Sammanfattnde reflektion av processen

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen. Jag undersökte utifrån Nikes ord: mena det du säger, genom att problematisera konstarters hierarki och formulerade mig mycket i text. Här nedan kommer citat ur bloggen från första veckan:

”Att mena det jag säger. Jag vill säga det utan titlar. Jag vill säga det genom att göra det. Jag vill göra det jag säger.” (bloggen, mena det du säger, 26-03-14)

” Just det ja, det handlade ju om upplevelser och erfarenhet.” (bloggen, Samlar, 27-03-14)
” Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda  jag, min identitet?” (bloggen, fenomenologi, 31-03-14)

” Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord?” (bloggen, kroppens minnen, 31-03-14)

Därefter fick jag textförbud för att sluta teoretisera för mycket i förmån för att börja arbeta med händerna. Jag arbetade undersökande utefter temat reflektion och muskelminnen och fann fingervirkningen som metod och tyg och papper som material.

 ”Det handlade om: språkets hierarki, det verbala ordets begränsningar, liksom dess möjligheter (abstrakt tänkande) Det vidgade språkbegreppet som vi genom förskola och lågstadiet övat upp en fantastisk förmåga i tappar tyngd och status - varför? Då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden? Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord? - Fingervirkning.” (Bloggen, backtrackar tanken, 08-04-14)

Jag fortsatte med fingervirkningen ett tag, tills jag av en händelse insåg att jag höll på med en annan teknik. Jag trodde jag fingervirkade, men gjorde egentligen en påtning. Mitt muskelminne hade fått arbeta ”frånkopplat” från mitt teoretiserande (titelbestämmande). Detta intresserade mig då jag tidigare under processen problematiserat alzheimer sjuka som minns med händerna även om språket och det sociala försvunnit. Detta kopplade jag till det vidgade språkbegreppet och hur det sällan tillämpas i vardagen trots att vi har ett behov av det. Undersökte vidare fenomenet minnen, var lagras dem i kroppen? Kunskap i ryggraden? Trängde djupare i repetitionen, hur en repetitiv rörelse är en förutsättning för fokus, fortplantning, kretsloppet, tid – vår existens. Att det tillåter en att fördjupa sig. Hur mycket tid vi tillåts repetera någonting som inte nödvändigtvis mynnar ut i någonting konstruktivt eller effektivt. Jag började undersöka den långsamma, vaggande rörelsen då jag ”fingervirkade”.

”Repetition - tid - reflektion
Att våga ta tid, jag vågar sällan ta upp andras tid, är rädd att andra ska tycka det blir tråkigt. Vi har inte tid med tråkigt längre (…)Kan jag verkligen ha genomgått en process där jag gjort samma sak genom hela processen?(…) Det tar sådan tid, få frågor att landa, rörelsen att gå smidigt.” (Bloggen, tid, 21-04-14)

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.. detta gav mig mitt material, fingervirkningen. Fingervirkningen gav mig en rörelse, vaggan. Vaggan gav mig tid för reflektion, vaggan är en repetition, någonting som är en förutsättning för muskelminnen. (Och för teoretiska minnen, bör noteras.)
Hur många repetitioner krävs innan en rörelse går på autopilot?
Min process går runt i en cirkel, tankegångarna knyts bitvis ihop med varandra. Mitt fokus ligger däremot inte längre på muskelminnet utan kretsar lite mer nu på ämnet tid, och repetitioner. Att få tid att repetera i förmån för handens kunskap. Detta känner jag att jag vill skriva om. Hur mycket tid ges till det praktiska användandet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det? (Bloggen, Vad vill jag säga? 22-04-14)

Tre viktiga konstnärliga referenser:

Cirkus Cirkör - Knitting peace :

Marina Abramoci´c - The artist is present:

Har även en konstnärlig referens som jag inte hittar på nätet. Men Staffan Mossenmark, arbetar med ljudinstallationer. Jag hade honom som handledare under en gestaltning under en tidigare Lau kurs.

Han återberättade om ett performance där han bjöd in en grupp till ett seminarierum där han satt på golvet omringad av glasflaskor varav en var fylld med vatten. När samtliga hade kommit och suttit sig ned, började han hälla upp vattnet från den ena flaskan till den andra. Detta skedde i tystnad, och hela varvet runt, någonting som tog tid, kanske uppåt 20 -30 minuter.

Detta skapade en intressant diskussion om tid, att några blev provocerade och stressade av att inte göra någonting konstruktivt under denna tid som de trodde skulle vara "viktig". Andra upplevde det som en välkommen paus där de fick tillåtelse att varva ned under täckmanteln av att de var sammankallade av Staffan. Tankar om hur vi kategoriserar och värderar tid olika. Vad räknas som viktiga sysselsättningar, när lämpar det sig att göra vissa saker, och hur platser också talar för vilka sysselsättningar det är dags för. 

Jag hittar ingen dokumentation av detta performance men här är Staffan Mossenmarks sida: http://www.mossenmark.com/start.php

relevant studie

Newsflash, vi lär oss på olika sätt!
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ny-studier-kan-revolutionera-forskning-om-inlarning

Textligt PM

Efter dagens handledning känner jag mig lite trygg, och efter att ha formulerat ett PM känner jag mig ännu tryggare i att jag är någonting på spåren. Nu gäller det bara att plocka ur de godaste bitarna så jag håller kursen intressant och givande så jag inte hamnar på något virrigt sidospår som jag brukar göra. 

Pm examensarbete.

Bakgrund:

Jag arbetar med frågeställningar som berör tid, repetition och reflektion i ett praktiskt arbete. Hur mycket tid har läraren för repetition och reflektion, men kanske främst hur mycket tid har eleverna för det samma? Jag upplever att tid och repetition är förutsättningar för reflektion, samt att reflektion är förutsättningen för lärandet (kan förankras i Deweys teorier, att vi måste reflektera över det upplevda för att det ska bli erfarenhet). Samtidigt upplever jag att läroplanen sätter upp så pass många kunskapskrav att det är svårt att ge eleverna nog tid för fördjupning. Att hålla ett fyllt schema, och att stressa igenom uppgifter ger även en bild om vad det är som eftersträvas med undervisningen. Kvantitet före kvalitet.

Didaktisk frågeställning:

Hur mycket tid ges till det praktiska användandet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det?

Metod/ undersökning:

Genom att gå tillbaka i mitt muskelminne och arbeta med en metod som jag inte kan förklara i ord utan måste visa, fann jag en väg till reflektion över praktiska kunskaper. Jag fingervirkar i olika storlekar och material, i olika takt och dokumenterar min process. Att skapa fingervirkningarna kräver tid i form av förberedelser, och de stora virkningarna innebär större rörelser som engagerar hela kroppen. Den stora rörelsen innebär att mitt muskelminne utvecklats till någonting nytt, ger nya insikter och perspektiv och rörelsen i sig är repetitiv. Jag undersöker tidsbegreppet genom att utmana idén om att producera många olika saker. Jag repeterar samma sak, som skapar samma resultat, men som ändå blir någonting annorlunda. Det blir mer.

Teori:

Vidgade språkbegreppet, att det finns information som inte går att ta till sig via text eller tal. Behöver mer input gällande teorier.

Käll- och litteraturförteckning:

http://www.oru.se/PageFiles/15299/Burman.pdf

Imsen, Gunn, Elevens värld: introduktion till pedagogisk psykologi, 4., rev. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2006, kap 9

Aulin-Gråhamn, Lena, Persson, Magnus & Thavenius, Jan, Skolan och den radikala estetiken, Studentlitteratur, Lund, 2004

Har ej läst ännu, men verkar intressant för mitt arbete:

http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:418338/FULLTEXT02.pdf

Vad vill jag säga?

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.. detta gav mig mitt material, fingervirkningen. Fingervirkningen gav mig en rörelse, vaggan. Vaggan gav mig tid för reflektion, vaggan är en repetition, någonting som är en förutsättning för muskelminnen.
Hur många repetitioner krävs innan en rörelse går på autopilot?

Min process går runt i en cirkel, tankegångarna knyts bitvis ihop med varandra. Mitt fokus ligger därmeot inte längre på muskelminnet utan kretsar lite mer nu på ämnet tid, och repetitioner. Att få tid att repetera i förmån för handens kunskap. Detta känner jag att jag vill skriva om. Hur mycket tid ges till det praktiska användadet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det?

Min gestaltning kommer således behandla repetition och att ge det tid.
Just nu undersöker jag hur jag ska berätta detta på bästa sätt i min gestaltning.
Undersökte materialet ytterligare, samlade mina tåtar, och känner mig lite besviken för att massan upplevs så liten..

Samlade ihop det på golvet och arbetade mitt i det. Både med en fingervirkning, och med bara rörelsen av vaggan. Det känns som ett fågelbo, det gillar jag inte riktigt, det ger en konnotation i fel riktning.. men jag gillar trasslet. Kanske att en kan montera på väggen eller i taket och arbeta bredvid för att göra en koppling mellan den repetativa rörelsen och materialet.

Rörelsen i kombination med materialet gör index för hur lång tid det tagit att skapa tåtarna. Hur länge jag repeterat rörelsen. Jag vill egentligen ha mer material. Det kan jag producera, då måste jag lägga min sista matbudget på tyg.. pappret tar för lång tid. Ska jag inkludera ett nytt material typ plast?

Gillar inte plast, det tar mig per automatik till en diskussion om hållbar utveckling. Plast som material är för laddat... men kan vara intressant med att hänga upp tåtarna...

 

Innebär det här att jag kommer göra ett performance? Vågar jag verkligen det, för det känns superläskigt?
Vad skulle det innebära att göra en film av det? Vad säger materialet i sig självt? Behövs rörelsen? Behövs materialet? Ska jag göra någonting helt annat?

Tusen frågor.

tid

Tänker på tiden till reflektion, att låta någonting få landa.

Tiden att skaffa material (tyg), Bearbeta materialet (riva remsor), Arbeta (påta), Nysta. Påta igen, låta vara eller riva upp?

Papper i dokumentförstöraren, klistra ihop remsorna, påta pappersremsorna, nysta papperspåtningen, Påta igen, låta vara eller riva upp?

Vad är det jag vill säga? Hur vill jag säga det? Kan jag säga det på ett bättre sätt?

Repetition - tid - reflektion
Att våga ta tid, jag vågar sällan ta upp andras tid, är rädd att andra ska tycka det blir tråkigt. Vi har inte tid med tråkigt längre.. valde att inte snabbspola dokumentationen denna gång, experimenterar med att ta tid.
Känner att jag måste sätta ner foten snart, men vet inte var. Kan jag verkligen ha genomgått en process där jag gjort samma sak genom hela processen? Det är nytt för mig, jag brukar byta spår femtio gånger.. det här känns ovant.

Det tar sådan tid, få frågorna att landa, rörelsen att gå smidigt.
Arbetade annorlunda idag, med påtandet på fötterna, fick en gedigen stretchning av benen samtidigt..

Gillar att jag inte behövde någonting annat än mig själv och materialet.. annorlunda muskelgrupper som arbetar, ny rörelse.

reflektion

Var på Ikea och skaffade mer material. Reflekterade över det metakognitiva lärandet i att repetera.
Repetition om nya kunskaper brukar komma naturligt, att en återberättar vad en lärt sig under dagen på kvällen för familj eller för en vän eller i en dagbok. Formulerar en ny insikt på i sin facebook feed eller på en blogg.. eller hur nu kidsen gör det nu för tid'n.
Tänker att det inte går att repetera då intrycken blivit för många. Att det är svårt att plocka ut separata lärdomar ut en hel kontext som en dag i livet kan vara. Att den nya informationen inte landar där och då, utan oftast i ett annat sammanhang som också vävs in i upplevelsen av insikt.

Att repetera, just för att lära sig repetera.
Att sitta ner, vara tyst, lyssna, följa skriftliga & muntliga anvisningar, att arbeta självständigt och i grupp, att arbeta mot yttre såväl som inre mål.

Jag letar plats som jag känner att jag får kontakt med mina reflektioner.
Gick längs med älven idag och letade blåsiga platser där jag kunde arbeta med pappersslingorna.
Tänkte att vinden skulle ge det en spännande dimension. Det gjorde det väl, men det var inte det som var grejjen. Gick upp i storlek och vävde där jag behövde ta några steg mellan öglorna. Absolut inte STORT men nog för att få en ny repetativ rörelse.. men blev lite avbruten av vinden.
Började smått på en plats där jag var i vägen också men kände inte riktigt att jag vill integrera med folk, jag vill inte konfronteras då jag väl jobbar.

Fortsätter tänka på platsen och fortsätter arbeta under tiden jag reflekterar.

Referens plats:

Jee Young Lee fotografier i hennes studio.

Filmade som vanligt en dokumentation också men orkar inte visa den för att det känns orelevant.

referenser

Är sjuk.
Tänker arbeta utomhus under morgondagen.
Förbereder material och hittar referenser och inspiration.
Försöker tränga djupare och hitta motiv och trådar.

Monotonitet och repetivitet i skolan. Kan vara både positivt och negativt.


Riitta Päiväläinen, konstnär:

Dana Barnes, textil designer:

Marina Abramovi´c, om att det händer någonting då det repeteras över tid:

American Tribal Style:
Om att repetera rörelser till den grad att ett enkelt tecken av personen längst fram, förklarar vilka rörelser som kommer och hur många takter rörelsen ska ta att utföra. Tillåter gruppen att improvisera tillsammans, nöter rörelsen in i muskelminnet så att dansen kan improviseras på scen utan att någon verkar hamna utanför "koreografin".

Kata:

Precission walking/ synchronized walking:

Repetetiva rörelser.. en absolut nödvändighet.. utan den hade inte ögat kunna fokusera på statiska punkter, hjärtat hade inte slagit, vi hade inte kunnat föröka oss. Årstiderna måste variera, vi är i ständig rörelse, men inte nödvändigtvis i en linjär sådan. När vi kommer tillbaka kan vi jämföra, så såg det ut förra vändan, hur det ut nu? Ger möjlighet för utveckling, lärdomar, förbättring, reflektion. Se där, cirkeln i min process, jag är tillbaka vid att ge tid för reflektion, minervas uggla.

Lyfter blicken

Måste lyfta blicken lite från det handgripliga görandet och fördjupa mig.

Cellular memory, populärvetenskap. Fact or fiction? Spelar det roll?

Prof. Gary Schwartz:
Any system, any set of cells that has feedback mechanisms in a network is gonna learn the same way that neurones do.

Ja, allt som står här är ju bara självklarheter men ändå.
http://www.dn.se/insidan/inlarningen-blir-battre-om-fler-sinnen-aktiveras/

Det här med att nysta.

Body memory.. att vi ingår i nätverk. Pandora. Svampens mycel. Att bära med sig förfäders minnen.
Att vi går i cirklar, att alla feedback mekanismer vi har i kroppen reflekteras i vårt sociala liv.
Att vi går i cirklar. Historian upprepar sig. Att vårt sätt att bebo planeten, göra effektiv stadsplanering organiserar sig på snarlika sätt som svampens nätverk. Allt följer mönster. Nätverk, nystan, trådar, delar av helhet.

http://www.wired.com/2010/01/slime-mold-grows-network-just-like-tokyo-rail-system/

http://www.ted.com/talks/janine_benyus_biomimicry_in_action

så jävla meta.

Jobbade vidare på papperskorven idag. En person frågade vad jag gjorde, jag sa att jag fingervirkade. Personen sa att det såg ut som påtning och började prata om fingervirkning med mig. Jag lyssnade inte så mycket för jag insåg att jag ju faktiskt höll på att påta.
En snarlik teknik, men som ligger mycket närmare mig tidsmässigt i muskelminnet.

Det jag trodde att jag mindes, var någonting snarlikt men inte fullt ut fingervirkning. Go muskel"minnet".

Har sedan dess bara velat skratta för att metanivån är så påtaglig och att det här föll i mitt knä på ett faktiskt ganska humoristiskt sätt. Här har jag pratat om rädslan att förlora minnen och går runt med illusionskunskaper som mina händer besitter. Vad spelar det roll då i detta fall?
Att jag ville fingervirka med började påta istället?

Spelar det roll?

Ja, då jag var så övertygad om att jag mindes. Och med denna insikt kommer mitt förhållningsätt till "fingervirkningen" byta riktning. Allting är förändrat.

Nej, jag har ju fortfarande producerat samma material. Jag har kvar hela tankekedjan och processen. Ingenting är förändrat.

En intressant och omtumlande dag.

Handens införmåga till abstrakt tänkande.
Att bara vara här och nu, jag och materialet, jag och min fysiska omgivning.
Att fastna i det redan kända, och tränga djupare i det.


Minnets svek
Muskelminnets övertag på det teoretiska målet.
Vanans lag
Den närmsta utvecklingszonen - innebär också att det finns den senaste utvecklingszonen?


Hur går jag vidare med det här?
Känns pinsamt att jag inte kom ihåg hur en fingervirkar. Ännu pinsammare att behöva bekänna detta.

Vaggan. Det handgripliga görandet.

Backtrackar tanken

Nu har jag gjort nedslag på muskelminnen, varför gjorde jag det? Går bak ett steg till att se det större perspektivet. Hur hamnade jag vid fingervirkningen och min största rädsla - att tappa alla mina minnen = min identitet?

Det handlade om:
språkets hiearki, det verbala ordets begränsningar, liksom dess möjligheter (abstrakt tänkande)
Det vidgade språkbegreppet som vi genom förskola och lågstadiet övat upp en fantastisk förmåga i tappar tyngd och status - varför? Då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden?
Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord? - Fingervirkning.

Kan jag förklara det jag minns i händerna med ord?

Our behaviour is a function of our experience. We act according to the way we see things.
If our experience is destroyed, our behaviour will be destructive.
If our experience is destroyed, we have lost our own selves.
(The Politics of Experience (1967), publ. Routledge & Kegan Paul. First Chapter reproduced here.
 https://www.marxists.org/reference/subject/philosophy/works/en/laing.htm)

Ovanstående citat, grunden för tankegången om att tappa alla mina minnen och min identitets rötter.

Har svårt att komma ihåg tankegångerna och kedjan väl på handledning, då sitter jag mitt i allting och har svårt att formulera mig. Går ofta därifrån superförvirrad. Nu är jag på det klara med tankegången igen.
Men vad tusan gör jag med allt det här?

(Har samlat, skapat, reflekterat, "misslyckats", reflekterar igen och är i det irriterande förvirrade stadiet i processen. Att veta att det är en del av det, gör det inte mindre irriterande eller förvirrande)

Textförbud.

Uppförstoringar & undersökning av muskelminnen:

Pappersflygplan

Loppa

Fingervirkning

Inspiration:

  https://www.youtube.com/watch?v=aq1MeWnoZPs

Cirkus cirkör - knitting peace

 Anne Lindberg