Sammanfattnde reflektion av processen

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen. Jag undersökte utifrån Nikes ord: mena det du säger, genom att problematisera konstarters hierarki och formulerade mig mycket i text. Här nedan kommer citat ur bloggen från första veckan:

”Att mena det jag säger. Jag vill säga det utan titlar. Jag vill säga det genom att göra det. Jag vill göra det jag säger.” (bloggen, mena det du säger, 26-03-14)

” Just det ja, det handlade ju om upplevelser och erfarenhet.” (bloggen, Samlar, 27-03-14)
” Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda  jag, min identitet?” (bloggen, fenomenologi, 31-03-14)

” Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord?” (bloggen, kroppens minnen, 31-03-14)

Därefter fick jag textförbud för att sluta teoretisera för mycket i förmån för att börja arbeta med händerna. Jag arbetade undersökande utefter temat reflektion och muskelminnen och fann fingervirkningen som metod och tyg och papper som material.

 ”Det handlade om: språkets hierarki, det verbala ordets begränsningar, liksom dess möjligheter (abstrakt tänkande) Det vidgade språkbegreppet som vi genom förskola och lågstadiet övat upp en fantastisk förmåga i tappar tyngd och status - varför? Då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden? Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord? - Fingervirkning.” (Bloggen, backtrackar tanken, 08-04-14)

Jag fortsatte med fingervirkningen ett tag, tills jag av en händelse insåg att jag höll på med en annan teknik. Jag trodde jag fingervirkade, men gjorde egentligen en påtning. Mitt muskelminne hade fått arbeta ”frånkopplat” från mitt teoretiserande (titelbestämmande). Detta intresserade mig då jag tidigare under processen problematiserat alzheimer sjuka som minns med händerna även om språket och det sociala försvunnit. Detta kopplade jag till det vidgade språkbegreppet och hur det sällan tillämpas i vardagen trots att vi har ett behov av det. Undersökte vidare fenomenet minnen, var lagras dem i kroppen? Kunskap i ryggraden? Trängde djupare i repetitionen, hur en repetitiv rörelse är en förutsättning för fokus, fortplantning, kretsloppet, tid – vår existens. Att det tillåter en att fördjupa sig. Hur mycket tid vi tillåts repetera någonting som inte nödvändigtvis mynnar ut i någonting konstruktivt eller effektivt. Jag började undersöka den långsamma, vaggande rörelsen då jag ”fingervirkade”.

”Repetition - tid - reflektion
Att våga ta tid, jag vågar sällan ta upp andras tid, är rädd att andra ska tycka det blir tråkigt. Vi har inte tid med tråkigt längre (…)Kan jag verkligen ha genomgått en process där jag gjort samma sak genom hela processen?(…) Det tar sådan tid, få frågor att landa, rörelsen att gå smidigt.” (Bloggen, tid, 21-04-14)

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.. detta gav mig mitt material, fingervirkningen. Fingervirkningen gav mig en rörelse, vaggan. Vaggan gav mig tid för reflektion, vaggan är en repetition, någonting som är en förutsättning för muskelminnen. (Och för teoretiska minnen, bör noteras.)
Hur många repetitioner krävs innan en rörelse går på autopilot?
Min process går runt i en cirkel, tankegångarna knyts bitvis ihop med varandra. Mitt fokus ligger däremot inte längre på muskelminnet utan kretsar lite mer nu på ämnet tid, och repetitioner. Att få tid att repetera i förmån för handens kunskap. Detta känner jag att jag vill skriva om. Hur mycket tid ges till det praktiska användandet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det? (Bloggen, Vad vill jag säga? 22-04-14)

Tre viktiga konstnärliga referenser:

Cirkus Cirkör - Knitting peace :

Marina Abramoci´c - The artist is present:

Har även en konstnärlig referens som jag inte hittar på nätet. Men Staffan Mossenmark, arbetar med ljudinstallationer. Jag hade honom som handledare under en gestaltning under en tidigare Lau kurs.

Han återberättade om ett performance där han bjöd in en grupp till ett seminarierum där han satt på golvet omringad av glasflaskor varav en var fylld med vatten. När samtliga hade kommit och suttit sig ned, började han hälla upp vattnet från den ena flaskan till den andra. Detta skedde i tystnad, och hela varvet runt, någonting som tog tid, kanske uppåt 20 -30 minuter.

Detta skapade en intressant diskussion om tid, att några blev provocerade och stressade av att inte göra någonting konstruktivt under denna tid som de trodde skulle vara "viktig". Andra upplevde det som en välkommen paus där de fick tillåtelse att varva ned under täckmanteln av att de var sammankallade av Staffan. Tankar om hur vi kategoriserar och värderar tid olika. Vad räknas som viktiga sysselsättningar, när lämpar det sig att göra vissa saker, och hur platser också talar för vilka sysselsättningar det är dags för. 

Jag hittar ingen dokumentation av detta performance men här är Staffan Mossenmarks sida: http://www.mossenmark.com/start.php