Mer referenser

Fortsätter på gårdagskvällens sena spår:

Ad Reinhardt's black paintings

Repetativt, representation av det som inte representeras.
Kan tolkas som en anti-kanon.

referens.

Fick till sist tummen ur och gick till biblo idag. Kändes ironiskt att jag i början av gestaltningen längtade dit men fick förbud och att det inte är först nu jag förmått bryta förbudet.

Hade tre titlar med mig att låna och gick såklart därifrån med det dubbla.

Hittade denna spännande titel bland hyllorna:
Crisis and repetition - Essays on art an culture av Kate Armstrong.

Citat s.9
"The second way that repetition functions in this framework is within the works themselves [...] that which is represented can be repeated to the point where it can actually transcend representation and gesture to the unrepresentable. [...] this strategy of incessant repetition introducer notions of the absent transcendent, the impossible, unrepresentable..."

Andy Warhol's The Collection. Campbell's Soup Cans 1962

När jag läste detta fick jag den där känslan en får ibland, som att det en anat under ytan blir helt synligt. Men samtidigt ser en det hela men hissen når inte ända upp ändå.

Men det känns självklart att Repetition hör ihop med representation. Och det känns lika självklart att jag arbetar med representation. Det har vi varit inne på tidigare, fingervirkningen kan vara väldigt tilltalande, men inte för alla. Vem/vad representeras med denna repetition? Varför repeterar jag det här?

Varför repeterar jag representation?

 Börjar hamna i någonting jobbigt där jag blir så väldigt medveten om att jag landar i fler frågor än svar och vet inte riktigt om svaren kan komma eller om det är diskussionsmaterial?

Igång

Jag klantade till mig och lyckades missa handledningen idag. Den enda bokade skoltimmen denna vecka, och jag lyckades missa den. Jag var strängt upptagen med att leta referenser.

Öppnade gp.se och hittade det här http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2361144-pyramidalt-varldsrekord-till-slut

Gillade samarbetet mellan skolorna. Det häftiga uttrycket. Den monumentala kraften. Repetitionen som fraktalerna skapar. Att det bakomliggande syftet var att arbeta handgripligt med matte.

Funderar vidare på det här med det monumentala.
Tänker att jag alltid jobbar med kroppen, cirkus, dans, handsömnad, performance. Alltså kanske jag inte borde göra det nu för jag är bekväm i det. Vad blir det av alltihopa om jag gör raka motsatsen? Tanken skrämmer mig.
Rörelsen och vaggan tilltalar mig mycket mer än det påtade materialet. Jag tror inte på att det jag skapat är bärande i sig. Varför? Jag gömmer mig i det faktum att jag själv upplever i görandet, då jag får direkt feedback på att jag utvecklar någonting. Hur delger jag mig av upplevelsen? Vill jag dela med mig av min upplevelse? -Nej inte egentligen, det är inte det intressanta. Det är att uppleva, att orka, våga och vilja ta sig tiden.

Tid och repetitioner. Jag vill nog att åskådaren ska få en förnimmelse om detta. Att ta sig tiden att genomgå repetitioner.. att oförutsägbara tankar kan väckas genom att iaktta eller genomgå någonting förutsägbart.
Hur ska jag få folk att ta sig tid? Vem ska ta sig tid, och åt att göra vad? Reflektera? Fingervirka?

Tänker på kedjebrev. Jag hatar kedjebrev.

Referenser & inspiration till textskrivandet:

Främst intressant mellan 02.40 -04.44

https://www.youtube.com/watch?v=uvkLR3pa5QI

Vila

Jag måste erkänna att efter opponeringen har jag stannat upp. Jag står nästan stilla. Samtidigt studsar tankarna i huvudet. Allting handlar om slutprodukten just nu. Nu vet jag vad jag vill säga, jag vet vad jag ska skriva om. Men jag känner mig samtidigt lite vilsen i att inte veta hur detta ska ställas ut.

Jag står och väger mellan olika alternativ.
Rumslig installation. Performance. Film. Kombination av dessa tre? Men det har jag ju gjort förut, det är jag inte intresserad av.


Funderar vidare över detta med reflektionen. Att hänge sig åt någonting som inte mynnar ut i någonting "vettigt" att låta detta ta lång tid.
Funderar över huruvida det provocerar mer att göra någonting aktivt över lång tid som inte mynnar ut i någonting, kontra att spendera lång tid med att vara passiv vilket inte mynnar ut i någonting (TV-tittande, Facebook)
Om det aktiva görandet blir en slags investering för att nå ett resultat eller mål.

Är min fingervirkning kanske ett för tydligt resultat? Kan jag skala av det hela ännu mer?

Funderar på nystandet. Funderar på att riva tidningspapper för hand kontra dokumentförstöraren.


Jag har inte skrivit ett ord ännu på texten.
stress.

Sammanfattnde reflektion av processen

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen. Jag undersökte utifrån Nikes ord: mena det du säger, genom att problematisera konstarters hierarki och formulerade mig mycket i text. Här nedan kommer citat ur bloggen från första veckan:

”Att mena det jag säger. Jag vill säga det utan titlar. Jag vill säga det genom att göra det. Jag vill göra det jag säger.” (bloggen, mena det du säger, 26-03-14)

” Just det ja, det handlade ju om upplevelser och erfarenhet.” (bloggen, Samlar, 27-03-14)
” Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda  jag, min identitet?” (bloggen, fenomenologi, 31-03-14)

” Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord?” (bloggen, kroppens minnen, 31-03-14)

Därefter fick jag textförbud för att sluta teoretisera för mycket i förmån för att börja arbeta med händerna. Jag arbetade undersökande utefter temat reflektion och muskelminnen och fann fingervirkningen som metod och tyg och papper som material.

 ”Det handlade om: språkets hierarki, det verbala ordets begränsningar, liksom dess möjligheter (abstrakt tänkande) Det vidgade språkbegreppet som vi genom förskola och lågstadiet övat upp en fantastisk förmåga i tappar tyngd och status - varför? Då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden? Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord? - Fingervirkning.” (Bloggen, backtrackar tanken, 08-04-14)

Jag fortsatte med fingervirkningen ett tag, tills jag av en händelse insåg att jag höll på med en annan teknik. Jag trodde jag fingervirkade, men gjorde egentligen en påtning. Mitt muskelminne hade fått arbeta ”frånkopplat” från mitt teoretiserande (titelbestämmande). Detta intresserade mig då jag tidigare under processen problematiserat alzheimer sjuka som minns med händerna även om språket och det sociala försvunnit. Detta kopplade jag till det vidgade språkbegreppet och hur det sällan tillämpas i vardagen trots att vi har ett behov av det. Undersökte vidare fenomenet minnen, var lagras dem i kroppen? Kunskap i ryggraden? Trängde djupare i repetitionen, hur en repetitiv rörelse är en förutsättning för fokus, fortplantning, kretsloppet, tid – vår existens. Att det tillåter en att fördjupa sig. Hur mycket tid vi tillåts repetera någonting som inte nödvändigtvis mynnar ut i någonting konstruktivt eller effektivt. Jag började undersöka den långsamma, vaggande rörelsen då jag ”fingervirkade”.

”Repetition - tid - reflektion
Att våga ta tid, jag vågar sällan ta upp andras tid, är rädd att andra ska tycka det blir tråkigt. Vi har inte tid med tråkigt längre (…)Kan jag verkligen ha genomgått en process där jag gjort samma sak genom hela processen?(…) Det tar sådan tid, få frågor att landa, rörelsen att gå smidigt.” (Bloggen, tid, 21-04-14)

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.. detta gav mig mitt material, fingervirkningen. Fingervirkningen gav mig en rörelse, vaggan. Vaggan gav mig tid för reflektion, vaggan är en repetition, någonting som är en förutsättning för muskelminnen. (Och för teoretiska minnen, bör noteras.)
Hur många repetitioner krävs innan en rörelse går på autopilot?
Min process går runt i en cirkel, tankegångarna knyts bitvis ihop med varandra. Mitt fokus ligger däremot inte längre på muskelminnet utan kretsar lite mer nu på ämnet tid, och repetitioner. Att få tid att repetera i förmån för handens kunskap. Detta känner jag att jag vill skriva om. Hur mycket tid ges till det praktiska användandet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det? (Bloggen, Vad vill jag säga? 22-04-14)

Tre viktiga konstnärliga referenser:

Cirkus Cirkör - Knitting peace :

Marina Abramoci´c - The artist is present:

Har även en konstnärlig referens som jag inte hittar på nätet. Men Staffan Mossenmark, arbetar med ljudinstallationer. Jag hade honom som handledare under en gestaltning under en tidigare Lau kurs.

Han återberättade om ett performance där han bjöd in en grupp till ett seminarierum där han satt på golvet omringad av glasflaskor varav en var fylld med vatten. När samtliga hade kommit och suttit sig ned, började han hälla upp vattnet från den ena flaskan till den andra. Detta skedde i tystnad, och hela varvet runt, någonting som tog tid, kanske uppåt 20 -30 minuter.

Detta skapade en intressant diskussion om tid, att några blev provocerade och stressade av att inte göra någonting konstruktivt under denna tid som de trodde skulle vara "viktig". Andra upplevde det som en välkommen paus där de fick tillåtelse att varva ned under täckmanteln av att de var sammankallade av Staffan. Tankar om hur vi kategoriserar och värderar tid olika. Vad räknas som viktiga sysselsättningar, när lämpar det sig att göra vissa saker, och hur platser också talar för vilka sysselsättningar det är dags för. 

Jag hittar ingen dokumentation av detta performance men här är Staffan Mossenmarks sida: http://www.mossenmark.com/start.php