onsdag 12 november 2014
tisdag 11 november 2014
Varför går du omvägen via papper?
Efter handledningen igår fick jag besvärliga frågor som jag behövde få för att komma vidare. Jag har nu påbörjat arbeten som jag inte egentligen vågar göra och som jag känner att jag verkligen placerar mig på balansen mellan privat och personlig. Därtill möter jag min kropp utifrån på ett sätt som jag aldrig gör tidigare och på ett sätt som jag måste vänja mig vid för att bli bekväm i.
Jag gör nu helkropps självporträtt via foto. Inte helnaket som jag ritar dock, men naket nog för att jag ska känna att det bränner.
Jag har ställt upp en miniatyrstudio hemma som ser ut såhär.
Tyllgardin, lakan, ett täcke och en fleecefilt från Ikea. Min kamera sätter jag på 10 sek. självutlösning, och jag har ett starkt sidoljus för att försöka få lite kontraster och skuggor.
Hur mycket retuschering vill jag göra? Ska bilderna ska beskäras, och vad behöver jag göra med dem för att jag ska våga dela med mig av dem?
Varför gör jag det här?
Under dagen har jag uttalat en frågeställning som jag nog burit på ända sedan jag startade lärarutbildningen vilken är den, kan en vara en bra lärare ifall en har en dålig självbild?
Vidare funderar jag vidare över kroppen, över den visuella representationens bidragande till normativitet och huruvida det kan anses demokratiskt att det är vissa typer av kroppar som får utrymme? Vad ser andra när de ser mig? Vad ser jag när jag ser andra se mig? Min kropp som också är väldigt normativ i vissa avseenden, och icke-normativ i andra. I vilka utrymmen får den plats?
En början. Svartvitt är mer okej än i färg. Varför?
Tycker att allting känns obehagligt, men på ett inspirerande sätt. Hur är det möjligt?
Tusen frågor och tankar.
Jag gör nu helkropps självporträtt via foto. Inte helnaket som jag ritar dock, men naket nog för att jag ska känna att det bränner.
Jag har ställt upp en miniatyrstudio hemma som ser ut såhär.
Tyllgardin, lakan, ett täcke och en fleecefilt från Ikea. Min kamera sätter jag på 10 sek. självutlösning, och jag har ett starkt sidoljus för att försöka få lite kontraster och skuggor.
Hur mycket retuschering vill jag göra? Ska bilderna ska beskäras, och vad behöver jag göra med dem för att jag ska våga dela med mig av dem?
Varför gör jag det här?
Under dagen har jag uttalat en frågeställning som jag nog burit på ända sedan jag startade lärarutbildningen vilken är den, kan en vara en bra lärare ifall en har en dålig självbild?
Vidare funderar jag vidare över kroppen, över den visuella representationens bidragande till normativitet och huruvida det kan anses demokratiskt att det är vissa typer av kroppar som får utrymme? Vad ser andra när de ser mig? Vad ser jag när jag ser andra se mig? Min kropp som också är väldigt normativ i vissa avseenden, och icke-normativ i andra. I vilka utrymmen får den plats?
Tycker att allting känns obehagligt, men på ett inspirerande sätt. Hur är det möjligt?
Tusen frågor och tankar.
söndag 9 november 2014
Kroppen
Jag fortsätter arbeta med kroppen. Bilden av kroppen, eller sinnesbilden av kroppen.
Har under några dagar tecknat med blyerts, kroppen såsom jag upplever den i stunden. Det är inte nödvändigtvis porträttiskt likt min kropp, men såsom jag avbildar den i huvudet med min uppfattning om dess anatomi. Det blir aldrig riktigt likt mig, vilket jag finner intressant.
Under helgen har jag varit på dansworkshop i Malmö. En utav dem introducerade mig för den japanska dansen Butoh. En dansform som går bort ifrån reglerna som finns inom dansen, utmanar bilden av skönhet och vad som får sägas på scen.
Min workshopledare, Sharon Kihara berättade att Butoh kom fram under slutet av 50-talets Japan. Japans kultur som har väldigt hårda sociala regler och normer kring hur en beter sig, med tyngdpunkt på att aldrig vara en börda för någon annan. Att en är en tillgång så länge en lyfter upp det positiva och endast visar detta för varandra. Något som innebär att det är svårt att möta känslor eller händelser som är våldsamma eller traumatiska, då det anses ohövligt att be om hjälp. "negativa" känslor hålls alltså inom en och ligger under ytan hela tiden, redo att koka över. Kihara berättade ett exempel om hennes far som i sin barndom fick uppleva att sin hemstad bombades, och kamraterna på andra sidan gatan låg döda på gatan. Istället för att ringa polisen eller be om hjälp packade familjen ihop sina tillhörigheter och började vandra till en annan stad, som också den bombades, så de fick vända till en tredje, fjärde, femte stad och reagerade socialt som att "jamen hoppsan ja vi får väl fara hit istället, oj oj nä nu gick vi hit.." som om det vore världsliga saker.
Butoh är en av många reaktioner av detta, att uttrycka de där bortträngda känslorna och uttrycken som inte ryms i den sociala konventionen. Hur kulturen bearbetar trauma, likt hur tyskland bearbetade kriget genom expressionism och expressionistisk dans (neue tanzen).
Jag intresserar mig för kroppsspråket och hur dansen tillåter mig som dansare förstå någonting genom att låta hela kroppen bearbeta det som jag säger. Och också att försöka uttrycka detta så att någon annan förstår. Kroppsmedvetenheten intresserar mig, samtidigt som det skrämmer mig då kroppen för mig förknippas med tabu och skam. Att inte visa upp sig, att inte få utrymme att säga vad en vill. Att dansens språk också har en mängd normer om vad som är vackert och vad som får sägas och av vilken typ av kropp som får säga det.
Har under några dagar tecknat med blyerts, kroppen såsom jag upplever den i stunden. Det är inte nödvändigtvis porträttiskt likt min kropp, men såsom jag avbildar den i huvudet med min uppfattning om dess anatomi. Det blir aldrig riktigt likt mig, vilket jag finner intressant.
Under helgen har jag varit på dansworkshop i Malmö. En utav dem introducerade mig för den japanska dansen Butoh. En dansform som går bort ifrån reglerna som finns inom dansen, utmanar bilden av skönhet och vad som får sägas på scen.
Min workshopledare, Sharon Kihara berättade att Butoh kom fram under slutet av 50-talets Japan. Japans kultur som har väldigt hårda sociala regler och normer kring hur en beter sig, med tyngdpunkt på att aldrig vara en börda för någon annan. Att en är en tillgång så länge en lyfter upp det positiva och endast visar detta för varandra. Något som innebär att det är svårt att möta känslor eller händelser som är våldsamma eller traumatiska, då det anses ohövligt att be om hjälp. "negativa" känslor hålls alltså inom en och ligger under ytan hela tiden, redo att koka över. Kihara berättade ett exempel om hennes far som i sin barndom fick uppleva att sin hemstad bombades, och kamraterna på andra sidan gatan låg döda på gatan. Istället för att ringa polisen eller be om hjälp packade familjen ihop sina tillhörigheter och började vandra till en annan stad, som också den bombades, så de fick vända till en tredje, fjärde, femte stad och reagerade socialt som att "jamen hoppsan ja vi får väl fara hit istället, oj oj nä nu gick vi hit.." som om det vore världsliga saker.
Butoh är en av många reaktioner av detta, att uttrycka de där bortträngda känslorna och uttrycken som inte ryms i den sociala konventionen. Hur kulturen bearbetar trauma, likt hur tyskland bearbetade kriget genom expressionism och expressionistisk dans (neue tanzen).
Jag intresserar mig för kroppsspråket och hur dansen tillåter mig som dansare förstå någonting genom att låta hela kroppen bearbeta det som jag säger. Och också att försöka uttrycka detta så att någon annan förstår. Kroppsmedvetenheten intresserar mig, samtidigt som det skrämmer mig då kroppen för mig förknippas med tabu och skam. Att inte visa upp sig, att inte få utrymme att säga vad en vill. Att dansens språk också har en mängd normer om vad som är vackert och vad som får sägas och av vilken typ av kropp som får säga det.
tisdag 4 november 2014
Teoretisera
EQ förknippas med socialpsykologin och deras teorier. Jag kom över två teorier inom fältet som jag fann intressanta.
Symbolisk interaktionism och spegel jag.
Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.
Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling. Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier, kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel, sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och analyseras.
Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Hermenuetiken som används som en grundpelare inom konst- och bildvetenskapen. Främst den Hermenuetik efter Gadamer som ifrågasätter möjligheten att överhuvutaget finna en objektiv sanning. Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan frambringa en sanning bland många.
Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet sker.
Dualismen Personligt/privat bränner för mig.
Jag verkar hitta mycket intressant teoretiskt på ämnet samtidigt som jag är intresserad av temat vilket gör att jag känner mig säker på detta som en intressant ingång i detta examensarbete.
Symbolisk interaktionism och spegel jag.
Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.
Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling. Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier, kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel, sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och analyseras.
Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Hermenuetiken som används som en grundpelare inom konst- och bildvetenskapen. Främst den Hermenuetik efter Gadamer som ifrågasätter möjligheten att överhuvutaget finna en objektiv sanning. Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan frambringa en sanning bland många.
Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet sker.
Dualismen Personligt/privat bränner för mig.
Jag verkar hitta mycket intressant teoretiskt på ämnet samtidigt som jag är intresserad av temat vilket gör att jag känner mig säker på detta som en intressant ingång i detta examensarbete.
Examenskurs. PM. Uppstartstankar
Här är mitt PM:
http://prezi.com/ymx84ycwwkns/?utm_campaign=share&utm_medium=copy&rc=ex0share
Jag hittade detta examensarbete idag http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:226781/FULLTEXT01.pdf
Som tar upp begreppet emotionell intelligens vilket jag tänkte titta närmare på. Det tangerar det jag intresserar mig av men inte till punkt och pricka. Jag intresserar mig för balansgången mellan att arbeta med emotionella teman eller ämnen, men utan att gå över gränsen för det privata. Att som konstnär eller lärare eller student hålla balansen där. Det är en balansakt som jag tycker är väldigt intressant.
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.
Examens arbetet ovan tar upp att pedagogiker som Reggio Emilia och Waldorf arbetar utefter Emotionell intelligens. Gällande svenska skolan, hänvisar skribenten till Lpo94, alltså läroplanen för obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet.
Kanske att det kan vara värt att titta på hur en kan arbeta med emotionell intelligens i äldre åldrar, vad som står i nya läroplanen, och kanske hur en kan arbeta med detta i bildämnet?
http://prezi.com/ymx84ycwwkns/?utm_campaign=share&utm_medium=copy&rc=ex0share
Jag hittade detta examensarbete idag http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:226781/FULLTEXT01.pdf
Som tar upp begreppet emotionell intelligens vilket jag tänkte titta närmare på. Det tangerar det jag intresserar mig av men inte till punkt och pricka. Jag intresserar mig för balansgången mellan att arbeta med emotionella teman eller ämnen, men utan att gå över gränsen för det privata. Att som konstnär eller lärare eller student hålla balansen där. Det är en balansakt som jag tycker är väldigt intressant.
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.
Examens arbetet ovan tar upp att pedagogiker som Reggio Emilia och Waldorf arbetar utefter Emotionell intelligens. Gällande svenska skolan, hänvisar skribenten till Lpo94, alltså läroplanen för obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet.
Kanske att det kan vara värt att titta på hur en kan arbeta med emotionell intelligens i äldre åldrar, vad som står i nya läroplanen, och kanske hur en kan arbeta med detta i bildämnet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)