Uppförstoringar & undersökning av muskelminnen:
Pappersflygplan
Loppa
Fingervirkning
Inspiration:
https://www.youtube.com/watch?v=aq1MeWnoZPs
Cirkus cirkör - knitting peace
Anne Lindberg
Visar inlägg med etikett Progress. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Progress. Visa alla inlägg
fredag 4 april 2014
måndag 31 mars 2014
Kroppens minnen
Under förra veckan läste jag om att vi kan nå vishet (som Minervas uggla symboliserar) först på kvällen när vi ser tillbaka på det som vi under dagen har varit med om. Och reflekterade samtidigt som jag lät händerna arbeta. Kanske att jag återvänder till detta broderi, alternativt ser detta som ett avstamp för att koppla ihop tanken med händerna för att komma igång att arbeta undersökande i den gestaltande formen.
Efter föregående två teoritunga inlägg, ville jag göra ett som behandlar inte textmässig insiration.
Senast stannade jag upp vid en av mina största rädslor: Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda jag, min identitet?
Därifrån har jag samlat inspiration.
https://www.youtube.com/watch?v=NKDXuCE7LeQ
En person som har svårt att kommunicera på grund av sin demens som "vaknar" (brist på bättre ord) då denne får höra musik. Bortsett från fokuset på att musiken hörs från en I-pod och solkskensluddet runt det hela, en intressant sak.
https://www.youtube.com/watch?v=qqQ6JNnNiNg
Klipp ur en dokumentär där bildkonst studenter arbetar med Alzheimersjuka där de börjar måla och får lättare att minnas hur de integrerar socialt.
Båda dessa videor handlar för mig om det vidgade språkbegreppet. Jag är förundrad över att vi, ju äldre vi blir verkar förväntas behöva vidgade kommunikaitonsmedel mindre och mindre.
Jag minns att jag vad på en TEDx föreläsning där en person talade om unga vuxna som blir inlagda på sjukhus. De problematiserade att så fort en blivit 18 år läggs inte fokus på att avleda uppmärksamheten hos de inlagda, såsom de gör på barnavdelningen. Istället för sjukhusclowner, pysselverksamheter, musik etc. Ska det plötsligt räcka med en tavla på väggen föreställande ett stilleben av strandstenar och i bästa fall en tv-apparat.
Det kommunikationsmedel som räknas är det verbala eller skriftliga ordet. Språkets hiearki.
Och där finns det så många begränsningar. Vad händer om sköterskorna inte kan det språk som den inlagde talar?
Och i skolan då?
Ju äldre eleverna blir, desto mer avsmalnat språkbegrepp? Desto färre komplement till att förklara matten till exempel. Det visuellt påtagliga på mellanstadier med äpplen, knappar, kulor, former, att rita och färglägga, ramsor och gud vette vad. Till att läsa och lyssna sig till informationen och därifrån traggla tills en förstår.
Det är ett stort steg. En hel språkvärld som en övat upp en fantastisk förmåga i som sen aldrig ska användas igen.
Och varför ska det aldrig användas igen då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden?
Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord?
Efter föregående två teoritunga inlägg, ville jag göra ett som behandlar inte textmässig insiration.
Senast stannade jag upp vid en av mina största rädslor: Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda jag, min identitet?
Därifrån har jag samlat inspiration.
https://www.youtube.com/watch?v=NKDXuCE7LeQ
En person som har svårt att kommunicera på grund av sin demens som "vaknar" (brist på bättre ord) då denne får höra musik. Bortsett från fokuset på att musiken hörs från en I-pod och solkskensluddet runt det hela, en intressant sak.
https://www.youtube.com/watch?v=qqQ6JNnNiNg
Klipp ur en dokumentär där bildkonst studenter arbetar med Alzheimersjuka där de börjar måla och får lättare att minnas hur de integrerar socialt.
Båda dessa videor handlar för mig om det vidgade språkbegreppet. Jag är förundrad över att vi, ju äldre vi blir verkar förväntas behöva vidgade kommunikaitonsmedel mindre och mindre.
Jag minns att jag vad på en TEDx föreläsning där en person talade om unga vuxna som blir inlagda på sjukhus. De problematiserade att så fort en blivit 18 år läggs inte fokus på att avleda uppmärksamheten hos de inlagda, såsom de gör på barnavdelningen. Istället för sjukhusclowner, pysselverksamheter, musik etc. Ska det plötsligt räcka med en tavla på väggen föreställande ett stilleben av strandstenar och i bästa fall en tv-apparat.
Det kommunikationsmedel som räknas är det verbala eller skriftliga ordet. Språkets hiearki.
Och där finns det så många begränsningar. Vad händer om sköterskorna inte kan det språk som den inlagde talar?
Och i skolan då?
Ju äldre eleverna blir, desto mer avsmalnat språkbegrepp? Desto färre komplement till att förklara matten till exempel. Det visuellt påtagliga på mellanstadier med äpplen, knappar, kulor, former, att rita och färglägga, ramsor och gud vette vad. Till att läsa och lyssna sig till informationen och därifrån traggla tills en förstår.
Det är ett stort steg. En hel språkvärld som en övat upp en fantastisk förmåga i som sen aldrig ska användas igen.
Och varför ska det aldrig användas igen då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden?
Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord?
torsdag 10 maj 2012
Sången
Meänkieli sångprojektet.
Vet inte om jag vill dela med mig det som texten betyder, jag ruvar på det än så länge.
Ska spelas in en ny version idag med bättre resurser och ev. några förändringar beroende på vad musikern tycker och känner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)