet, och fråga sig om det skulle vara möjligt att ta sig in i rummet där inne?
Motivet av alla bilderna såg ut att vara en ensam, naken, nyförlöst mamma och hennes nyfödde barn som hon håller tryckt mot bröstet. Navelsträngen är ännu inte klippt och blodet ännu inte borttvättat. Ett extremt intimt ögonblick som, för mig, gav känslan av att jag tjuvkikade in på dem.
Jag som i min förra gestaltning arbetade mycket med repetition, att ta sig tid och att ta plats och spelade lite med betraktarens initiativ för att beträda och möta verket hamnade just i ovanstående tankar. Vad som sker i repetitionen? Vilket utrymme detta ger till betraktaren?
Jag kunde själv känna att som utövare, som skapare ger repetitionen mycket input och tankar. Men att som betraktare av någons fördjupande repetition gav det någonting annat. Vad har jag inte lyckats formulera ännu.
Däremot ger detta mig instikt i att jag kanske inte är färdig med repetition som begrepp/metod/teknik/koncept och känner samtidigt att det är självklart att jag fortsätter processen där jag senast var.
Bilder som gav ögat och tanken mat, Kommersen:
måndag 12 maj 2014
Status
Jag skriver. Det går långsamt. Det känns jobbigt, och jag vet inte vart jag är på väg med gestaltningen.
Imsen menar vidare att metakognition innebär att vi har en viss kontroll över våra tankar, och att en lär sig hur en bör lära sig.[1] Det är med detta i beaktande arbetets frågeställning aktualiseras. Jag menar att mängden tid en tillåts att utföra en viss uppgift för med sig lärdomar om hur lång tid det förväntas ta innan en är klar, vilket resultat som förväntas och/eller hur viktig uppgiften är.
Imsen menar vidare att metakognition innebär att vi har en viss kontroll över våra tankar, och att en lär sig hur en bör lära sig.[1] Det är med detta i beaktande arbetets frågeställning aktualiseras. Jag menar att mängden tid en tillåts att utföra en viss uppgift för med sig lärdomar om hur lång tid det förväntas ta innan en är klar, vilket resultat som förväntas och/eller hur viktig uppgiften är.
[1] Imsen,
2006, s.274-275.
Jag tycker verkligen det är svinviktigt att få tid på sig, att inte behöva hoppa emellan uppgifter och stressa. Andra blir stressade av att ha för lång tid på sig och måste ha snäva deadlines för att få någonting gjort.
Så jag arbetar väl mer med att försöka passa in i någon annans tidsram. Jag stressar igenom livet för någon annans skull och jag vet inte för vems, jag vet inte varför, eller till vilken nytta.
Jag lär mig inte mer genom att det går fort. Snarare tappar jag sammanhang mellan kunskaperna (Imsen igen, s.397-398.)
Jag vet inte riktigt om fingervirkningen ger mig någonting nytt under solen numer.. Jag har stannat av rörelsen och jag uppskattar mitt resultat både teoretiskt och det fysiska. Men räcker det så?
fredag 25 april 2014
Sammanfattnde reflektion av processen
Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.
Jag undersökte utifrån Nikes ord: mena det du säger, genom att problematisera
konstarters hierarki och formulerade mig mycket i text. Här nedan kommer citat
ur bloggen från första veckan:
”Att mena
det jag säger. Jag vill säga det utan titlar. Jag vill säga det genom att göra
det. Jag vill göra det jag säger.” (bloggen, mena det du säger, 26-03-14)
” Just det
ja, det handlade ju om upplevelser och erfarenhet.” (bloggen, Samlar, 27-03-14)
” Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda jag, min identitet?” (bloggen, fenomenologi, 31-03-14)
” Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda jag, min identitet?” (bloggen, fenomenologi, 31-03-14)
” Det jag
minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting
jag inte kommer ihåg i ord?” (bloggen, kroppens minnen, 31-03-14)
Därefter fick jag textförbud för att sluta teoretisera för
mycket i förmån för att börja arbeta med händerna. Jag arbetade undersökande
utefter temat reflektion och muskelminnen och fann fingervirkningen som metod
och tyg och papper som material.
”Det
handlade om: språkets hierarki, det verbala ordets begränsningar, liksom dess möjligheter
(abstrakt tänkande) Det vidgade språkbegreppet som vi genom förskola och
lågstadiet övat upp en fantastisk förmåga i tappar tyngd och status - varför?
Då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden? Det jag
minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara
någonting jag inte kommer ihåg i ord? - Fingervirkning.” (Bloggen, backtrackar tanken,
08-04-14)
Jag fortsatte med fingervirkningen ett tag, tills jag av en
händelse insåg att jag höll på med en annan teknik. Jag trodde jag
fingervirkade, men gjorde egentligen en påtning. Mitt muskelminne hade fått
arbeta ”frånkopplat” från mitt teoretiserande (titelbestämmande). Detta
intresserade mig då jag tidigare under processen problematiserat alzheimer sjuka som minns med
händerna även om språket och det sociala försvunnit. Detta kopplade jag till det vidgade språkbegreppet och hur det sällan tillämpas i vardagen trots att vi har ett behov av det. Undersökte vidare
fenomenet minnen, var lagras dem i kroppen? Kunskap i ryggraden? Trängde
djupare i repetitionen, hur en repetitiv rörelse är en förutsättning för fokus,
fortplantning, kretsloppet, tid – vår existens. Att det tillåter en att
fördjupa sig. Hur mycket tid vi tillåts repetera någonting som inte
nödvändigtvis mynnar ut i någonting konstruktivt eller effektivt. Jag började
undersöka den långsamma, vaggande rörelsen då jag ”fingervirkade”.
”Repetition
- tid - reflektion
Att våga ta tid, jag vågar sällan ta upp andras tid, är rädd att andra ska tycka det blir tråkigt. Vi har inte tid med tråkigt längre (…)Kan jag verkligen ha genomgått en process där jag gjort samma sak genom hela processen?(…) Det tar sådan tid, få frågor att landa, rörelsen att gå smidigt.” (Bloggen, tid, 21-04-14)
Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.. detta gav mig mitt material, fingervirkningen. Fingervirkningen gav mig en rörelse, vaggan. Vaggan gav mig tid för reflektion, vaggan är en repetition, någonting som är en förutsättning för muskelminnen. (Och för teoretiska minnen, bör noteras.)
Hur många repetitioner krävs innan en rörelse går på autopilot?
Min process går runt i en cirkel, tankegångarna knyts bitvis ihop med varandra. Mitt fokus ligger däremot inte längre på muskelminnet utan kretsar lite mer nu på ämnet tid, och repetitioner. Att få tid att repetera i förmån för handens kunskap. Detta känner jag att jag vill skriva om. Hur mycket tid ges till det praktiska användandet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det? (Bloggen, Vad vill jag säga? 22-04-14)
Att våga ta tid, jag vågar sällan ta upp andras tid, är rädd att andra ska tycka det blir tråkigt. Vi har inte tid med tråkigt längre (…)Kan jag verkligen ha genomgått en process där jag gjort samma sak genom hela processen?(…) Det tar sådan tid, få frågor att landa, rörelsen att gå smidigt.” (Bloggen, tid, 21-04-14)
Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.. detta gav mig mitt material, fingervirkningen. Fingervirkningen gav mig en rörelse, vaggan. Vaggan gav mig tid för reflektion, vaggan är en repetition, någonting som är en förutsättning för muskelminnen. (Och för teoretiska minnen, bör noteras.)
Hur många repetitioner krävs innan en rörelse går på autopilot?
Min process går runt i en cirkel, tankegångarna knyts bitvis ihop med varandra. Mitt fokus ligger däremot inte längre på muskelminnet utan kretsar lite mer nu på ämnet tid, och repetitioner. Att få tid att repetera i förmån för handens kunskap. Detta känner jag att jag vill skriva om. Hur mycket tid ges till det praktiska användandet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det? (Bloggen, Vad vill jag säga? 22-04-14)
Tre viktiga konstnärliga referenser:
Cirkus Cirkör - Knitting peace :
Marina Abramoci´c - The artist is present:
Har även en konstnärlig referens som jag inte hittar på nätet. Men Staffan Mossenmark, arbetar med ljudinstallationer. Jag hade honom som handledare under en gestaltning under en tidigare Lau kurs.
Han återberättade om ett performance där han bjöd in en grupp till ett seminarierum där han satt på golvet omringad av glasflaskor varav en var fylld med vatten. När samtliga hade kommit och suttit sig ned, började han hälla upp vattnet från den ena flaskan till den andra. Detta skedde i tystnad, och hela varvet runt, någonting som tog tid, kanske uppåt 20 -30 minuter.
Detta skapade en intressant diskussion om tid, att några blev provocerade och stressade av att inte göra någonting konstruktivt under denna tid som de trodde skulle vara "viktig". Andra upplevde det som en välkommen paus där de fick tillåtelse att varva ned under täckmanteln av att de var sammankallade av Staffan. Tankar om hur vi kategoriserar och värderar tid olika. Vad räknas som viktiga sysselsättningar, när lämpar det sig att göra vissa saker, och hur platser också talar för vilka sysselsättningar det är dags för.
Jag hittar ingen dokumentation av detta performance men här är Staffan Mossenmarks sida: http://www.mossenmark.com/start.php
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)