Jag har under den här gestaltningsperioden fördjupat mig i kroppen och hur kroppen relaterar till rum, andra kroppar och kommunicerar med dessa. Jag har arbetat performativt i olika stickspår där det ena har varit att försöka kanalisera energi genom mitt halschakra för att stimulera min kreativa och kommunikativa förmåga. Ett moment av detta var att jag genomför morgon yoga som ska stimulera flödet mellan mina chakran, där slutmomentet är en pose där jag står på huvudet. Denna akt har jag tagit fasta på då det blir ett nytt sätt för mig att uppleva och kommunicera i rummet. Genom att vända upp och ner på mig, byter jag perspektiv och bryter den fotstående norm som de flesta rum har.
Gestaltningen började med inspiration från en dansworkshop i Butoh som jag var på i Malmö. Här väcktes tankar om dansens kroppsspråk, och den laddning jag kände i att behöva visa upp kroppen som i så många andra sammanhang ska kylas. Och också en osäkerhet i vad kroppen egentligen kan uttrycka, och vilka kroppar som får lov att säga vad då det inom dansen finns en mängd normer kring en vacker eller funktionell kropp. Här hittar du detta blogginlägg.
Detta väckte tanken om min kropp har utrymme för att synas hur som helst, och också en fråga om var min gräns går. Vad vill jag absolut inte visa upp med min kropp, och vad händer om jag går över den gränsen? Jag fotograferade bilder där jag utmanade min gräns, som ett slags slag för min kropps demokratiska rätt att ta plats och synas. Samtidigt utmanade jag min privata gräns för vad jag upplever att jag vill visa upp i akademiska sammanhang.
Jag tänkte mycket på vad som skulle kännas jobbigt på handledningen att presentera, och visade upp just det för att bryta mitt egna mönster och också ta mig förbi något jag upplevt som en blockering. Rädslan för att bli sedd som inaktiv, icke-konstnärlig, lat eller bara irrelevant, platt.
Bilderna jag tog är med i det här och i det här blogginlägget.
Vad jag kom fram till var jobbigast var att framstås som inaktiv. Och därav bloggade jag inte så mycket under den här perioden. Jag som i tidigare gestaltningar och i början av processen bloggade väldigt mycket för att på något vis bevisa att jag arbetat för någon annan, bröt mitt mönster. Jag började arbeta för mig själv, stod på huvudet varje dag utan att det dokumenterades.
Det här kan kanske inte bevisas, samtidigt som jag har mitt första huvudstående försök filmat, och nuvarande huvudståenden talar för att en viss mängd träning på detta har skett.
Utifrån detta intresserade jag mig för kroppsspråket och vad som inte syns i kroppen. Om det går att fejka ett självsäkert kroppsspråk även om en känner sig osäker? Här kom jag in på livsenergi, chakran och energiflöden som speglar sig i vårt kroppsspråk. Att vi ofta kyler eller håller för de chakraområden i kroppen som vi inte har ett fritt flöde genom. Jag sitter ofta med händerna om halsen och munnen, insåg att jag kanske inte har ett fritt flöde genom detta chakra och började utforska vad som hände ifall jag försökte läka detta. Jag gjorde efterforskningar på vad som krävdes, vilket var att dricka grönt te, använda färgen turkos och äta mycket frukt och grönsaker för att läka mitt halschakra. Därtill behövde jag stimulera de kringliggande hjärtchakrat och tredje ögat chakrat för att boosta energi strömningen igenom. Detta kan du läsa om här. Jag frågade mig här om min kommunikativa och kreativa förmåga verkligen stimulerades ifall jag riktade energi till detta chakra och började göra morgonyoga för att stimulera min livsenergi. Jag fann att genom att stå på huvudet, som var min sista yoga pose, upplevde att jag ifrågasatte vad jag förväntar mig av min kropp och upplevde att säcken knöts ihop för min gestaltning. Att jag inte ville visa upp detta, samtidigt som det ifrågasätter vad min kropp fyller för funktion i rummet och även vad rummet har för förutsättningar för vilket utrymme min kropp får ta.
Detta redovisade jag vid halvtidsöverlämningen genom att i min redovisning göra ett performance där jag bröt mot rummets kontext och förutsättning. Och också situationens förväntan på vad jag och min kropp skulle presentera. Vid detta tillfälle var golvet halkigt, mina sockar fick inte fäste och jag hittade inte balans i rummet. Efter tre försök tog jag på mig skorna och halsduken igen och fortsatte min redovisning.
Jag ser inte detta som ett misslyckat huvudstående försök, utan snarare att jag och min kropp alltid måste förhålla mig till vissa förutsättningar, även om jag försöker bryta normen kommer vissa förutsättningar fortsätta påverka mig och det jag gör. Antingen får jag välja att ta förutsättningarna och kontexten för vad de är, eller att förbereda mig mot dem.
Genom att ställa mig på huvudet, eller åtminstone försöka, lärde jag mig mer om rummets förutsättningar, om situationens förutsättningar och hur olika de egentligen är. Genom att bryta kroppens rörelsemönster i en situation, fick jag liksom alla andra som såg mig, nya erfarenheter och perspektiv.
Fortsättningsvis är det detta jag undersöker vidare, och jag vet inte hur länge jag kommer bära med mig denna process eller dessa lärdomar. Möjligt att detta fortsätter vara intressant för mig livet ut. Men detta är det delresultat som jag kan redovisa efter denna korta gestaltnings gång.
onsdag 3 december 2014
söndag 30 november 2014
Del redovisning
fredag 28 november 2014
PM
PM Examensarbete
Bakgrund:
Jag intresserar mig för kroppen i skolan, hur vi relaterar till
varandras kroppar och det tabu jag upplever kring att prata om kroppen (det
vill säga de delar av kroppen som inte är huvud eller händer). Genom bilder möter
vi många olika kroppar som uttrycker olika saker och som vi förhåller oss till
genom synintrycket. Jag upplever att det är vanligt att prata om den icke
närvarandes kropp genom att diskutera personen/personerna på bilden och hur de
ser ut. Däremot upplever jag att det inte är lika vanligt att prata om hur fysiskt närvarande kroppar relaterar till varandra beroende på rum, avstånd, förhållanden och
perspektiv.
Jag menar på att vi besitter kunskap i hela kroppen, och som med allt är någonting som behöver komma upp till ytan för att kunna bli synliggjort och därefter också användas medvetet. Här upplever jag dock att det innebär en viss problematik gällande det etiska kring att elever arbetar med och om sina egna kroppar. Gränsen mellan personlig och privat kan lätt passeras, och det är inte heller rättvist att en elev ska behöva känna att denne behöver blotta någonting för personligt i skolan.
Jag menar på att vi besitter kunskap i hela kroppen, och som med allt är någonting som behöver komma upp till ytan för att kunna bli synliggjort och därefter också användas medvetet. Här upplever jag dock att det innebär en viss problematik gällande det etiska kring att elever arbetar med och om sina egna kroppar. Gränsen mellan personlig och privat kan lätt passeras, och det är inte heller rättvist att en elev ska behöva känna att denne behöver blotta någonting för personligt i skolan.
Didaktisk frågeställning:
Hur kan jag arbeta med kroppen som verktyg i bildämnet?
Hur kan jag arbeta med kroppen som verktyg i bildämnet?
Hur kan jag som lärare synliggöra den kunskap som en elev har i
kroppen?
Hur kan jag som lärare få eleverna att balansera mellan att arbeta
personligt vs. Privat i bildämnet?
Gestaltningsmetod:
Genom att utgå från min egen kropp, har jag utforskat min kropps kunskaper och möjligheter och gränsen för vad jag vill visa upp i ett skolsammanhang. Jag har utmanat min privata gräns, och arbetar också med andra tabun inom akademien som att fördjupa mig i populärvetenskap om kroppens chakran, samt att vid handledning inte ha någonting att redovisa utan arbetar i ett teoretiskt/filosofiskt plan.
Genom att utgå från min egen kropp, har jag utforskat min kropps kunskaper och möjligheter och gränsen för vad jag vill visa upp i ett skolsammanhang. Jag har utmanat min privata gräns, och arbetar också med andra tabun inom akademien som att fördjupa mig i populärvetenskap om kroppens chakran, samt att vid handledning inte ha någonting att redovisa utan arbetar i ett teoretiskt/filosofiskt plan.
Teori:
Jag har inte satt ner foten ännu, men har stött på följande teorier
under gestaltningens gång:
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.
Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.
Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.
Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och
till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant
balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling.
Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier,
kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel,
sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker
jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och
analyseras. Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en
betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt
perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Gadamers Hermenuetik
som ifrågasätter möjligheten att i överhuvudtaget finna en objektiv sanning.
Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt
kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett
förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant
självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan
frambringa en sanning bland många.
Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva
däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet
sker, det är där kroppar möts och förhåller sig till varandra.
Referenser:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:226781/FULLTEXT01.pdf
http://socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/article/viewFile/978/790
Depraz,
Natalie, Varela, Francisco J. & Vermersch, Pierre (red.), On becoming
aware: a pragmatics of experiencing, John Benjamins Publ., Amsterdam, 2003
Cooper, Ken, "Kroppsspråket": din
genväg till framgång, 1. uppl., LiberLäromedel, Malmö, 1981
Molander, Bengt, Kunskap i handling, 2.,
omarb. uppl., Daidalos, Göteborg, 1996
Eriksson, Yvonne & Göthlund, Anette,
Möten med bilder: analys och tolkning av visuella uttryck, Studentlitteratur,
Lund, 2004 (kap 2,3 & 4)
tisdag 25 november 2014
Hals chakra
Idag målade jag mitt halschakra med en silikonbaserad färg, undrar hur länge det håller? Blir det någon skillnad?
söndag 23 november 2014
konst ref.
Li Wei
http://beautifuldecay.com/2014/11/03/april-dauscha-creates-delicate-lace-veils-tongue-eyes-body-parts/
http://beautifuldecay.com/2014/11/03/april-dauscha-creates-delicate-lace-veils-tongue-eyes-body-parts/
April Dauscha
måndag 17 november 2014
Kroppsspråk
Gestaltningen fortsätter. Jag ska meditera och läka eller stimulera flödet i mitt halschakra för att förbättra min förmåga till ärlig kommunikation och för att ta in och värdera kunskap. För att göra detta behöver jag också stimulera mitt hjärtchacra, för att öka min tillit, glädje, acceptans och kärlek. Jag behöver också rikta energi till mitt tredje öga, mitt tredje öga-chakra, för att komma framåt och utveckla mitt intelligens, min fantasi och intiution. Energierna från hjärt- och tredje ögat-chakrat strömmar genom halschakrat och utgör grund för allt jag kommunicerar. Känner jag inte tillit, glädje eller acceptans kommer jag inte våga kommunicera fritt eller ärligt. Har jag inte intiution eller tillit eller fantasi, kommer jag inte hitta något att säga.
Halschakrat påverkar talförmågan, liksom skapandeförmågan då det kopplas till armarna. Genom meditation, att äta frukt och dricka ört-te som läker min hals, och att ha färgen turkos och blått nära till hands. Grönt, lavendel och grön mat för mitt hjärt-chakra och tredje ögat chakrat stimuleras av färgen lila.
(vägg av text om varför jag ska göra ovanstående)
Jag har under helgen gjort research om kroppsspråk och också om kroppens sju chakran. Jag har alltid haft en viss fascination för så kallade new age filosofier, där jag inkluderar teorin om kroppens chakran. Samtidigt som jag inser att jag till viss del tror på detta. Att kroppen har olika energicentrum, vars öppenhet och flöden påverkar hur vi mår, kommunicerar och agerar. Att vi kan "felsöka" eller stimulera ett flöde till ett visst chakra som vi upplever att vi inte har tillgång till.
Chakran härstammar egentligen ur hinduismen och är central inom exempelvis yoga, och är en filosofi som varit logisk för väldigt många människor, mycket längre än vad bibeln funnits. De har förts vidare i en muntlig tradition och skrevs därefter i sanskrit. Det finns dem som försöker bevisa att idén om chakran och livsenergi (prana) existerar genom att försöka uppmäta dem enligt västerländsk vetenskaplig tradition. Det är nämligen just det som saknas för att bevisa dess existens, vilket gör att detta anses som flummigt och bluff. Detta icke-mätbara, jag har en stark sympati till denna typ av kunskap som allt som oftast avfärdas då det inte är mätbart, och därmed inte vetenskapligt eller logiskt. Men om det inte ärlogiskt, hur kan denna teori överlevt sedan 1000 år f.k?
Jag gillar denna filosofi av många anledningar, dels att det innebär att alla kroppar, alla människor sitter inne på jämlik potential. Men att vi nyttjar den utefter vad vi låter vår energi och medvetenhet strömma genom. Det finns rätt mängd av magi och spänning inom filosofin i förhållande till vad som låter logiskt och rimligt och vad som verkar helt galet och orimligt. Det finns en liknande typ av laddad balans som i dualismen personlig/privat för mig. Tillika inom konstnärligt utövande och hur vi ser på emotionell intelligens kontra teoretisk intelligens.
Chakran kopplas ofta ihop med kroppslig intelligens och kroppsspråk. Att vårt kroppsspråk ger uttryck för vilka chakran som vi låter flöda fritt och vilka vi skyler eller sluter energi från.
För mig blir idén om chakran logisk i kombination med meditation eller utvecklingsprocesser. Att tanken på ett chakra gör det lättare för mig att kunna fokusera på ett visst utvecklingsområde inom mig själv. Istället för att tänka på någonting stort som att bli bättre på att kommunicera och bli självsäker i mitt kroppsspråk och i min kropp, kan jag tänka på att stimulera ett flöde inom ett chakraområde som påverkar kommunikationen. För mig blir det ett mer lättåtkomligt ändamål då jag inte behöver känna att jag misslyckas var gång jag känner mig osäker, utan jag kan snarare tänka att det bara saknas lite energiflöde här som jag behöver ge utrymme för. Potentialen finns, det ska bara hitta sin väg ut.
"An inability to communicate may also stem from the fear you may experience at being unsure of how your thoughts will be received by another."
Halschakrat påverkar talförmågan, liksom skapandeförmågan då det kopplas till armarna. Genom meditation, att äta frukt och dricka ört-te som läker min hals, och att ha färgen turkos och blått nära till hands. Grönt, lavendel och grön mat för mitt hjärt-chakra och tredje ögat chakrat stimuleras av färgen lila.
(vägg av text om varför jag ska göra ovanstående)
Jag har under helgen gjort research om kroppsspråk och också om kroppens sju chakran. Jag har alltid haft en viss fascination för så kallade new age filosofier, där jag inkluderar teorin om kroppens chakran. Samtidigt som jag inser att jag till viss del tror på detta. Att kroppen har olika energicentrum, vars öppenhet och flöden påverkar hur vi mår, kommunicerar och agerar. Att vi kan "felsöka" eller stimulera ett flöde till ett visst chakra som vi upplever att vi inte har tillgång till.
Chakran härstammar egentligen ur hinduismen och är central inom exempelvis yoga, och är en filosofi som varit logisk för väldigt många människor, mycket längre än vad bibeln funnits. De har förts vidare i en muntlig tradition och skrevs därefter i sanskrit. Det finns dem som försöker bevisa att idén om chakran och livsenergi (prana) existerar genom att försöka uppmäta dem enligt västerländsk vetenskaplig tradition. Det är nämligen just det som saknas för att bevisa dess existens, vilket gör att detta anses som flummigt och bluff. Detta icke-mätbara, jag har en stark sympati till denna typ av kunskap som allt som oftast avfärdas då det inte är mätbart, och därmed inte vetenskapligt eller logiskt. Men om det inte ärlogiskt, hur kan denna teori överlevt sedan 1000 år f.k?
Jag gillar denna filosofi av många anledningar, dels att det innebär att alla kroppar, alla människor sitter inne på jämlik potential. Men att vi nyttjar den utefter vad vi låter vår energi och medvetenhet strömma genom. Det finns rätt mängd av magi och spänning inom filosofin i förhållande till vad som låter logiskt och rimligt och vad som verkar helt galet och orimligt. Det finns en liknande typ av laddad balans som i dualismen personlig/privat för mig. Tillika inom konstnärligt utövande och hur vi ser på emotionell intelligens kontra teoretisk intelligens.
Chakran kopplas ofta ihop med kroppslig intelligens och kroppsspråk. Att vårt kroppsspråk ger uttryck för vilka chakran som vi låter flöda fritt och vilka vi skyler eller sluter energi från.
För mig blir idén om chakran logisk i kombination med meditation eller utvecklingsprocesser. Att tanken på ett chakra gör det lättare för mig att kunna fokusera på ett visst utvecklingsområde inom mig själv. Istället för att tänka på någonting stort som att bli bättre på att kommunicera och bli självsäker i mitt kroppsspråk och i min kropp, kan jag tänka på att stimulera ett flöde inom ett chakraområde som påverkar kommunikationen. För mig blir det ett mer lättåtkomligt ändamål då jag inte behöver känna att jag misslyckas var gång jag känner mig osäker, utan jag kan snarare tänka att det bara saknas lite energiflöde här som jag behöver ge utrymme för. Potentialen finns, det ska bara hitta sin väg ut.
"An inability to communicate may also stem from the fear you may experience at being unsure of how your thoughts will be received by another."
"Negative thoughts and emotions cause the energy centers
to go into disorder. Think about self-expression as an outflow of
energy. Whether you are speaking, writing, communicating through body
language, creating art, building something, inventing, dancing or the
many other ways to express yourself – you are putting out energy from
your core, from your soul. You are showing the world, “this is who I
am.”
But when you are having trouble communicating, it can be directly related to an imbalance in your throat chakra. Your heart chakra,
third eye and crown chakra are trying to send communications and energy
through your throat chakra – communications from the heart, mind and
the soul; but if the throat chakra is blocked, that pure, loving,
wonderful energy is blocked and so cannot come out clearly, honestly or
with full expression because the throat chakra is not operating at full
capacity. Negative feelings and emotions put your chakras off their
game. Mostly, these are related to low self-esteem!
An imbalanced throat chakra can also lead to physical
ailments such as ear infections, bronchitis, thyroid imbalances,
laryngitis and more. Remember the mind/body connection – everything you
feel or think has an effect on the physical body."
http://www.chakrahealing.com/blog/throat-chakra-meditation/
http://www.chakrahealing.com/blog/throat-chakra-meditation/
fredag 14 november 2014
Kört fast
Gestaltningsmässigt känner jag att jag fastnat lite. Jag ska fortsätta våga, jag vet bara inte riktigt hur.
Så jag har börjat jobba lite mer teoretiskt, ser till skolplanen hur kroppen behandlas i text. För det mesta får jag läsa in kroppen emellan raderna, men vissa stycken nämner nästan hur kroppen behöver inkluderas i undervisningen.
" I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas. Även hälso- och livsstilsfrågor ska uppmärksammas.
Eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet. En harmonisk utveckling och bildningsgång omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig."
Rättigheter och skyldigheter, skolans uppdrag
"kan använda och ta del av många olika uttrycksformer såsom språk, bild, musik, drama och dans samt har utvecklat kännedom om samhällets kulturutbud"Kunskaper, Mål.
För bildämnet nämns inte kroppen alls utan behöver läsas in emellan raderna.
Så jag har börjat jobba lite mer teoretiskt, ser till skolplanen hur kroppen behandlas i text. För det mesta får jag läsa in kroppen emellan raderna, men vissa stycken nämner nästan hur kroppen behöver inkluderas i undervisningen.
" I skolarbetet ska de intellektuella såväl som de praktiska, sinnliga och estetiska aspekterna uppmärksammas. Även hälso- och livsstilsfrågor ska uppmärksammas.
Eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet. En harmonisk utveckling och bildningsgång omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig."
Rättigheter och skyldigheter, skolans uppdrag
"kan använda och ta del av många olika uttrycksformer såsom språk, bild, musik, drama och dans samt har utvecklat kännedom om samhällets kulturutbud"Kunskaper, Mål.
För bildämnet nämns inte kroppen alls utan behöver läsas in emellan raderna.
torsdag 13 november 2014
Det jag inte vill visa.
Nu har jag visat dessa sidor hos mig som jag inte tycker om, och i och med det är jag fri från dem. Nu har ni redan sett, jag har inget kvar att dölja. Nu är jag fri att göra vilka experiment som helst för att min ridå har fallit. Jag bär med mig den här erfarenheten till framtiden. Om att våga visa sitt sämsta som en del i processen, som en förutsättning för att sluta vara rädd för de vita arket eller att påbörja någonting nytt.
Experimentet fortsätter, jag känner mig lite darrig. Jag vill inte att någon ska se, samtidigt som jag vill visa upp för alla. Helt enkelt har jag börjat våga.
text referens
http://socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/article/viewFile/978/790
"Det handlar inte bara om förmåga till uppmärksamhet utan också om att göra någonting med uppmärksamheten, ett slags kroppslig intelligens."
"Tack vara spegelneuronen finns en stor potential till medkänsloutveckling inom både dans, musik och annan kulturutövning."
"There's no empathy in heaven because there is no mortality, no suffering."
"Empathy is the opposite och utopia."
"Det handlar inte bara om förmåga till uppmärksamhet utan också om att göra någonting med uppmärksamheten, ett slags kroppslig intelligens."
"Tack vara spegelneuronen finns en stor potential till medkänsloutveckling inom både dans, musik och annan kulturutövning."
"There's no empathy in heaven because there is no mortality, no suffering."
"Empathy is the opposite och utopia."
onsdag 12 november 2014
tisdag 11 november 2014
Varför går du omvägen via papper?
Efter handledningen igår fick jag besvärliga frågor som jag behövde få för att komma vidare. Jag har nu påbörjat arbeten som jag inte egentligen vågar göra och som jag känner att jag verkligen placerar mig på balansen mellan privat och personlig. Därtill möter jag min kropp utifrån på ett sätt som jag aldrig gör tidigare och på ett sätt som jag måste vänja mig vid för att bli bekväm i.
Jag gör nu helkropps självporträtt via foto. Inte helnaket som jag ritar dock, men naket nog för att jag ska känna att det bränner.
Jag har ställt upp en miniatyrstudio hemma som ser ut såhär.
Tyllgardin, lakan, ett täcke och en fleecefilt från Ikea. Min kamera sätter jag på 10 sek. självutlösning, och jag har ett starkt sidoljus för att försöka få lite kontraster och skuggor.
Hur mycket retuschering vill jag göra? Ska bilderna ska beskäras, och vad behöver jag göra med dem för att jag ska våga dela med mig av dem?
Varför gör jag det här?
Under dagen har jag uttalat en frågeställning som jag nog burit på ända sedan jag startade lärarutbildningen vilken är den, kan en vara en bra lärare ifall en har en dålig självbild?
Vidare funderar jag vidare över kroppen, över den visuella representationens bidragande till normativitet och huruvida det kan anses demokratiskt att det är vissa typer av kroppar som får utrymme? Vad ser andra när de ser mig? Vad ser jag när jag ser andra se mig? Min kropp som också är väldigt normativ i vissa avseenden, och icke-normativ i andra. I vilka utrymmen får den plats?
En början. Svartvitt är mer okej än i färg. Varför?
Tycker att allting känns obehagligt, men på ett inspirerande sätt. Hur är det möjligt?
Tusen frågor och tankar.
Jag gör nu helkropps självporträtt via foto. Inte helnaket som jag ritar dock, men naket nog för att jag ska känna att det bränner.
Jag har ställt upp en miniatyrstudio hemma som ser ut såhär.
Tyllgardin, lakan, ett täcke och en fleecefilt från Ikea. Min kamera sätter jag på 10 sek. självutlösning, och jag har ett starkt sidoljus för att försöka få lite kontraster och skuggor.
Hur mycket retuschering vill jag göra? Ska bilderna ska beskäras, och vad behöver jag göra med dem för att jag ska våga dela med mig av dem?
Varför gör jag det här?
Under dagen har jag uttalat en frågeställning som jag nog burit på ända sedan jag startade lärarutbildningen vilken är den, kan en vara en bra lärare ifall en har en dålig självbild?
Vidare funderar jag vidare över kroppen, över den visuella representationens bidragande till normativitet och huruvida det kan anses demokratiskt att det är vissa typer av kroppar som får utrymme? Vad ser andra när de ser mig? Vad ser jag när jag ser andra se mig? Min kropp som också är väldigt normativ i vissa avseenden, och icke-normativ i andra. I vilka utrymmen får den plats?
Tycker att allting känns obehagligt, men på ett inspirerande sätt. Hur är det möjligt?
Tusen frågor och tankar.
söndag 9 november 2014
Kroppen
Jag fortsätter arbeta med kroppen. Bilden av kroppen, eller sinnesbilden av kroppen.
Har under några dagar tecknat med blyerts, kroppen såsom jag upplever den i stunden. Det är inte nödvändigtvis porträttiskt likt min kropp, men såsom jag avbildar den i huvudet med min uppfattning om dess anatomi. Det blir aldrig riktigt likt mig, vilket jag finner intressant.
Under helgen har jag varit på dansworkshop i Malmö. En utav dem introducerade mig för den japanska dansen Butoh. En dansform som går bort ifrån reglerna som finns inom dansen, utmanar bilden av skönhet och vad som får sägas på scen.
Min workshopledare, Sharon Kihara berättade att Butoh kom fram under slutet av 50-talets Japan. Japans kultur som har väldigt hårda sociala regler och normer kring hur en beter sig, med tyngdpunkt på att aldrig vara en börda för någon annan. Att en är en tillgång så länge en lyfter upp det positiva och endast visar detta för varandra. Något som innebär att det är svårt att möta känslor eller händelser som är våldsamma eller traumatiska, då det anses ohövligt att be om hjälp. "negativa" känslor hålls alltså inom en och ligger under ytan hela tiden, redo att koka över. Kihara berättade ett exempel om hennes far som i sin barndom fick uppleva att sin hemstad bombades, och kamraterna på andra sidan gatan låg döda på gatan. Istället för att ringa polisen eller be om hjälp packade familjen ihop sina tillhörigheter och började vandra till en annan stad, som också den bombades, så de fick vända till en tredje, fjärde, femte stad och reagerade socialt som att "jamen hoppsan ja vi får väl fara hit istället, oj oj nä nu gick vi hit.." som om det vore världsliga saker.
Butoh är en av många reaktioner av detta, att uttrycka de där bortträngda känslorna och uttrycken som inte ryms i den sociala konventionen. Hur kulturen bearbetar trauma, likt hur tyskland bearbetade kriget genom expressionism och expressionistisk dans (neue tanzen).
Jag intresserar mig för kroppsspråket och hur dansen tillåter mig som dansare förstå någonting genom att låta hela kroppen bearbeta det som jag säger. Och också att försöka uttrycka detta så att någon annan förstår. Kroppsmedvetenheten intresserar mig, samtidigt som det skrämmer mig då kroppen för mig förknippas med tabu och skam. Att inte visa upp sig, att inte få utrymme att säga vad en vill. Att dansens språk också har en mängd normer om vad som är vackert och vad som får sägas och av vilken typ av kropp som får säga det.
Har under några dagar tecknat med blyerts, kroppen såsom jag upplever den i stunden. Det är inte nödvändigtvis porträttiskt likt min kropp, men såsom jag avbildar den i huvudet med min uppfattning om dess anatomi. Det blir aldrig riktigt likt mig, vilket jag finner intressant.
Under helgen har jag varit på dansworkshop i Malmö. En utav dem introducerade mig för den japanska dansen Butoh. En dansform som går bort ifrån reglerna som finns inom dansen, utmanar bilden av skönhet och vad som får sägas på scen.
Min workshopledare, Sharon Kihara berättade att Butoh kom fram under slutet av 50-talets Japan. Japans kultur som har väldigt hårda sociala regler och normer kring hur en beter sig, med tyngdpunkt på att aldrig vara en börda för någon annan. Att en är en tillgång så länge en lyfter upp det positiva och endast visar detta för varandra. Något som innebär att det är svårt att möta känslor eller händelser som är våldsamma eller traumatiska, då det anses ohövligt att be om hjälp. "negativa" känslor hålls alltså inom en och ligger under ytan hela tiden, redo att koka över. Kihara berättade ett exempel om hennes far som i sin barndom fick uppleva att sin hemstad bombades, och kamraterna på andra sidan gatan låg döda på gatan. Istället för att ringa polisen eller be om hjälp packade familjen ihop sina tillhörigheter och började vandra till en annan stad, som också den bombades, så de fick vända till en tredje, fjärde, femte stad och reagerade socialt som att "jamen hoppsan ja vi får väl fara hit istället, oj oj nä nu gick vi hit.." som om det vore världsliga saker.
Butoh är en av många reaktioner av detta, att uttrycka de där bortträngda känslorna och uttrycken som inte ryms i den sociala konventionen. Hur kulturen bearbetar trauma, likt hur tyskland bearbetade kriget genom expressionism och expressionistisk dans (neue tanzen).
Jag intresserar mig för kroppsspråket och hur dansen tillåter mig som dansare förstå någonting genom att låta hela kroppen bearbeta det som jag säger. Och också att försöka uttrycka detta så att någon annan förstår. Kroppsmedvetenheten intresserar mig, samtidigt som det skrämmer mig då kroppen för mig förknippas med tabu och skam. Att inte visa upp sig, att inte få utrymme att säga vad en vill. Att dansens språk också har en mängd normer om vad som är vackert och vad som får sägas och av vilken typ av kropp som får säga det.
tisdag 4 november 2014
Teoretisera
EQ förknippas med socialpsykologin och deras teorier. Jag kom över två teorier inom fältet som jag fann intressanta.
Symbolisk interaktionism och spegel jag.
Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.
Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling. Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier, kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel, sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och analyseras.
Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Hermenuetiken som används som en grundpelare inom konst- och bildvetenskapen. Främst den Hermenuetik efter Gadamer som ifrågasätter möjligheten att överhuvutaget finna en objektiv sanning. Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan frambringa en sanning bland många.
Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet sker.
Dualismen Personligt/privat bränner för mig.
Jag verkar hitta mycket intressant teoretiskt på ämnet samtidigt som jag är intresserad av temat vilket gör att jag känner mig säker på detta som en intressant ingång i detta examensarbete.
Symbolisk interaktionism och spegel jag.
Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.
Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling. Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier, kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel, sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och analyseras.
Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Hermenuetiken som används som en grundpelare inom konst- och bildvetenskapen. Främst den Hermenuetik efter Gadamer som ifrågasätter möjligheten att överhuvutaget finna en objektiv sanning. Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan frambringa en sanning bland många.
Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet sker.
Dualismen Personligt/privat bränner för mig.
Jag verkar hitta mycket intressant teoretiskt på ämnet samtidigt som jag är intresserad av temat vilket gör att jag känner mig säker på detta som en intressant ingång i detta examensarbete.
Examenskurs. PM. Uppstartstankar
Här är mitt PM:
http://prezi.com/ymx84ycwwkns/?utm_campaign=share&utm_medium=copy&rc=ex0share
Jag hittade detta examensarbete idag http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:226781/FULLTEXT01.pdf
Som tar upp begreppet emotionell intelligens vilket jag tänkte titta närmare på. Det tangerar det jag intresserar mig av men inte till punkt och pricka. Jag intresserar mig för balansgången mellan att arbeta med emotionella teman eller ämnen, men utan att gå över gränsen för det privata. Att som konstnär eller lärare eller student hålla balansen där. Det är en balansakt som jag tycker är väldigt intressant.
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.
Examens arbetet ovan tar upp att pedagogiker som Reggio Emilia och Waldorf arbetar utefter Emotionell intelligens. Gällande svenska skolan, hänvisar skribenten till Lpo94, alltså läroplanen för obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet.
Kanske att det kan vara värt att titta på hur en kan arbeta med emotionell intelligens i äldre åldrar, vad som står i nya läroplanen, och kanske hur en kan arbeta med detta i bildämnet?
http://prezi.com/ymx84ycwwkns/?utm_campaign=share&utm_medium=copy&rc=ex0share
Jag hittade detta examensarbete idag http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:226781/FULLTEXT01.pdf
Som tar upp begreppet emotionell intelligens vilket jag tänkte titta närmare på. Det tangerar det jag intresserar mig av men inte till punkt och pricka. Jag intresserar mig för balansgången mellan att arbeta med emotionella teman eller ämnen, men utan att gå över gränsen för det privata. Att som konstnär eller lärare eller student hålla balansen där. Det är en balansakt som jag tycker är väldigt intressant.
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.
Examens arbetet ovan tar upp att pedagogiker som Reggio Emilia och Waldorf arbetar utefter Emotionell intelligens. Gällande svenska skolan, hänvisar skribenten till Lpo94, alltså läroplanen för obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet.
Kanske att det kan vara värt att titta på hur en kan arbeta med emotionell intelligens i äldre åldrar, vad som står i nya läroplanen, och kanske hur en kan arbeta med detta i bildämnet?
tisdag 28 oktober 2014
Sammanfattande inlägg
Min gestaltning har i stora drag varit en lång och emotionell process då jag behövt ändra min hemma situation. I lägenheten har jag tagit mig ett helt eget rum där jag inte kompromissar eller tänker på någon annan.
Det är denna process egentliga slutresultat, vilket jag inte vill eller upplever att jag kan redovisa då förändringen snarare skett inom mig. Därför tänker jag försöka redovisa en del av min process. Här nedan har jag sammanfattat min process, och länkar till bloggen i kronologisk ordning.
Processen:
V.39
Här började jag dokumentera tid, hur mycket tid jag spenderar under en typisk veckodag. Jag insåg att min sammanlagda tid hemma egentligen var frukost-timmen, på sin höjd två timmar om kvällen och sen sovtiden. Varför är jag inte hemma? Var laddar jag om min energi och kan slappna av om jag inte är hemma? Gör jag verkligen det nu för tiden eller rusar allt på utan tid till reflektion?
Jag började på ett uppdrag, att måla min inre häst. Jag tog en stor trä panå, ett betydligt större format än vad jag brukar arbeta på. Jag tog det som en utmaning, både formatet och mediet att måla.
V.40
Jag fortsatte att måla min inre häst, medan jag blev stressad av att jag arbetade kontextuell-löst. Jag utforskade mina stress-symptom under tiden, och hur en kan motverka stress. Jag fann en tenderar bli stressad om saker är utom ens kontroll. Och att människor som har en optimistisk livssyn och omfamnar utmaningar, och som har sina känslor i balans och kan lugna sig själva klarar stress bättre.
Jag relaterade till dessa symptom. Och till sist målade jag över min häst då jag upplevde att dess syfte sprungit ifrån mig. Jag rymde ifrån tavlan. Eller rymde tavlan ifrån mig?
Jag gick till Vasaparken och samlade på mig funna material som jag gjorde färg av, och lät den rinna över min tavla. Lät den rinniga färgen jobba okontrollerat, till skillnad från hästmålningen som jag själv försökte tämja.
V.41
Jag bestämde mig att ta mitt möte med hästen som inspiration, att lyssna till min inre häst som rymde, och faktiskt rymma själv. Jag rymde hemifrån under några timmar under några dagar tills jag kände mig redo att gå vidare. Jag fortsatte att samla på mig material att göra färg av, och målade med den på tavlan. Tavlan avbildar den filosofiska ängen som min inre häst rymde till, och blir också en abstrakt dokumentation av de verkliga rymningar och emotionella arbete jag genomgår.
Vissa dagar ville jag dokumentera och vara på platsen. Andra dagar arbetade jag igenom min situation hemma och fann tid att reflektera på. Under dessa rymningar insåg jag att mitt arbete balanserar mellan att vara allmängiltigt och privat, och att jag behöver ha tungan rätt i mun.
Jag började tänka på tillflyktsort, vad är det jag rymmer till snarare än från? Vad är skillnaden mellan flykt och rymning, vad är det jag egentligen gör? Kan jag rymma eller hitta en mer lätt tillgänglig tillflyktsort hemma som ju ändå ska kunna fungera som min fristad?
V.42
Jag insåg att jag behöver ha ett eget rum som bara är mitt eget och började sörja att jag inte klarade av att leva i den bild av par-relation som jag tidigare ansett varit ett "sunt förhållande". Jag mötte och sparade mentala dokumentationer av normer kring par-relationer. Det var väldigt lätt, de finns överallt, mina känslor bröt många av dem.
Jag minns speciellt ett citat från ett av seminarierna som jag reagerade på, men aldrig ifrågasatte högt.. det gjorde ingen annan heller där och då så jag såg det som en norm som ringar in min problematik.
I ett bra förhållande finns det ingen skiljelinje mellan dig och mig eller ditt och mitt. Det går inte att säga var den ena börjar och den andra slutar.
Jag tog till fasta på ditt och mitt, och funderade över hur få saker i lägenheten som är mina, hur många som är hans, och hur många som är våra gemensamma. Stör det mig?
Innebär det här att jag befinner mig i en dålig relation då jag tar mig ett helt eget rum?
V.43
Här började allting bli för mycket och jag kunde inte längre separera den privata sfären mot min allmängiltiga och valde att inte blogga så mycket alls. Jag kom till skolan, vände på min målning upp och ner och kände att det blev lättare att andas när jag såg på den. Jag försökte se saker från den ljusa sidan. Jag åkte hem till Umeå som en slags flykt från lägenheten, men inte som en rymning och slutade egentligen blogga då jag inte ville hänga ut för mycket.
När jag väl skriver rinner det till för mycket ibland.
V.44
Inför hängningen upplever jag ett lugnt och en slags panik samtidigt då jag inte vet hur jag ska presentera min process. Jag är rädd att det arbete jag gjort inte synts då jag inte kunnat dokumentera allting. Känner att det är kanske en rädsla jag kommer bära med mig i resten av mitt yrkesliv. När har jag skapat och producerat mycket nog för att bevisa att jag är en engagerad och driven flickvän/student/lärare? Hur dokumenterar jag det?
Jag är helt uttömd på energi, utmattad då tankarna och känslorna arbetat på högvarv dygnet om i flera veckor. Hur visar jag det.
I en slags panik gjorde jag en sista gif som jag tänkte skulle visa på processen av att ha min inre häst som stöd och alter-ego i mitt konstnärliga arbete. Men jag vilar i att min dokumentation av rymningarna får räcka denna gången. En ovetande kommer inte kunna se min process i det, vilket känns väldigt skönt då jag känner att jag blottat lite för mycket.
Det är denna process egentliga slutresultat, vilket jag inte vill eller upplever att jag kan redovisa då förändringen snarare skett inom mig. Därför tänker jag försöka redovisa en del av min process. Här nedan har jag sammanfattat min process, och länkar till bloggen i kronologisk ordning.
Processen:
V.39
Här började jag dokumentera tid, hur mycket tid jag spenderar under en typisk veckodag. Jag insåg att min sammanlagda tid hemma egentligen var frukost-timmen, på sin höjd två timmar om kvällen och sen sovtiden. Varför är jag inte hemma? Var laddar jag om min energi och kan slappna av om jag inte är hemma? Gör jag verkligen det nu för tiden eller rusar allt på utan tid till reflektion?
Jag började på ett uppdrag, att måla min inre häst. Jag tog en stor trä panå, ett betydligt större format än vad jag brukar arbeta på. Jag tog det som en utmaning, både formatet och mediet att måla.
V.40Jag fortsatte att måla min inre häst, medan jag blev stressad av att jag arbetade kontextuell-löst. Jag utforskade mina stress-symptom under tiden, och hur en kan motverka stress. Jag fann en tenderar bli stressad om saker är utom ens kontroll. Och att människor som har en optimistisk livssyn och omfamnar utmaningar, och som har sina känslor i balans och kan lugna sig själva klarar stress bättre.
Jag relaterade till dessa symptom. Och till sist målade jag över min häst då jag upplevde att dess syfte sprungit ifrån mig. Jag rymde ifrån tavlan. Eller rymde tavlan ifrån mig?
Jag gick till Vasaparken och samlade på mig funna material som jag gjorde färg av, och lät den rinna över min tavla. Lät den rinniga färgen jobba okontrollerat, till skillnad från hästmålningen som jag själv försökte tämja.
V.41
Jag bestämde mig att ta mitt möte med hästen som inspiration, att lyssna till min inre häst som rymde, och faktiskt rymma själv. Jag rymde hemifrån under några timmar under några dagar tills jag kände mig redo att gå vidare. Jag fortsatte att samla på mig material att göra färg av, och målade med den på tavlan. Tavlan avbildar den filosofiska ängen som min inre häst rymde till, och blir också en abstrakt dokumentation av de verkliga rymningar och emotionella arbete jag genomgår.
Vissa dagar ville jag dokumentera och vara på platsen. Andra dagar arbetade jag igenom min situation hemma och fann tid att reflektera på. Under dessa rymningar insåg jag att mitt arbete balanserar mellan att vara allmängiltigt och privat, och att jag behöver ha tungan rätt i mun.
Jag började tänka på tillflyktsort, vad är det jag rymmer till snarare än från? Vad är skillnaden mellan flykt och rymning, vad är det jag egentligen gör? Kan jag rymma eller hitta en mer lätt tillgänglig tillflyktsort hemma som ju ändå ska kunna fungera som min fristad?
V.42
Jag insåg att jag behöver ha ett eget rum som bara är mitt eget och började sörja att jag inte klarade av att leva i den bild av par-relation som jag tidigare ansett varit ett "sunt förhållande". Jag mötte och sparade mentala dokumentationer av normer kring par-relationer. Det var väldigt lätt, de finns överallt, mina känslor bröt många av dem.
I ett bra förhållande finns det ingen skiljelinje mellan dig och mig eller ditt och mitt. Det går inte att säga var den ena börjar och den andra slutar.
Jag tog till fasta på ditt och mitt, och funderade över hur få saker i lägenheten som är mina, hur många som är hans, och hur många som är våra gemensamma. Stör det mig?
Innebär det här att jag befinner mig i en dålig relation då jag tar mig ett helt eget rum?
V.43
Här började allting bli för mycket och jag kunde inte längre separera den privata sfären mot min allmängiltiga och valde att inte blogga så mycket alls. Jag kom till skolan, vände på min målning upp och ner och kände att det blev lättare att andas när jag såg på den. Jag försökte se saker från den ljusa sidan. Jag åkte hem till Umeå som en slags flykt från lägenheten, men inte som en rymning och slutade egentligen blogga då jag inte ville hänga ut för mycket.
När jag väl skriver rinner det till för mycket ibland.
V.44
Inför hängningen upplever jag ett lugnt och en slags panik samtidigt då jag inte vet hur jag ska presentera min process. Jag är rädd att det arbete jag gjort inte synts då jag inte kunnat dokumentera allting. Känner att det är kanske en rädsla jag kommer bära med mig i resten av mitt yrkesliv. När har jag skapat och producerat mycket nog för att bevisa att jag är en engagerad och driven flickvän/student/lärare? Hur dokumenterar jag det?
Jag är helt uttömd på energi, utmattad då tankarna och känslorna arbetat på högvarv dygnet om i flera veckor. Hur visar jag det.
I en slags panik gjorde jag en sista gif som jag tänkte skulle visa på processen av att ha min inre häst som stöd och alter-ego i mitt konstnärliga arbete. Men jag vilar i att min dokumentation av rymningarna får räcka denna gången. En ovetande kommer inte kunna se min process i det, vilket känns väldigt skönt då jag känner att jag blottat lite för mycket.
måndag 27 oktober 2014
Vad gör jag?
Idag jobbar jag allt för illustrativt.
En akvarell gif, jag gillar kombinationen av den transparanta färgen, känner att det är en röd tråd genom mitt arbete, genomskinlighet.
fredag 24 oktober 2014
tisdag 21 oktober 2014
åker hem
Nu blev det till sist som så att jag åker hem till Umeå.
Jag rymmer inte, men det blir en annan plattform att umgås på.
Gestaltningsarbetet fortsätter.
Jag rymmer inte, men det blir en annan plattform att umgås på.
Gestaltningsarbetet fortsätter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)