Sammanfattnde reflektion av processen

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen. Jag undersökte utifrån Nikes ord: mena det du säger, genom att problematisera konstarters hierarki och formulerade mig mycket i text. Här nedan kommer citat ur bloggen från första veckan:

”Att mena det jag säger. Jag vill säga det utan titlar. Jag vill säga det genom att göra det. Jag vill göra det jag säger.” (bloggen, mena det du säger, 26-03-14)

” Just det ja, det handlade ju om upplevelser och erfarenhet.” (bloggen, Samlar, 27-03-14)
” Vad händer om en förlorar alla sina minnen? All sin erfarenhet? Alla upplevelser som enligt ovanstående text är mitt upplevda  jag, min identitet?” (bloggen, fenomenologi, 31-03-14)

” Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord?” (bloggen, kroppens minnen, 31-03-14)

Därefter fick jag textförbud för att sluta teoretisera för mycket i förmån för att börja arbeta med händerna. Jag arbetade undersökande utefter temat reflektion och muskelminnen och fann fingervirkningen som metod och tyg och papper som material.

 ”Det handlade om: språkets hierarki, det verbala ordets begränsningar, liksom dess möjligheter (abstrakt tänkande) Det vidgade språkbegreppet som vi genom förskola och lågstadiet övat upp en fantastisk förmåga i tappar tyngd och status - varför? Då det ändå anses värdefullt för att minnas den viktigaste grunden? Det jag minns med händerna, minns jag kanske inte i ord. Hur ska jag förklara någonting jag inte kommer ihåg i ord? - Fingervirkning.” (Bloggen, backtrackar tanken, 08-04-14)

Jag fortsatte med fingervirkningen ett tag, tills jag av en händelse insåg att jag höll på med en annan teknik. Jag trodde jag fingervirkade, men gjorde egentligen en påtning. Mitt muskelminne hade fått arbeta ”frånkopplat” från mitt teoretiserande (titelbestämmande). Detta intresserade mig då jag tidigare under processen problematiserat alzheimer sjuka som minns med händerna även om språket och det sociala försvunnit. Detta kopplade jag till det vidgade språkbegreppet och hur det sällan tillämpas i vardagen trots att vi har ett behov av det. Undersökte vidare fenomenet minnen, var lagras dem i kroppen? Kunskap i ryggraden? Trängde djupare i repetitionen, hur en repetitiv rörelse är en förutsättning för fokus, fortplantning, kretsloppet, tid – vår existens. Att det tillåter en att fördjupa sig. Hur mycket tid vi tillåts repetera någonting som inte nödvändigtvis mynnar ut i någonting konstruktivt eller effektivt. Jag började undersöka den långsamma, vaggande rörelsen då jag ”fingervirkade”.

”Repetition - tid - reflektion
Att våga ta tid, jag vågar sällan ta upp andras tid, är rädd att andra ska tycka det blir tråkigt. Vi har inte tid med tråkigt längre (…)Kan jag verkligen ha genomgått en process där jag gjort samma sak genom hela processen?(…) Det tar sådan tid, få frågor att landa, rörelsen att gå smidigt.” (Bloggen, tid, 21-04-14)

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.. detta gav mig mitt material, fingervirkningen. Fingervirkningen gav mig en rörelse, vaggan. Vaggan gav mig tid för reflektion, vaggan är en repetition, någonting som är en förutsättning för muskelminnen. (Och för teoretiska minnen, bör noteras.)
Hur många repetitioner krävs innan en rörelse går på autopilot?
Min process går runt i en cirkel, tankegångarna knyts bitvis ihop med varandra. Mitt fokus ligger däremot inte längre på muskelminnet utan kretsar lite mer nu på ämnet tid, och repetitioner. Att få tid att repetera i förmån för handens kunskap. Detta känner jag att jag vill skriva om. Hur mycket tid ges till det praktiska användandet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det? (Bloggen, Vad vill jag säga? 22-04-14)

Tre viktiga konstnärliga referenser:

Cirkus Cirkör - Knitting peace :

Marina Abramoci´c - The artist is present:

Har även en konstnärlig referens som jag inte hittar på nätet. Men Staffan Mossenmark, arbetar med ljudinstallationer. Jag hade honom som handledare under en gestaltning under en tidigare Lau kurs.

Han återberättade om ett performance där han bjöd in en grupp till ett seminarierum där han satt på golvet omringad av glasflaskor varav en var fylld med vatten. När samtliga hade kommit och suttit sig ned, började han hälla upp vattnet från den ena flaskan till den andra. Detta skedde i tystnad, och hela varvet runt, någonting som tog tid, kanske uppåt 20 -30 minuter.

Detta skapade en intressant diskussion om tid, att några blev provocerade och stressade av att inte göra någonting konstruktivt under denna tid som de trodde skulle vara "viktig". Andra upplevde det som en välkommen paus där de fick tillåtelse att varva ned under täckmanteln av att de var sammankallade av Staffan. Tankar om hur vi kategoriserar och värderar tid olika. Vad räknas som viktiga sysselsättningar, när lämpar det sig att göra vissa saker, och hur platser också talar för vilka sysselsättningar det är dags för. 

Jag hittar ingen dokumentation av detta performance men här är Staffan Mossenmarks sida: http://www.mossenmark.com/start.php

relevant studie

Newsflash, vi lär oss på olika sätt!
http://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ny-studier-kan-revolutionera-forskning-om-inlarning

Textligt PM

Efter dagens handledning känner jag mig lite trygg, och efter att ha formulerat ett PM känner jag mig ännu tryggare i att jag är någonting på spåren. Nu gäller det bara att plocka ur de godaste bitarna så jag håller kursen intressant och givande så jag inte hamnar på något virrigt sidospår som jag brukar göra. 

Pm examensarbete.

Bakgrund:

Jag arbetar med frågeställningar som berör tid, repetition och reflektion i ett praktiskt arbete. Hur mycket tid har läraren för repetition och reflektion, men kanske främst hur mycket tid har eleverna för det samma? Jag upplever att tid och repetition är förutsättningar för reflektion, samt att reflektion är förutsättningen för lärandet (kan förankras i Deweys teorier, att vi måste reflektera över det upplevda för att det ska bli erfarenhet). Samtidigt upplever jag att läroplanen sätter upp så pass många kunskapskrav att det är svårt att ge eleverna nog tid för fördjupning. Att hålla ett fyllt schema, och att stressa igenom uppgifter ger även en bild om vad det är som eftersträvas med undervisningen. Kvantitet före kvalitet.

Didaktisk frågeställning:

Hur mycket tid ges till det praktiska användandet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det?

Metod/ undersökning:

Genom att gå tillbaka i mitt muskelminne och arbeta med en metod som jag inte kan förklara i ord utan måste visa, fann jag en väg till reflektion över praktiska kunskaper. Jag fingervirkar i olika storlekar och material, i olika takt och dokumenterar min process. Att skapa fingervirkningarna kräver tid i form av förberedelser, och de stora virkningarna innebär större rörelser som engagerar hela kroppen. Den stora rörelsen innebär att mitt muskelminne utvecklats till någonting nytt, ger nya insikter och perspektiv och rörelsen i sig är repetitiv. Jag undersöker tidsbegreppet genom att utmana idén om att producera många olika saker. Jag repeterar samma sak, som skapar samma resultat, men som ändå blir någonting annorlunda. Det blir mer.

Teori:

Vidgade språkbegreppet, att det finns information som inte går att ta till sig via text eller tal. Behöver mer input gällande teorier.

Käll- och litteraturförteckning:

http://www.oru.se/PageFiles/15299/Burman.pdf

Imsen, Gunn, Elevens värld: introduktion till pedagogisk psykologi, 4., rev. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2006, kap 9

Aulin-Gråhamn, Lena, Persson, Magnus & Thavenius, Jan, Skolan och den radikala estetiken, Studentlitteratur, Lund, 2004

Har ej läst ännu, men verkar intressant för mitt arbete:

http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:418338/FULLTEXT02.pdf

Vad vill jag säga?

Jag började processen med handens kunskap och muskelminnen.. detta gav mig mitt material, fingervirkningen. Fingervirkningen gav mig en rörelse, vaggan. Vaggan gav mig tid för reflektion, vaggan är en repetition, någonting som är en förutsättning för muskelminnen.
Hur många repetitioner krävs innan en rörelse går på autopilot?

Min process går runt i en cirkel, tankegångarna knyts bitvis ihop med varandra. Mitt fokus ligger därmeot inte längre på muskelminnet utan kretsar lite mer nu på ämnet tid, och repetitioner. Att få tid att repetera i förmån för handens kunskap. Detta känner jag att jag vill skriva om. Hur mycket tid ges till det praktiska användadet av kunskaper i bildämnet, och vad är det metakognitiva lärandet av det?

Min gestaltning kommer således behandla repetition och att ge det tid.
Just nu undersöker jag hur jag ska berätta detta på bästa sätt i min gestaltning.
Undersökte materialet ytterligare, samlade mina tåtar, och känner mig lite besviken för att massan upplevs så liten..

Samlade ihop det på golvet och arbetade mitt i det. Både med en fingervirkning, och med bara rörelsen av vaggan. Det känns som ett fågelbo, det gillar jag inte riktigt, det ger en konnotation i fel riktning.. men jag gillar trasslet. Kanske att en kan montera på väggen eller i taket och arbeta bredvid för att göra en koppling mellan den repetativa rörelsen och materialet.

Rörelsen i kombination med materialet gör index för hur lång tid det tagit att skapa tåtarna. Hur länge jag repeterat rörelsen. Jag vill egentligen ha mer material. Det kan jag producera, då måste jag lägga min sista matbudget på tyg.. pappret tar för lång tid. Ska jag inkludera ett nytt material typ plast?

Gillar inte plast, det tar mig per automatik till en diskussion om hållbar utveckling. Plast som material är för laddat... men kan vara intressant med att hänga upp tåtarna...

 

Innebär det här att jag kommer göra ett performance? Vågar jag verkligen det, för det känns superläskigt?
Vad skulle det innebära att göra en film av det? Vad säger materialet i sig självt? Behövs rörelsen? Behövs materialet? Ska jag göra någonting helt annat?

Tusen frågor.

tid

Tänker på tiden till reflektion, att låta någonting få landa.

Tiden att skaffa material (tyg), Bearbeta materialet (riva remsor), Arbeta (påta), Nysta. Påta igen, låta vara eller riva upp?

Papper i dokumentförstöraren, klistra ihop remsorna, påta pappersremsorna, nysta papperspåtningen, Påta igen, låta vara eller riva upp?

Vad är det jag vill säga? Hur vill jag säga det? Kan jag säga det på ett bättre sätt?

Repetition - tid - reflektion
Att våga ta tid, jag vågar sällan ta upp andras tid, är rädd att andra ska tycka det blir tråkigt. Vi har inte tid med tråkigt längre.. valde att inte snabbspola dokumentationen denna gång, experimenterar med att ta tid.
Känner att jag måste sätta ner foten snart, men vet inte var. Kan jag verkligen ha genomgått en process där jag gjort samma sak genom hela processen? Det är nytt för mig, jag brukar byta spår femtio gånger.. det här känns ovant.

Det tar sådan tid, få frågorna att landa, rörelsen att gå smidigt.
Arbetade annorlunda idag, med påtandet på fötterna, fick en gedigen stretchning av benen samtidigt..

Gillar att jag inte behövde någonting annat än mig själv och materialet.. annorlunda muskelgrupper som arbetar, ny rörelse.