onsdag 9 april 2014
tisdag 8 april 2014
Backtrackar tanken
Nu har jag gjort nedslag på muskelminnen, varför gjorde jag det? Går bak ett steg till att se det större perspektivet. Hur hamnade jag vid fingervirkningen och min största rädsla - att tappa alla mina minnen = min identitet?
Det handlade om:
språkets hiearki, det verbala ordets begränsningar, liksom dess möjligheter (abstrakt tänkande)
Det vidgade språkbegreppet som vi genom förskola och lågstadiet övat upp en fantastisk förmåga i tappar tyngd och status - varför? Då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden?
Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord? - Fingervirkning.
Kan jag förklara det jag minns i händerna med ord?
Our behaviour is a function of our experience. We act according to the way we see things.
If our experience is destroyed, our behaviour will be destructive.
If our experience is destroyed, we have lost our own selves.
(The Politics of Experience (1967), publ. Routledge & Kegan Paul. First Chapter reproduced here.
https://www.marxists.org/reference/subject/philosophy/works/en/laing.htm)
Ovanstående citat, grunden för tankegången om att tappa alla mina minnen och min identitets rötter.
Har svårt att komma ihåg tankegångerna och kedjan väl på handledning, då sitter jag mitt i allting och har svårt att formulera mig. Går ofta därifrån superförvirrad. Nu är jag på det klara med tankegången igen.
Men vad tusan gör jag med allt det här?
(Har samlat, skapat, reflekterat, "misslyckats", reflekterar igen och är i det irriterande förvirrade stadiet i processen. Att veta att det är en del av det, gör det inte mindre irriterande eller förvirrande)
Det handlade om:
språkets hiearki, det verbala ordets begränsningar, liksom dess möjligheter (abstrakt tänkande)
Det vidgade språkbegreppet som vi genom förskola och lågstadiet övat upp en fantastisk förmåga i tappar tyngd och status - varför? Då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden?
Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord? - Fingervirkning.
Kan jag förklara det jag minns i händerna med ord?
Our behaviour is a function of our experience. We act according to the way we see things.
If our experience is destroyed, our behaviour will be destructive.
If our experience is destroyed, we have lost our own selves.
(The Politics of Experience (1967), publ. Routledge & Kegan Paul. First Chapter reproduced here.
https://www.marxists.org/reference/subject/philosophy/works/en/laing.htm)
Ovanstående citat, grunden för tankegången om att tappa alla mina minnen och min identitets rötter.
Har svårt att komma ihåg tankegångerna och kedjan väl på handledning, då sitter jag mitt i allting och har svårt att formulera mig. Går ofta därifrån superförvirrad. Nu är jag på det klara med tankegången igen.
Men vad tusan gör jag med allt det här?
(Har samlat, skapat, reflekterat, "misslyckats", reflekterar igen och är i det irriterande förvirrade stadiet i processen. Att veta att det är en del av det, gör det inte mindre irriterande eller förvirrande)
fredag 4 april 2014
Textförbud.
Uppförstoringar & undersökning av muskelminnen:
Pappersflygplan
Loppa
Fingervirkning
Inspiration:
https://www.youtube.com/watch?v=aq1MeWnoZPs
Cirkus cirkör - knitting peace
Anne Lindberg
måndag 31 mars 2014
Kroppens minnen
Under förra veckan läste jag om att vi kan nå vishet (som Minervas uggla symboliserar) först på kvällen när vi ser tillbaka på det som vi under dagen har varit med om. Och reflekterade samtidigt som jag lät händerna arbeta. Kanske att jag återvänder till detta broderi, alternativt ser detta som ett avstamp för att koppla ihop tanken med händerna för att komma igång att arbeta undersökande i den gestaltande formen.
Efter föregående två teoritunga inlägg, ville jag göra ett som behandlar inte textmässig insiration.
Senast stannade jag upp vid en av mina största rädslor: Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda jag, min identitet?
Därifrån har jag samlat inspiration.
https://www.youtube.com/watch?v=NKDXuCE7LeQ
En person som har svårt att kommunicera på grund av sin demens som "vaknar" (brist på bättre ord) då denne får höra musik. Bortsett från fokuset på att musiken hörs från en I-pod och solkskensluddet runt det hela, en intressant sak.
https://www.youtube.com/watch?v=qqQ6JNnNiNg
Klipp ur en dokumentär där bildkonst studenter arbetar med Alzheimersjuka där de börjar måla och får lättare att minnas hur de integrerar socialt.
Båda dessa videor handlar för mig om det vidgade språkbegreppet. Jag är förundrad över att vi, ju äldre vi blir verkar förväntas behöva vidgade kommunikaitonsmedel mindre och mindre.
Jag minns att jag vad på en TEDx föreläsning där en person talade om unga vuxna som blir inlagda på sjukhus. De problematiserade att så fort en blivit 18 år läggs inte fokus på att avleda uppmärksamheten hos de inlagda, såsom de gör på barnavdelningen. Istället för sjukhusclowner, pysselverksamheter, musik etc. Ska det plötsligt räcka med en tavla på väggen föreställande ett stilleben av strandstenar och i bästa fall en tv-apparat.
Det kommunikationsmedel som räknas är det verbala eller skriftliga ordet. Språkets hiearki.
Och där finns det så många begränsningar. Vad händer om sköterskorna inte kan det språk som den inlagde talar?
Och i skolan då?
Ju äldre eleverna blir, desto mer avsmalnat språkbegrepp? Desto färre komplement till att förklara matten till exempel. Det visuellt påtagliga på mellanstadier med äpplen, knappar, kulor, former, att rita och färglägga, ramsor och gud vette vad. Till att läsa och lyssna sig till informationen och därifrån traggla tills en förstår.
Det är ett stort steg. En hel språkvärld som en övat upp en fantastisk förmåga i som sen aldrig ska användas igen.
Och varför ska det aldrig användas igen då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden?
Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord?
Efter föregående två teoritunga inlägg, ville jag göra ett som behandlar inte textmässig insiration.
Senast stannade jag upp vid en av mina största rädslor: Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda jag, min identitet?
Därifrån har jag samlat inspiration.
https://www.youtube.com/watch?v=NKDXuCE7LeQ
En person som har svårt att kommunicera på grund av sin demens som "vaknar" (brist på bättre ord) då denne får höra musik. Bortsett från fokuset på att musiken hörs från en I-pod och solkskensluddet runt det hela, en intressant sak.
https://www.youtube.com/watch?v=qqQ6JNnNiNg
Klipp ur en dokumentär där bildkonst studenter arbetar med Alzheimersjuka där de börjar måla och får lättare att minnas hur de integrerar socialt.
Båda dessa videor handlar för mig om det vidgade språkbegreppet. Jag är förundrad över att vi, ju äldre vi blir verkar förväntas behöva vidgade kommunikaitonsmedel mindre och mindre.
Jag minns att jag vad på en TEDx föreläsning där en person talade om unga vuxna som blir inlagda på sjukhus. De problematiserade att så fort en blivit 18 år läggs inte fokus på att avleda uppmärksamheten hos de inlagda, såsom de gör på barnavdelningen. Istället för sjukhusclowner, pysselverksamheter, musik etc. Ska det plötsligt räcka med en tavla på väggen föreställande ett stilleben av strandstenar och i bästa fall en tv-apparat.
Det kommunikationsmedel som räknas är det verbala eller skriftliga ordet. Språkets hiearki.
Och där finns det så många begränsningar. Vad händer om sköterskorna inte kan det språk som den inlagde talar?
Och i skolan då?
Ju äldre eleverna blir, desto mer avsmalnat språkbegrepp? Desto färre komplement till att förklara matten till exempel. Det visuellt påtagliga på mellanstadier med äpplen, knappar, kulor, former, att rita och färglägga, ramsor och gud vette vad. Till att läsa och lyssna sig till informationen och därifrån traggla tills en förstår.
Det är ett stort steg. En hel språkvärld som en övat upp en fantastisk förmåga i som sen aldrig ska användas igen.
Och varför ska det aldrig användas igen då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden?
Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord?
Fenomenologi
I see you, and you see me. I experience you, and you experience me. I see your behaviour. You see my behaviour. But I do not and never have and never will see your experience of me. Just as you cannot "see" my experience of you. My experience of you is not "inside" me. It is simply you, as I experience you. And I do not experience you as inside me. Similarly, I take it that you do not experience me as inside you.
Social phenomenology is the science of my own and of others' experience. It is concerned with the relation between my experience of you and your experience of me. That is, with inter-experience. It is concerned with your behaviour and my behaviour as I experience it, and your and my behaviour as you experience it.
Our behaviour is a function of our experience. We act according to the way we see things.
If our experience is destroyed, our behaviour will be destructive.
If our experience is destroyed, we have lost our own selves.
Ovanstående texter är hämtade från: The Politics of Experience (1967), publ. Routledge & Kegan Paul. First Chapter reproduced here.
https://www.marxists.org/reference/subject/philosophy/works/en/laing.htm
R.D Laing, psykiatriker.
Enligt fenomenologin blir det svårt att besvara min fråga, om det är möjligt att uppleva någon annans upplevelse, eller återskapa en upplevelse? Detta då själva upplevelsen inte existerar.
En upplevelse eller erfarenhet är i denna betydelse någonting som uppstår i jagets interaktion med någon eller någonting annat. Kort och gott är våra upplevelser och erfarenheter bekräftelser på jag, och om vi förlorar dem, förlorar vi också en uppfattning om vem jag är.
I läsningen av detta kommer en av mitt livs största rädslor krypande längs med ryggraden.
Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda jag, min identitet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)