Jobbade vidare på papperskorven idag. En person frågade vad jag gjorde, jag sa att jag fingervirkade. Personen sa att det såg ut som påtning och började prata om fingervirkning med mig. Jag lyssnade inte så mycket för jag insåg att jag ju faktiskt höll på att påta.
En snarlik teknik, men som ligger mycket närmare mig tidsmässigt i muskelminnet.
Det jag trodde att jag mindes, var någonting snarlikt men inte fullt ut fingervirkning. Go muskel"minnet".
Har sedan dess bara velat skratta för att metanivån är så påtaglig och att det här föll i mitt knä på ett faktiskt ganska humoristiskt sätt. Här har jag pratat om rädslan att förlora minnen och går runt med illusionskunskaper som mina händer besitter. Vad spelar det roll då i detta fall?
Att jag ville fingervirka med började påta istället?
Spelar det roll?
Ja, då jag var så övertygad om att jag mindes. Och med denna insikt kommer mitt förhållningsätt till "fingervirkningen" byta riktning. Allting är förändrat.
Nej, jag har ju fortfarande producerat samma material. Jag har kvar hela tankekedjan och processen. Ingenting är förändrat.
En intressant och omtumlande dag.
Handens införmåga till abstrakt tänkande.
Att bara vara här och nu, jag och materialet, jag och min fysiska omgivning.
Att fastna i det redan kända, och tränga djupare i det.
Minnets svek
Muskelminnets övertag på det teoretiska målet.
Vanans lag
Den närmsta utvecklingszonen - innebär också att det finns den senaste utvecklingszonen?
Hur går jag vidare med det här?
Känns pinsamt att jag inte kom ihåg hur en fingervirkar. Ännu pinsammare att behöva bekänna detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar