Kroppens minnen

Under förra veckan läste jag om att vi kan nå vishet (som Minervas uggla symboliserar) först på kvällen när vi ser tillbaka på det som vi under dagen har varit med om. Och reflekterade samtidigt som jag lät händerna arbeta. Kanske att jag återvänder till detta broderi, alternativt ser detta som ett avstamp för att koppla ihop tanken med händerna för att komma igång att arbeta undersökande i den gestaltande formen.

Efter föregående två teoritunga inlägg, ville jag göra ett som behandlar inte textmässig insiration.
Senast stannade jag upp vid en av mina största rädslor: Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda  jag, min identitet?
Därifrån har jag samlat inspiration.

 https://www.youtube.com/watch?v=NKDXuCE7LeQ
 En person som har svårt att kommunicera på grund av sin demens som "vaknar" (brist på bättre ord) då denne får höra musik. Bortsett från fokuset på att musiken hörs från en I-pod och solkskensluddet runt det hela, en intressant sak.

https://www.youtube.com/watch?v=qqQ6JNnNiNg
Klipp ur en dokumentär där bildkonst studenter arbetar med Alzheimersjuka där de börjar måla och får lättare att minnas hur de integrerar socialt.

Båda dessa videor handlar för mig om det vidgade språkbegreppet. Jag är förundrad över att vi, ju äldre vi blir verkar förväntas behöva vidgade kommunikaitonsmedel mindre och mindre.
Jag minns att jag vad på en TEDx föreläsning där en person talade om unga vuxna som blir inlagda på sjukhus. De problematiserade att så fort en blivit 18 år läggs inte fokus på att avleda uppmärksamheten hos de inlagda, såsom de gör på barnavdelningen. Istället för sjukhusclowner, pysselverksamheter, musik etc. Ska det plötsligt räcka med en tavla på väggen föreställande ett stilleben av strandstenar och i bästa fall en tv-apparat.

Det kommunikationsmedel som räknas är det verbala eller skriftliga ordet. Språkets hiearki.
Och där finns det så många begränsningar. Vad händer om sköterskorna inte kan det språk som den inlagde talar?

Och i skolan då?
Ju äldre eleverna blir, desto mer avsmalnat språkbegrepp? Desto färre komplement till att förklara matten till exempel. Det visuellt påtagliga på mellanstadier med äpplen, knappar, kulor, former, att rita och färglägga, ramsor och gud vette vad. Till att läsa och lyssna sig till informationen och därifrån traggla tills en förstår.
Det är ett stort steg. En hel språkvärld som en övat upp en fantastisk förmåga i som sen aldrig ska användas igen.

Och varför ska det aldrig användas igen då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden?
Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord?

Fenomenologi

I see you, and you see me. I experience you, and you experience me. I see your behaviour. You see my behaviour. But I do not and never have and never will see your experience of me. Just as you cannot "see" my experience of you. My experience of you is not "inside" me. It is simply you, as I experience you. And I do not experience you as inside me. Similarly, I take it that you do not experience me as inside you.

Social phenomenology is the science of my own and of others' experience. It is concerned with the relation between my experience of you and your experience of me. That is, with inter-experience. It is concerned with your behaviour and my behaviour as I experience it, and your and my behaviour as you experience it.

Our behaviour is a function of our experience. We act according to the way we see things.
If our experience is destroyed, our behaviour will be destructive.
If our experience is destroyed, we have lost our own selves.

Ovanstående texter är hämtade från:  The Politics of Experience (1967), publ. Routledge & Kegan Paul. First Chapter reproduced here.
 https://www.marxists.org/reference/subject/philosophy/works/en/laing.htm

R.D Laing, psykiatriker.

Enligt fenomenologin blir det svårt att besvara min fråga, om det är möjligt att uppleva någon annans upplevelse, eller återskapa en upplevelse? Detta då själva upplevelsen inte existerar.
En upplevelse eller erfarenhet är i denna betydelse någonting som uppstår i jagets interaktion med någon eller någonting annat. Kort och gott är våra upplevelser och erfarenheter bekräftelser på  jag, och om vi förlorar dem, förlorar vi också en uppfattning om vem jag är.

I läsningen av detta kommer en av mitt livs största rädslor krypande längs med ryggraden.
Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda  jag, min identitet?

Samlar

Jag är i det första stadiet i en process. Här känner jag ångest inför deadline. Vet inte vad jag vill göra med mina händer eller vad jag vill ha sagt. Jag samlar på mig inspiration och försöker minnas vad det nu var jag tänkte på nu igen. Försöker att inte hoppa på varje ny impuls som kommer. Just det ja, det handlade ju om upplevelser och erfarenhet. Performativitet och återskapandet av upplevelser. Vilken funktion det fyller?

Googlade Vad är erfarenhet och fann denna artikel av Anders Burman om Dewey. Jag citerar från sida 99 (eller sida 5 i följande länk: http://www.oru.se/PageFiles/15299/Burman.pdf)

I själva verket är erfarenhet ett av det mest centrala begreppen i De-

weys tänkande. ”Vad är erfarenhet?” uppfattar han som den vikti-

gaste filosofiska frågan (Simpson 2006, s 6).

3

Det svar han kommer

fram till är att erfarenhet har att göra med människans levande och

lärande, vilket alltid sker i interaktion med omgivningen. ”En erfa-

renhet är en produkt, man kan nästan säga en biprodukt, av konti-

nuerlig och kumulativ interaktion av ett organiskt själv med omvärl-

den” (Dewey 2005a, s 229). Det innebär att källan till all kunskap är

erfarenhet i betydelsen en organisms oupphörliga interagerande med

sin omgivande miljö. ”Erfarenheter uppstår kontinuerligt, eftersom

interaktionen mellan levande varelser och omgivande förhållanden

är involverad i varje livsprocess” (Dewey 2005a, s 36).

Vi gör hela tiden erfarenheter, ställs inför och tvingas hantera

nya situationer. När vi gör det så lär vi oss också nya saker; vi lär oss

genom själva görandet. Men framför allt pekar Dewey på vikten av

att reflektera över det man gör och över vad som sker eller snarare det

som har skett. Det är först i ett reflekterat efterhandsperspektiv som

vi kan beskriva en händelse eller situation och verkligen förstå vad

erfarenheten betyder. Detta kan jämföras med Hegels berömda ytt-

rande att Minervas uggla lyfter sina vingar först i skymningen (Hegel

1986b, s 28), det vill säga att vi kan nå vishet (som Minervas uggla

symboliserar) först på kvällen när vi ser tillbaka på det som vi under

dagen har varit med om. Varken hos Dewey eller hos Hegel handlar

det med andra ord om erfarenhetskunskap rätt och slätt, utan med

dagens pedagogiska språkbruk skulle man kunna säga att de lyfter

fram den beprövade erfarenheten, om man därmed förstår just erfa-

renheter som man har reflekterat över.

 Dewey anser alltså att en upplevelse måste ses på i efterhand (reflekteras över) för att kunna omvandlas till erfarenhet/kunskap. Kan en reflektion gå så pass snabbt att en egentligen kan uppleva någonting och ta till sig det som kunskap eller en erfarenhet innan upplevelsen är slut?

Mena det du säger.

Jag ska vara ärlig i att jag inte la den exakta frasen som skrevs på tavlan igår på minnet. Däremot den instinktiva känslan av stå för vad jag säger och gör.

I mitt PM nämnde jag kort ett års långt projekt där jag lagt ut en improviserad dans i veckan på Youtube. Detta då jag dels ville utveckla dansen men också sparka ut mig själv ur bekvämlighetszonen, den där jag arbetar ensam på min egna kammare och bara visar upp de bra resultaten och inte de mindre bra resultaten som var viktiga steg för processen.

Detta kopplar jag till att mena det jag säger. Någonting jag tycker är sjukt jäkla läskigt och tidigare hellre inte sagt någonting alls, då jag inte behöver "bevisa" någonting för någon.
Den här idén om saker och ting, den där förutfattade meningen om titlar, alla yttre projiceringar som en behöver förhålla sig till då någonting är sagt. Jag finner det väldigt svårt.

Som det här med att kalla sig konstnär. Nä alltså jag är ju ingen konstnär tänker jag, men vad laddar jag i den titeln då? Jag kan sträcka mig så långt som att säga att jag är en hobbyhantverkare. Men inte fullt ut hantverkare. Människor har sagt att jag borde skicka in bilder på vissa saker jag gör till hemslöjdens magasin, vill att jag ska föreläsa. Men om vadå tänker jag, jag bara gör det som får mig att bli glad?
Ryggar även när folk påstår jag är dansare, och när andra dansare frågar mig vilken skola jag gått och jag förklarar att jag bara gått kvällskurser och "bara" dansar två stilar magdans som är relativt tätt förknippade, och "bara" tränar 3 gånger i veckan. Som att det inte gills då i min värld?

Det är något med den där hiearkin inom konstarterna. Hantverk och mjuka material. Inte lika högt skattat som hårda material och design. Var går gränsen där?
Balett och modern dans, högre skattat än magdans.
Eldkonst och nycirkus, inte riktigt teater.

Vad innebär det att vara professionell utövare av en konstart - vilken konstart som helst?
Kan jag kalla mig konstnär när jag främst intresserar mig för hantverk och artisteri?

Att mena det jag säger. Jag vill säga det utan titlar. Jag vill säga det genom att göra det. Jag vill göra det jag säger. Jag menar det jag gör, inte det jag säger. Jag säger vad jag gör och menar just det, inget annat.

Tankesnurran är igång.

Mitt PM:
http://prezi.com/ymx84ycwwkns/?utm_campaign=share&utm_medium=copy

Hilja

Tryck på länken för att se "slutprodukten" för denna process gång.