Status

Jag skriver. Det går långsamt. Det känns jobbigt, och jag vet inte vart jag är på väg med gestaltningen.


Imsen menar vidare att metakognition innebär att vi har en viss kontroll över våra tankar, och att en lär sig hur en bör lära sig.[1] Det är med detta i beaktande arbetets frågeställning aktualiseras. Jag menar att mängden tid en tillåts att utföra en viss uppgift för med sig lärdomar om hur lång tid det förväntas ta innan en är klar, vilket resultat som förväntas och/eller hur viktig uppgiften är.

---

[1] Imsen, 2006, s.274-275.

Jag tycker verkligen det är svinviktigt att få tid på sig, att inte behöva hoppa emellan uppgifter och stressa. Andra blir stressade av att ha för lång tid på sig och måste ha snäva deadlines för att få någonting gjort.

Så jag arbetar väl mer med att försöka passa in i någon annans tidsram. Jag stressar igenom livet för någon annans skull och jag vet inte för vems, jag vet inte varför, eller till vilken nytta.

Jag lär mig inte mer genom att det går fort. Snarare tappar jag sammanhang mellan kunskaperna (Imsen igen, s.397-398.)

Jag vet inte riktigt om fingervirkningen ger mig någonting nytt under solen numer.. Jag har stannat av rörelsen och jag uppskattar mitt resultat både teoretiskt och det fysiska. Men räcker det så?

Mer referenser

Fortsätter på gårdagskvällens sena spår:

Ad Reinhardt's black paintings

Repetativt, representation av det som inte representeras.
Kan tolkas som en anti-kanon.

referens.

Fick till sist tummen ur och gick till biblo idag. Kändes ironiskt att jag i början av gestaltningen längtade dit men fick förbud och att det inte är först nu jag förmått bryta förbudet.

Hade tre titlar med mig att låna och gick såklart därifrån med det dubbla.

Hittade denna spännande titel bland hyllorna:
Crisis and repetition - Essays on art an culture av Kate Armstrong.

Citat s.9
"The second way that repetition functions in this framework is within the works themselves [...] that which is represented can be repeated to the point where it can actually transcend representation and gesture to the unrepresentable. [...] this strategy of incessant repetition introducer notions of the absent transcendent, the impossible, unrepresentable..."

Andy Warhol's The Collection. Campbell's Soup Cans 1962

När jag läste detta fick jag den där känslan en får ibland, som att det en anat under ytan blir helt synligt. Men samtidigt ser en det hela men hissen når inte ända upp ändå.

Men det känns självklart att Repetition hör ihop med representation. Och det känns lika självklart att jag arbetar med representation. Det har vi varit inne på tidigare, fingervirkningen kan vara väldigt tilltalande, men inte för alla. Vem/vad representeras med denna repetition? Varför repeterar jag det här?

Varför repeterar jag representation?

 Börjar hamna i någonting jobbigt där jag blir så väldigt medveten om att jag landar i fler frågor än svar och vet inte riktigt om svaren kan komma eller om det är diskussionsmaterial?

Igång

Jag klantade till mig och lyckades missa handledningen idag. Den enda bokade skoltimmen denna vecka, och jag lyckades missa den. Jag var strängt upptagen med att leta referenser.

Öppnade gp.se och hittade det här http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.2361144-pyramidalt-varldsrekord-till-slut

Gillade samarbetet mellan skolorna. Det häftiga uttrycket. Den monumentala kraften. Repetitionen som fraktalerna skapar. Att det bakomliggande syftet var att arbeta handgripligt med matte.

Funderar vidare på det här med det monumentala.
Tänker att jag alltid jobbar med kroppen, cirkus, dans, handsömnad, performance. Alltså kanske jag inte borde göra det nu för jag är bekväm i det. Vad blir det av alltihopa om jag gör raka motsatsen? Tanken skrämmer mig.
Rörelsen och vaggan tilltalar mig mycket mer än det påtade materialet. Jag tror inte på att det jag skapat är bärande i sig. Varför? Jag gömmer mig i det faktum att jag själv upplever i görandet, då jag får direkt feedback på att jag utvecklar någonting. Hur delger jag mig av upplevelsen? Vill jag dela med mig av min upplevelse? -Nej inte egentligen, det är inte det intressanta. Det är att uppleva, att orka, våga och vilja ta sig tiden.

Tid och repetitioner. Jag vill nog att åskådaren ska få en förnimmelse om detta. Att ta sig tiden att genomgå repetitioner.. att oförutsägbara tankar kan väckas genom att iaktta eller genomgå någonting förutsägbart.
Hur ska jag få folk att ta sig tid? Vem ska ta sig tid, och åt att göra vad? Reflektera? Fingervirka?

Tänker på kedjebrev. Jag hatar kedjebrev.

Referenser & inspiration till textskrivandet:

Främst intressant mellan 02.40 -04.44

https://www.youtube.com/watch?v=uvkLR3pa5QI

Vila

Jag måste erkänna att efter opponeringen har jag stannat upp. Jag står nästan stilla. Samtidigt studsar tankarna i huvudet. Allting handlar om slutprodukten just nu. Nu vet jag vad jag vill säga, jag vet vad jag ska skriva om. Men jag känner mig samtidigt lite vilsen i att inte veta hur detta ska ställas ut.

Jag står och väger mellan olika alternativ.
Rumslig installation. Performance. Film. Kombination av dessa tre? Men det har jag ju gjort förut, det är jag inte intresserad av.


Funderar vidare över detta med reflektionen. Att hänge sig åt någonting som inte mynnar ut i någonting "vettigt" att låta detta ta lång tid.
Funderar över huruvida det provocerar mer att göra någonting aktivt över lång tid som inte mynnar ut i någonting, kontra att spendera lång tid med att vara passiv vilket inte mynnar ut i någonting (TV-tittande, Facebook)
Om det aktiva görandet blir en slags investering för att nå ett resultat eller mål.

Är min fingervirkning kanske ett för tydligt resultat? Kan jag skala av det hela ännu mer?

Funderar på nystandet. Funderar på att riva tidningspapper för hand kontra dokumentförstöraren.


Jag har inte skrivit ett ord ännu på texten.
stress.