Det jag inte vill visa.

De två fotografier som jag nu lagt upp här, är två bilder som för mig känns obehagliga att visa. Jag känner att jag pushar min gräns för vad jag vill visa upp då jag inte framställer det jag vill att andra ska se när de ser mig. Jag vill inte vara naken och utsatt. Inte heller passiv eller så blottad som jag är i dessa foton. Stirrandes på mina tomma, inaktiva händer.

Nu har jag visat dessa sidor hos mig som jag inte tycker om, och i och med det är jag fri från dem. Nu har ni redan sett, jag har inget kvar att dölja. Nu är jag fri att göra vilka experiment som helst för att min ridå har fallit.  Jag bär med mig den här erfarenheten till framtiden. Om att våga visa sitt sämsta som en del i processen, som en förutsättning för att sluta vara rädd för de vita arket eller att påbörja någonting nytt.

Experimentet fortsätter, jag känner mig lite darrig. Jag vill inte att någon ska se, samtidigt som jag vill visa upp för alla. Helt enkelt har jag börjat våga.

Varför går du omvägen via papper?

Efter handledningen igår fick jag besvärliga frågor som jag behövde få för att komma vidare. Jag har nu påbörjat arbeten som jag inte egentligen vågar göra och som jag känner att jag verkligen placerar mig på balansen mellan privat och personlig. Därtill möter jag min kropp utifrån på ett sätt som jag aldrig gör tidigare och på ett sätt som jag måste vänja mig vid för att bli bekväm i.
Jag gör nu helkropps självporträtt via foto. Inte helnaket som jag ritar dock, men naket nog för att jag ska känna att det bränner.

Jag har ställt upp en miniatyrstudio hemma som ser ut såhär.














Tyllgardin, lakan, ett täcke och en fleecefilt från Ikea. Min kamera sätter jag på 10 sek. självutlösning, och jag har ett starkt sidoljus för att försöka få lite kontraster och skuggor.
Hur mycket retuschering vill jag göra? Ska bilderna ska beskäras, och vad behöver jag göra med dem för att jag ska våga dela med mig av dem?

Varför gör jag det här?
Under dagen har jag uttalat en frågeställning som jag nog burit på ända sedan jag startade lärarutbildningen vilken är den, kan en vara en bra lärare ifall en har en dålig självbild?

Vidare funderar jag vidare över kroppen, över den visuella representationens bidragande till normativitet och huruvida det kan anses demokratiskt att det är vissa typer av kroppar som får utrymme? Vad ser andra när de ser mig? Vad ser jag när jag ser andra se mig? Min kropp som också är väldigt normativ i vissa avseenden, och icke-normativ i andra. I vilka utrymmen får den plats?

En början. Svartvitt är mer okej än i färg. Varför?
Tycker att allting känns obehagligt, men på ett inspirerande sätt. Hur är det möjligt?
Tusen frågor och tankar.

Kroppen

Jag fortsätter arbeta med kroppen. Bilden av kroppen, eller sinnesbilden av kroppen.
Har under några dagar tecknat med blyerts, kroppen såsom jag upplever den i stunden. Det är inte nödvändigtvis porträttiskt likt min kropp, men såsom jag avbildar den i huvudet med min uppfattning om dess anatomi. Det blir aldrig riktigt likt mig, vilket jag finner intressant.

Under helgen har jag varit på dansworkshop i Malmö. En utav dem introducerade mig för den japanska dansen Butoh. En dansform som går bort ifrån reglerna som finns inom dansen, utmanar bilden av skönhet och vad som får sägas på scen.

Min workshopledare, Sharon Kihara berättade att Butoh kom fram under slutet av 50-talets Japan. Japans kultur som har väldigt hårda sociala regler och normer kring hur en beter sig, med tyngdpunkt på att aldrig vara en börda för någon annan. Att en är en tillgång så länge en lyfter upp det positiva och endast visar detta för varandra. Något som innebär att det är svårt att möta känslor eller händelser som är våldsamma eller traumatiska, då det anses ohövligt att be om hjälp. "negativa" känslor hålls alltså inom en och ligger under ytan hela tiden, redo att koka över. Kihara berättade ett exempel om hennes far som i sin barndom fick uppleva att sin hemstad bombades, och kamraterna på andra sidan gatan låg döda på gatan. Istället för att ringa polisen eller be om hjälp packade familjen ihop sina tillhörigheter och började vandra till en annan stad, som också den bombades, så de fick vända till en tredje, fjärde, femte stad och reagerade socialt som att "jamen hoppsan ja vi får väl fara hit istället, oj oj nä nu gick vi hit.." som om det vore världsliga saker.
Butoh är en av många reaktioner av detta, att uttrycka de där bortträngda känslorna och uttrycken som inte ryms i den sociala konventionen. Hur kulturen bearbetar trauma, likt hur tyskland bearbetade kriget genom expressionism och expressionistisk dans (neue tanzen).

Jag intresserar mig för kroppsspråket och hur dansen tillåter mig som dansare förstå någonting genom att låta hela kroppen bearbeta det som jag säger. Och också att försöka uttrycka detta så att någon annan förstår. Kroppsmedvetenheten intresserar mig, samtidigt som det skrämmer mig då kroppen för mig förknippas med tabu och skam. Att inte visa upp sig, att inte få utrymme att säga vad en vill. Att dansens språk också har en mängd normer om vad som är vackert och vad som får sägas och av vilken typ av kropp som får säga det.

Sammanfattande inlägg

Min gestaltning har i stora drag varit en lång och emotionell process då jag behövt ändra min hemma situation. I lägenheten har jag tagit mig ett helt eget rum där jag inte kompromissar eller tänker på någon annan.
Det är denna process egentliga slutresultat, vilket jag inte vill eller upplever att jag kan redovisa då förändringen snarare skett inom mig. Därför tänker jag försöka redovisa en del av min process. Här nedan har jag sammanfattat min process, och länkar till bloggen i kronologisk ordning.

Processen:

V.39
Här började jag dokumentera tid, hur mycket tid jag spenderar under en typisk veckodag. Jag insåg att min sammanlagda tid hemma egentligen var frukost-timmen, på sin höjd två timmar om kvällen och sen sovtiden. Varför är jag inte hemma? Var laddar jag om min energi och kan slappna av om jag inte är hemma? Gör jag verkligen det nu för tiden eller rusar allt på utan tid till reflektion?
Jag började på ett uppdrag, att måla min inre häst. Jag tog en stor trä panå, ett betydligt större format än vad jag brukar arbeta på. Jag tog det som en utmaning, både formatet och mediet att måla.

V.40
Jag fortsatte att måla min inre häst, medan jag blev stressad av att jag arbetade kontextuell-löst. Jag utforskade mina stress-symptom under tiden, och hur en kan motverka stress. Jag fann en tenderar bli stressad om saker är utom ens kontroll. Och att människor som har en optimistisk livssyn och omfamnar utmaningar, och som har sina känslor i balans och kan lugna sig själva klarar stress bättre.
Jag relaterade till dessa symptom. Och till sist målade jag över min häst då jag upplevde att dess syfte sprungit ifrån mig. Jag rymde ifrån tavlan. Eller rymde tavlan ifrån mig?
Jag gick till Vasaparken och samlade på mig funna material som jag gjorde färg av, och lät den rinna över min tavla. Lät den rinniga färgen jobba okontrollerat, till skillnad från hästmålningen som jag själv försökte tämja.

V.41
Jag bestämde mig att ta mitt möte med hästen som inspiration, att lyssna till min inre häst som rymde, och faktiskt rymma själv. Jag rymde hemifrån under några timmar under några dagar tills jag kände mig redo att gå vidare. Jag fortsatte att samla på mig material att göra färg av, och målade med den på tavlan. Tavlan avbildar den filosofiska ängen som min inre häst rymde till, och blir också en abstrakt dokumentation av de verkliga rymningar och emotionella arbete jag genomgår.
Vissa dagar ville jag dokumentera och vara på platsen. Andra dagar arbetade jag igenom min situation hemma och fann tid att reflektera på. Under dessa rymningar insåg jag att mitt arbete balanserar mellan att vara allmängiltigt och privat, och att jag behöver ha tungan rätt i mun.
Jag började tänka på tillflyktsort, vad är det jag rymmer till snarare än från? Vad är skillnaden mellan flykt och rymning, vad är det jag egentligen gör? Kan jag rymma eller hitta en mer lätt tillgänglig tillflyktsort hemma som ju ändå ska kunna fungera som min fristad?

V.42
Jag insåg att jag behöver ha ett eget rum som bara är mitt eget och började sörja att jag inte klarade av att leva i den bild av par-relation som jag tidigare ansett varit ett "sunt förhållande". Jag mötte och sparade mentala dokumentationer av normer kring par-relationer. Det var väldigt lätt, de finns överallt, mina känslor bröt många av dem.

Jag minns speciellt ett citat från ett av seminarierna som jag reagerade på, men aldrig ifrågasatte högt.. det gjorde ingen annan heller där och då så jag såg det som en norm som ringar in min problematik.
 I ett bra förhållande finns det ingen skiljelinje mellan dig och mig eller ditt och mitt. Det går inte att säga var den ena börjar och den andra slutar.
Jag tog till fasta på ditt och mitt, och funderade över hur få saker i lägenheten som är mina, hur många som är hans, och hur många som är våra gemensamma. Stör det mig?
Innebär det här att jag befinner mig i en dålig relation då jag tar mig ett helt eget rum?

V.43
Här började allting bli för mycket och jag kunde inte längre separera den privata sfären mot min allmängiltiga och valde att inte blogga så mycket alls. Jag kom till skolan, vände på min målning upp och ner och kände att det blev lättare att andas när jag såg på den. Jag försökte se saker från den ljusa sidan. Jag åkte hem till Umeå som en slags flykt från lägenheten, men inte som en rymning och slutade egentligen blogga då jag inte ville hänga ut för mycket.
När jag väl skriver rinner det till för mycket ibland.

V.44
Inför hängningen upplever jag ett lugnt och en slags panik samtidigt då jag inte vet hur jag ska presentera min process. Jag är rädd att det arbete jag gjort inte synts då jag inte kunnat dokumentera allting. Känner att det är kanske en rädsla jag kommer bära med mig i resten av mitt yrkesliv. När har jag skapat och producerat mycket nog för att bevisa att jag är en engagerad och driven flickvän/student/lärare? Hur dokumenterar jag det?
Jag är helt uttömd på energi, utmattad då tankarna och känslorna arbetat på högvarv dygnet om i flera veckor. Hur visar jag det.
I en slags panik gjorde jag en sista gif som jag tänkte skulle visa på processen av att ha min inre häst som stöd och alter-ego i mitt konstnärliga arbete. Men jag vilar i att min dokumentation av rymningarna får räcka denna gången. En ovetande kommer inte kunna se min process i det, vilket känns väldigt skönt då jag känner att jag blottat lite för mycket.

A room of one's own

Jag har en liten lampa på skrivbordet. Den ger knappt något ljus, men jag älskar den lilla lampan. På bordet torkar ett målat bräde som jag ska hänga upp trådrullarna på. Det är några pärmar och småsaker i bokhyllorna kvar som inte är mina egna. Och symaskinen är ju vår gemensamma, men allting annat i rummet, även möblerna är helt och hållet mitt. Det känns skönt och skit samtidigt.

Sent igår såg jag en teaterframställning på youtube av Virginia Wolfs A room of one's own. Jag försöker tänka på vad jag kompromissar med när jag bor och lever med någon annan. Vad som växer ur det, vad som inte kan gro.

Jag undersöker mitt rum, men allting är ännu i kaos.

Att flytta på alla saker ger dominoeffekter i hela lägenheten. Jag blir snart galen på alla prylar, och brottas med känslorna om att jag är så jobbig som bara ska ha mina saker i mitt egna rum.

 Ditt och mitt. Det har spridit sig till hallen.

Jag försöker fotografera mellanrummen mellan möblerna jag har där inne. Sörjer att jag inte riktigt lyckades få rummet helt tomt innan möblerna behövde komma in.
Men det fanns inte plats att ha ett helt tomt rum. Jag stod inte ut med att ta upp hela lägenheten med mina saker bara för att få ett tomt rum. Inte ens en dag kände jag att det var ett alternativ.
Varför är det så jobbigt?

Jag försöker fotografera kontrasterna i mina behov av rummet. Barnböckerna bland anteckningsblocken. Kurslitteraturen bredvid yoga mattan. Magdansbyrån bredvid hushållsekonomi papprena. Tänder och släcker den lilla lampan och lyssnar på grannungens barnprogram genom väggen.

Stressen

Under helgen har jag tänkt mycket på stress och den metodik jag har för att försöka motverka det hela. Jag inser att min metodik för närvarande är att säga nej till arbetsuppgifter som jag är osäker på om jag kan genomföra, och också neka till kreativa arbeten som jag kategoriserar som "för mycket".
När det blir för mycket är om deadlinen är för nära inpå, eller om jag har många bollar i luften redan.
Vissa kreativa arbeten kan jag exempelvis inte tacka nej till, som detta gestaltningsarbete till exempel. Alltså hamnar detta i förmån för annat, vilket tyder på att jag har en slags outtalad prioritetslista baserad på min pliktkänsla, snarare än min lust. Jag tänker att detta måste få vara så, samtidigt som det gör mig lite ledsen. Men min lust och min plikt är inte nödvändigtvis motstridiga saker.

Till helgen tackade jag nej till att planera ett dansuppträdande som mig själv men som pensionär på en kompis födelsedagsfest. Just nu funderar jag på om det är rätt väg att gå?

Saker som influerar stresskänslor:

• Your support network – A strong network of supportive friends and family members can be an enormous buffer against life’s stressors. On the flip side, the more lonely and isolated you are, the greater your vulnerability to stress.
• Your sense of control – It may be easier to take stress in your stride if you have confidence in yourself and your ability to influence events and persevere through challenges. If you feel like things are out of your control, you’re likely to have less tolerance for stress.
• Your attitude and outlook – Optimistic people are often more stress-hardy. They tend to embrace challenges, have a strong sense of humor, and accept that change is a part of life.
• Your ability to deal with your emotions – You’re extremely vulnerable to stress if you don’t know how to calm and soothe yourself when you’re feeling sad, angry, or overwhelmed by a situation. The ability to bring your emotions into balance helps you bounce back from adversity and is a skill that can be learned at any age.
• Your knowledge and preparation – The more you know about a stressful situation, including how long it will last and what to expect, the easier it is to cope. For example, if you go into surgery with a realistic picture of what to expect post-op, a painful recovery will be less traumatic than if you were expecting to bounce back immediately

(http://www.helpguide.org/mental/stress_signs.htm)

Vad skulle hända om jag säger Ja till allting istället? Att jag arbetar på att ha en positiv inställning till saker som sker och som människor vill inkludera mig i? Men även en mer positiv inställning till min förmåga att genomföra saker, utan att låta det gå ut över mitt sociala liv eller min förmåga att behålla mitt lugn?

När jag blir för stressad är jag upplever att vissa saker hamnar i skymundan, att jag inte hinner med. Kanske behöver jag inte löpa linan ut hela tiden? Att hänga med en polare kanske inte måste vara en halv dags häng utan kanske en timmes promenad? Att den där dansen på festen kanske inte måste vara koreograferad utan kan med fördel vara en improvisation?

Jag ska fundera vidare på stressmetodik under dagen.
Jag har även insett att jag inte är en häst. Jag känner mig mer som en ko.

Att skriva om någonting ofärdigt?

Tycker det är supersvårt just nu att skriva utan att vara klar med gestaltningen. Jag måste bestämma mig för var jag vill med min gestaltning, och jag inser att jag arbetat med reflektionsmetoder.. att reflektera, fördjupa och se mönster, som en aktiv handling.

Hur jag än visualiserar hur jag skulle kunna förmedla dessa saker, blir det fel när åskådaren just ska se på någonting. Jag behöver hitta till att göra åskådaren aktiv. Som jag också tidigare undersökt behöver det aktiva inte vara att göra någonting avancerat fysiskt, men att hitta någonting meditativt. För mig var det fingervirkningen, den behövs inte egentligen men den fick igång mig. Jag känner att jag mer och mer går ifrån den. Samtidigt upplever jag den som väldigt närvarande.

Jag måste ta beslut och det är därför jag velar.
Vill jag få någon annan att reflektera?
Vill jag visa upp min reflektion?
Vill jag få någon annan att ta sin tid?
Vill jag ta mig tid för någon annan?

En tanke jag har är att jag vill försöka få betraktaren att stanna till. Jag tänker att rörelsen var viktig för mig i min reflektion. Men min reflektion är just min, och behöver inte vara samma metod för någon annan. Men kanske att jag kan få någon att stanna till, få en förnimmelse över tiden jag investerat i fingervirkningarna, och i detta "luras" att de tar sin tid också, vilket ju krävs i mötet med ett visuellt uttryck.
Funderar över en installation av virkningarna, med ett par hörlurar med ljudet av virkandet inspelat.
Inte att ljudet i sig är viktigt, men det kan locka åskådaren att behöva ge verket lite mer tid av sin tid. Med ett till sinne påkopplat, varesig det är en vaggande rörelse, eller ljud, kanske en stimuleras mer till reflektion?


Stångas mot en vägg.
Hur skriver ni andra när ni inte är klara?
Jag har skrivit ut det mesta dispositionsartat och redogörande som jag har hitills och hittat referenser och teorier som jag kan skriva ut till viss del.. jag har en frågeställning men som jag inte kan besvara först ovanstående beslut är taget.. men jag kanske är närmare beslutet än jag tror.

Status

Jag skriver. Det går långsamt. Det känns jobbigt, och jag vet inte vart jag är på väg med gestaltningen.


Imsen menar vidare att metakognition innebär att vi har en viss kontroll över våra tankar, och att en lär sig hur en bör lära sig.[1] Det är med detta i beaktande arbetets frågeställning aktualiseras. Jag menar att mängden tid en tillåts att utföra en viss uppgift för med sig lärdomar om hur lång tid det förväntas ta innan en är klar, vilket resultat som förväntas och/eller hur viktig uppgiften är.

---

[1] Imsen, 2006, s.274-275.

Jag tycker verkligen det är svinviktigt att få tid på sig, att inte behöva hoppa emellan uppgifter och stressa. Andra blir stressade av att ha för lång tid på sig och måste ha snäva deadlines för att få någonting gjort.

Så jag arbetar väl mer med att försöka passa in i någon annans tidsram. Jag stressar igenom livet för någon annans skull och jag vet inte för vems, jag vet inte varför, eller till vilken nytta.

Jag lär mig inte mer genom att det går fort. Snarare tappar jag sammanhang mellan kunskaperna (Imsen igen, s.397-398.)

Jag vet inte riktigt om fingervirkningen ger mig någonting nytt under solen numer.. Jag har stannat av rörelsen och jag uppskattar mitt resultat både teoretiskt och det fysiska. Men räcker det så?

Vad vill jag säga?

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.. detta gav mig mitt material, fingervirkningen. Fingervirkningen gav mig en rörelse, vaggan. Vaggan gav mig tid för reflektion, vaggan är en repetition, någonting som är en förutsättning för muskelminnen.
Hur många repetitioner krävs innan en rörelse går på autopilot?

Min process går runt i en cirkel, tankegångarna knyts bitvis ihop med varandra. Mitt fokus ligger därmeot inte längre på muskelminnet utan kretsar lite mer nu på ämnet tid, och repetitioner. Att få tid att repetera i förmån för handens kunskap. Detta känner jag att jag vill skriva om. Hur mycket tid ges till det praktiska användadet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det?

Min gestaltning kommer således behandla repetition och att ge det tid.
Just nu undersöker jag hur jag ska berätta detta på bästa sätt i min gestaltning.
Undersökte materialet ytterligare, samlade mina tåtar, och känner mig lite besviken för att massan upplevs så liten..

Samlade ihop det på golvet och arbetade mitt i det. Både med en fingervirkning, och med bara rörelsen av vaggan. Det känns som ett fågelbo, det gillar jag inte riktigt, det ger en konnotation i fel riktning.. men jag gillar trasslet. Kanske att en kan montera på väggen eller i taket och arbeta bredvid för att göra en koppling mellan den repetativa rörelsen och materialet.

Rörelsen i kombination med materialet gör index för hur lång tid det tagit att skapa tåtarna. Hur länge jag repeterat rörelsen. Jag vill egentligen ha mer material. Det kan jag producera, då måste jag lägga min sista matbudget på tyg.. pappret tar för lång tid. Ska jag inkludera ett nytt material typ plast?

Gillar inte plast, det tar mig per automatik till en diskussion om hållbar utveckling. Plast som material är för laddat... men kan vara intressant med att hänga upp tåtarna...

 

Innebär det här att jag kommer göra ett performance? Vågar jag verkligen det, för det känns superläskigt?
Vad skulle det innebära att göra en film av det? Vad säger materialet i sig självt? Behövs rörelsen? Behövs materialet? Ska jag göra någonting helt annat?

Tusen frågor.

reflektion

Var på Ikea och skaffade mer material. Reflekterade över det metakognitiva lärandet i att repetera.
Repetition om nya kunskaper brukar komma naturligt, att en återberättar vad en lärt sig under dagen på kvällen för familj eller för en vän eller i en dagbok. Formulerar en ny insikt på i sin facebook feed eller på en blogg.. eller hur nu kidsen gör det nu för tid'n.
Tänker att det inte går att repetera då intrycken blivit för många. Att det är svårt att plocka ut separata lärdomar ut en hel kontext som en dag i livet kan vara. Att den nya informationen inte landar där och då, utan oftast i ett annat sammanhang som också vävs in i upplevelsen av insikt.

Att repetera, just för att lära sig repetera.
Att sitta ner, vara tyst, lyssna, följa skriftliga & muntliga anvisningar, att arbeta självständigt och i grupp, att arbeta mot yttre såväl som inre mål.

Jag letar plats som jag känner att jag får kontakt med mina reflektioner.
Gick längs med älven idag och letade blåsiga platser där jag kunde arbeta med pappersslingorna.
Tänkte att vinden skulle ge det en spännande dimension. Det gjorde det väl, men det var inte det som var grejjen. Gick upp i storlek och vävde där jag behövde ta några steg mellan öglorna. Absolut inte STORT men nog för att få en ny repetativ rörelse.. men blev lite avbruten av vinden.
Började smått på en plats där jag var i vägen också men kände inte riktigt att jag vill integrera med folk, jag vill inte konfronteras då jag väl jobbar.

Fortsätter tänka på platsen och fortsätter arbeta under tiden jag reflekterar.

Referens plats:

Jee Young Lee fotografier i hennes studio.

Filmade som vanligt en dokumentation också men orkar inte visa den för att det känns orelevant.

så jävla meta.

Jobbade vidare på papperskorven idag. En person frågade vad jag gjorde, jag sa att jag fingervirkade. Personen sa att det såg ut som påtning och började prata om fingervirkning med mig. Jag lyssnade inte så mycket för jag insåg att jag ju faktiskt höll på att påta.
En snarlik teknik, men som ligger mycket närmare mig tidsmässigt i muskelminnet.

Det jag trodde att jag mindes, var någonting snarlikt men inte fullt ut fingervirkning. Go muskel"minnet".

Har sedan dess bara velat skratta för att metanivån är så påtaglig och att det här föll i mitt knä på ett faktiskt ganska humoristiskt sätt. Här har jag pratat om rädslan att förlora minnen och går runt med illusionskunskaper som mina händer besitter. Vad spelar det roll då i detta fall?
Att jag ville fingervirka med började påta istället?

Spelar det roll?

Ja, då jag var så övertygad om att jag mindes. Och med denna insikt kommer mitt förhållningsätt till "fingervirkningen" byta riktning. Allting är förändrat.

Nej, jag har ju fortfarande producerat samma material. Jag har kvar hela tankekedjan och processen. Ingenting är förändrat.

En intressant och omtumlande dag.

Handens införmåga till abstrakt tänkande.
Att bara vara här och nu, jag och materialet, jag och min fysiska omgivning.
Att fastna i det redan kända, och tränga djupare i det.


Minnets svek
Muskelminnets övertag på det teoretiska målet.
Vanans lag
Den närmsta utvecklingszonen - innebär också att det finns den senaste utvecklingszonen?


Hur går jag vidare med det här?
Känns pinsamt att jag inte kom ihåg hur en fingervirkar. Ännu pinsammare att behöva bekänna detta.

Mena det du säger.

Jag ska vara ärlig i att jag inte la den exakta frasen som skrevs på tavlan igår på minnet. Däremot den instinktiva känslan av stå för vad jag säger och gör.

I mitt PM nämnde jag kort ett års långt projekt där jag lagt ut en improviserad dans i veckan på Youtube. Detta då jag dels ville utveckla dansen men också sparka ut mig själv ur bekvämlighetszonen, den där jag arbetar ensam på min egna kammare och bara visar upp de bra resultaten och inte de mindre bra resultaten som var viktiga steg för processen.

Detta kopplar jag till att mena det jag säger. Någonting jag tycker är sjukt jäkla läskigt och tidigare hellre inte sagt någonting alls, då jag inte behöver "bevisa" någonting för någon.
Den här idén om saker och ting, den där förutfattade meningen om titlar, alla yttre projiceringar som en behöver förhålla sig till då någonting är sagt. Jag finner det väldigt svårt.

Som det här med att kalla sig konstnär. Nä alltså jag är ju ingen konstnär tänker jag, men vad laddar jag i den titeln då? Jag kan sträcka mig så långt som att säga att jag är en hobbyhantverkare. Men inte fullt ut hantverkare. Människor har sagt att jag borde skicka in bilder på vissa saker jag gör till hemslöjdens magasin, vill att jag ska föreläsa. Men om vadå tänker jag, jag bara gör det som får mig att bli glad?
Ryggar även när folk påstår jag är dansare, och när andra dansare frågar mig vilken skola jag gått och jag förklarar att jag bara gått kvällskurser och "bara" dansar två stilar magdans som är relativt tätt förknippade, och "bara" tränar 3 gånger i veckan. Som att det inte gills då i min värld?

Det är något med den där hiearkin inom konstarterna. Hantverk och mjuka material. Inte lika högt skattat som hårda material och design. Var går gränsen där?
Balett och modern dans, högre skattat än magdans.
Eldkonst och nycirkus, inte riktigt teater.

Vad innebär det att vara professionell utövare av en konstart - vilken konstart som helst?
Kan jag kalla mig konstnär när jag främst intresserar mig för hantverk och artisteri?

Att mena det jag säger. Jag vill säga det utan titlar. Jag vill säga det genom att göra det. Jag vill göra det jag säger. Jag menar det jag gör, inte det jag säger. Jag säger vad jag gör och menar just det, inget annat.

Tankesnurran är igång.

Mitt PM:
http://prezi.com/ymx84ycwwkns/?utm_campaign=share&utm_medium=copy