Kill it

Skithäst. Jag börjar om. Jag rymmer.

Rymma

Jag jobbar på hästen, byter färg på den, ifrågasätter allt som den är, varför den har den här bakgrunden och allt med mediet. Varför målar jag? Allt är utanför min comfortzone. Jag vill börja om. Jag vill liksom hästen rymma. Jag tänker på att rymma, fysiskt och själsligt. Tänker på flykt. Tänker på vildmarken eller parken. Den fysiska och själsliga flykten. Försvarsmekanism och självbevarelsedrift nyfikenhet och bestraffning. Att vilja fly eller rymma, att tvingas till det.

Stressen

Under helgen har jag tänkt mycket på stress och den metodik jag har för att försöka motverka det hela. Jag inser att min metodik för närvarande är att säga nej till arbetsuppgifter som jag är osäker på om jag kan genomföra, och också neka till kreativa arbeten som jag kategoriserar som "för mycket".
När det blir för mycket är om deadlinen är för nära inpå, eller om jag har många bollar i luften redan.
Vissa kreativa arbeten kan jag exempelvis inte tacka nej till, som detta gestaltningsarbete till exempel. Alltså hamnar detta i förmån för annat, vilket tyder på att jag har en slags outtalad prioritetslista baserad på min pliktkänsla, snarare än min lust. Jag tänker att detta måste få vara så, samtidigt som det gör mig lite ledsen. Men min lust och min plikt är inte nödvändigtvis motstridiga saker.

Till helgen tackade jag nej till att planera ett dansuppträdande som mig själv men som pensionär på en kompis födelsedagsfest. Just nu funderar jag på om det är rätt väg att gå?

Saker som influerar stresskänslor:

• Your support network – A strong network of supportive friends and family members can be an enormous buffer against life’s stressors. On the flip side, the more lonely and isolated you are, the greater your vulnerability to stress.
• Your sense of control – It may be easier to take stress in your stride if you have confidence in yourself and your ability to influence events and persevere through challenges. If you feel like things are out of your control, you’re likely to have less tolerance for stress.
• Your attitude and outlook – Optimistic people are often more stress-hardy. They tend to embrace challenges, have a strong sense of humor, and accept that change is a part of life.
• Your ability to deal with your emotions – You’re extremely vulnerable to stress if you don’t know how to calm and soothe yourself when you’re feeling sad, angry, or overwhelmed by a situation. The ability to bring your emotions into balance helps you bounce back from adversity and is a skill that can be learned at any age.
• Your knowledge and preparation – The more you know about a stressful situation, including how long it will last and what to expect, the easier it is to cope. For example, if you go into surgery with a realistic picture of what to expect post-op, a painful recovery will be less traumatic than if you were expecting to bounce back immediately

(http://www.helpguide.org/mental/stress_signs.htm)

Vad skulle hända om jag säger Ja till allting istället? Att jag arbetar på att ha en positiv inställning till saker som sker och som människor vill inkludera mig i? Men även en mer positiv inställning till min förmåga att genomföra saker, utan att låta det gå ut över mitt sociala liv eller min förmåga att behålla mitt lugn?

När jag blir för stressad är jag upplever att vissa saker hamnar i skymundan, att jag inte hinner med. Kanske behöver jag inte löpa linan ut hela tiden? Att hänga med en polare kanske inte måste vara en halv dags häng utan kanske en timmes promenad? Att den där dansen på festen kanske inte måste vara koreograferad utan kan med fördel vara en improvisation?

Jag ska fundera vidare på stressmetodik under dagen.
Jag har även insett att jag inte är en häst. Jag känner mig mer som en ko.

Spam

Gör bakgrunden istället.

Slukad av hästen

Jag tänker bara på hästen nu. Den har slukat all uppmärksamhet. Jag ska lämna den under helgen nu, ska den verkligen vara brun orange? Den borde kanske vara i en annan färg? Är den på väg att rymma? Vad gör den på cirkusen?

Kontext

Jag saknar kontext men känner att det är lite skönt. Samtidigt är det läskigt att jag inte kan motivera varför jag gör det här, tänker vidare på kontroll och vilka regler jag har för mitt skapande. Hästen ser ut så här innan jag börjar idag.

Inre häst

Startar handen

Det börjar

Nu har jag landat själsligt efter Norge-resan under helgen. Jag behövde en ledig eftermiddag och kväll för att processa upplevelserna av de dramatiska landskapen jag sett, de låga molnen som nästan når marken i fjälldalen, den långa tågresan genom vad som såg ut som ett Miyazaki landskap.
Det lämnade intryck, det fick mig att längta hem till Umeå och gav mig en känsla som gnagt i mig rätt länge nu att jag saknar naturen, den vilda naturen.

När jag var i parkerna i måndags blev kontrasten så väldigt stor. Från fjälltoppar och naken sten som blottats i livsfarliga ras i branterna, till en planerad rabatt med bänkar placerade på exakt lika avstånd från varandra i en halvcirkel för att beskåda blommorna. Asfaltsränderna som bryter upp gräsmattan. Den articifiella naturen. Det blev för stor kontrast för mig att ta in där och då, jag klarade bara av att vara en timme  på platsen. Den timmen fördrevs genom att använda upp materialet i påsen för att skapa vindfångaren. Någonting som inte går att släta till eller kontrollera, någonting jag kunde relatera till, vinden.

Det första jag reagerade på när jag kom till göteborg var mängden asfalterade gångstigar på slumpmässiga ställen. Även pyttesmå stigar var asfalterade för att underlätta åtkomligheten. Att min närmsta "skog", svartemossen, bryts av på mitten av cykelbanan som går mellan biskopsgården och Volvo Torslanda. Att en hör lastbilar, mopeder och industrins dunkande när en går en skogspromenad.
En illusion av fritt växande, men inom kontrollerade områden. Jag upplever livet likadant.

Mycket i livet är i förändring för mig nu, studietidens avslut, relationers omformuleringar, företagets otydliga struktur, vad jag egentligen vill göra och vars jag vill befinna mig i framtiden. Livet i förändring och i rörelse i riktningar som jag inte kan kontrollera över just nu utan måste låta det komma som det kommer. Det gör mig stressad, det gör att jag tänker på allting samtidigt och har svårt att hitta fokus.
Jag saknar struktur, jag tror det är därför jag dragits till uppdragen som sätter en tydlig struktur för utforskandet då jag inte riktigt har sinnesfrid att tänka själv och fantisera.
Jag kanske behöver uppfinna en struktur för att hitta fokus i vimlet av tusen saker?

Kanske fann jag tröst i de vildvuxna landskapen som inte har en människo-bestämd struktur utan lever och växer efter slumpen? Att det går ganska bra ändå och att det går att växa stort.

Tänker på Momo och kampen om tiden igen.
Det är nog dags att läsa den igen.

Dokumenterar tid

Jag gick med påsen till parkerna idag, stannade till i hagaparken och undersökte materialet. Knåpade ihop en liten vindfångare som jag knöt vid ett trädstaket.

https://plus.google.com/u/0/b/101308407338766787487/101308407338766787487/posts/3prcxUNmteG?pid=6062014091437150754&oid=101308407338766787487

Har börjat dokumentera vad jag spenderar tid på. Känner ironiskt nog att det tar väldigt mycket tid att dokumentera allt, jag måste ha ett bättre system. Har testat att anteckna och ljuddokumentera idag.. allt för tidskrävande.

07.00 Väckarklockan ringer
07.10 äter frukost vid datorn
07.30 packar ryggsäcken
08.20-08.25 borstar tänderna och tar på ytterkläder
08.30-08.50 Åker spårvagn
09.00 -14.40 Skola
14.50 - 15.50 Sitter i Hagaparken
16.00 hoppar på en vagn vid järntorget.
16.22 Äter risifrutti och banan på dansskolan på stigbergstorget
19.40 går från dansskolan
20.20 Går av spårvagnen vid mildvädersgatan
21.00 - 21.38 förbereder skolarbete
21.50-22.20 makaroner till middag
22.40 - 23.20 tog ett bad.
23.37 - 00.05 borstar tänderna och bloggar.

Nu går jag och lägger mig.

Härma

Tog inspiration från kommersen och repetitionen hos ogland och gjorde fem minuters självporträtt under två timmar. 24 st, med andra ord. Tidningspapper, akvarell, kol, och väldigt lite torrpastell och oljepastell. Mig själv på debattartiklar om skolan.

Intryck

Jag fotograferade inte alla intrycken, främst inte inne på museerna men jag uppskattade delar av Ylva Oglands utställning. Det var nästan tomt inne i utställningssalarna då jag och Agnes var där, vilket gav hela utställningen en spöklig, tom atmosfär. Då många av verken spelade på att tvinga betraktaren ut ur den traditionella betraktarrollen, upplevde jag vissa av verken som lite hemliga och interna. Som att en tjuvkikade på sätt och vis. Med detta tänker jag främst på verket The Birth of Xenia (Diverse Variations) and Diverse Variations of Other Spaces. Där ett 30-tal stafflier med 30 variationer av motivet The Birt of Xenia står i en riktangel runt en röd duk på golvet som är 10 x 8,7 meter stort. Stafflierna är vinklade inåt och bildar ett rum som Ogland använder som atelje för att skapa variationerna. Rummet stod tomt så när som på konstnärsmaterial, färg, penslar, papper som var placerade i mitten.
Som betraktare fick en kika in emellan stafflierna och få små glimtar av installationens helhet, och fråga sig om det skulle vara möjligt att ta sig in i rummet där inne?
Motivet av alla bilderna såg ut att vara en ensam, naken, nyförlöst mamma och hennes nyfödde barn som hon håller tryckt mot bröstet. Navelsträngen är ännu inte klippt och blodet ännu inte borttvättat. Ett extremt intimt ögonblick som, för mig, gav känslan av att jag tjuvkikade in på dem.

Jag som i min förra gestaltning arbetade mycket med repetition, att ta sig tid och att ta plats och spelade lite med betraktarens initiativ för att beträda och möta verket hamnade just i ovanstående tankar. Vad som sker i repetitionen? Vilket utrymme detta ger till betraktaren?
Jag kunde själv känna att som utövare, som skapare ger repetitionen mycket input och tankar. Men att som betraktare av någons fördjupande repetition gav det någonting annat. Vad har jag inte lyckats formulera ännu.

Däremot ger detta mig instikt i att jag kanske inte är färdig med repetition som begrepp/metod/teknik/koncept och känner samtidigt att det är självklart att jag fortsätter processen där jag senast var.

Bilder som gav ögat och tanken mat, Kommersen:

Exploaration 15

Då jag inte kommer kunna närvara på torsdag och fredag, genomför jag några exploarationer ur how to be an explorer of the world. Under dagen har jag dokumenterat allt som jag har konsumerat och förbrukat.

Sociala nätverk

http://www.gapyear.com/news/230749/dutch-girl-fakes-a-trip-to-se-asia

Ny termin på HDK

Nu kommer det igång igen.
Jag börjar med att repetera teori med hjälp av internethumor.
http://www.buzzfeed.com/chrisr414d8a71a/post-structuralism-explained-with-hipster-beards-xwfz