Sammanfattning av gestaltning och uppsats

Nu är processen i ett så kallat slutskede. Jag ser det väl mer som en delredovisning ännu, då jag inte tror jag är klar med temat. Dit jag kommit med gestaltningen är att jag vill få åskådaren att ta sig tid i mötet med mitt verk. Jag kommer göra en rumslig installation, med ljud via hörlurar som åskådaren måste ta på sig för att höra. Min förhoppning är att akten att ta på sig hörlurarna innebär att åskådaren tar sig lite mer tid till att försöka skapa sig en uppfattning om verket än om den lilla interaktiva akten saknas.
Jag vill egentligen förmedla akten, att ta sig tid till den, men att känslan eller tanken som skapats däri är upp till betraktaren.

Uppsatsen handlar om detta, att låta någonting ta tid är en förmåga som kan öppna dörrar till inre motivationer, genuina intressen och koppla ny stimuli med erfarenheter från förr. Däremot innebär detta också att det är en själv som behöver ta sig den tiden för att hitta den egna motivationen, och inte ha en yttre omständighet som bestämmer åt en.

Tidsbegreppet kan användas som ett maktmedel på olika sätt. Dels genom att tvinga arbetshastigheter som gynnar olika inlärningsstilar och arbetstyper, men också genom att påvisa vilka saker som är viktiga och behöver mycket tid, och vad som inte är lika viktigt och som får lite mindre tid. Detta är någonting som jag kommer behöva förhålla mig till i min framtida lärarroll, är det verkligen jag som ska bestämma vad som är viktigt för någon annan?

Både uppsatsen och gestaltningen har ett öppet slut, då jag inte har någon praktisk lösning på tidsdispositionen. Jag vet att jag uppskattat tiden och reflektionerna som uppstått däri. Samtidigt vet jag att andra skulle plågats och blivit stressade av det långsamma tempo och repetitiva arbete som jag gjort. Finns det tidsramar som passar alla?
Denna frågeställning bär jag med mig till framtiden efter detta arbete.

Att skriva om någonting ofärdigt?

Tycker det är supersvårt just nu att skriva utan att vara klar med gestaltningen. Jag måste bestämma mig för var jag vill med min gestaltning, och jag inser att jag arbetat med reflektionsmetoder.. att reflektera, fördjupa och se mönster, som en aktiv handling.

Hur jag än visualiserar hur jag skulle kunna förmedla dessa saker, blir det fel när åskådaren just ska se på någonting. Jag behöver hitta till att göra åskådaren aktiv. Som jag också tidigare undersökt behöver det aktiva inte vara att göra någonting avancerat fysiskt, men att hitta någonting meditativt. För mig var det fingervirkningen, den behövs inte egentligen men den fick igång mig. Jag känner att jag mer och mer går ifrån den. Samtidigt upplever jag den som väldigt närvarande.

Jag måste ta beslut och det är därför jag velar.
Vill jag få någon annan att reflektera?
Vill jag visa upp min reflektion?
Vill jag få någon annan att ta sin tid?
Vill jag ta mig tid för någon annan?

En tanke jag har är att jag vill försöka få betraktaren att stanna till. Jag tänker att rörelsen var viktig för mig i min reflektion. Men min reflektion är just min, och behöver inte vara samma metod för någon annan. Men kanske att jag kan få någon att stanna till, få en förnimmelse över tiden jag investerat i fingervirkningarna, och i detta "luras" att de tar sin tid också, vilket ju krävs i mötet med ett visuellt uttryck.
Funderar över en installation av virkningarna, med ett par hörlurar med ljudet av virkandet inspelat.
Inte att ljudet i sig är viktigt, men det kan locka åskådaren att behöva ge verket lite mer tid av sin tid. Med ett till sinne påkopplat, varesig det är en vaggande rörelse, eller ljud, kanske en stimuleras mer till reflektion?


Stångas mot en vägg.
Hur skriver ni andra när ni inte är klara?
Jag har skrivit ut det mesta dispositionsartat och redogörande som jag har hitills och hittat referenser och teorier som jag kan skriva ut till viss del.. jag har en frågeställning men som jag inte kan besvara först ovanstående beslut är taget.. men jag kanske är närmare beslutet än jag tror.

Inspiration..

"visa hur du tänker"
http://imgur.com/sSM6H7o

Status

Jag skriver. Det går långsamt. Det känns jobbigt, och jag vet inte vart jag är på väg med gestaltningen.


Imsen menar vidare att metakognition innebär att vi har en viss kontroll över våra tankar, och att en lär sig hur en bör lära sig.[1] Det är med detta i beaktande arbetets frågeställning aktualiseras. Jag menar att mängden tid en tillåts att utföra en viss uppgift för med sig lärdomar om hur lång tid det förväntas ta innan en är klar, vilket resultat som förväntas och/eller hur viktig uppgiften är.

---

[1] Imsen, 2006, s.274-275.

Jag tycker verkligen det är svinviktigt att få tid på sig, att inte behöva hoppa emellan uppgifter och stressa. Andra blir stressade av att ha för lång tid på sig och måste ha snäva deadlines för att få någonting gjort.

Så jag arbetar väl mer med att försöka passa in i någon annans tidsram. Jag stressar igenom livet för någon annans skull och jag vet inte för vems, jag vet inte varför, eller till vilken nytta.

Jag lär mig inte mer genom att det går fort. Snarare tappar jag sammanhang mellan kunskaperna (Imsen igen, s.397-398.)

Jag vet inte riktigt om fingervirkningen ger mig någonting nytt under solen numer.. Jag har stannat av rörelsen och jag uppskattar mitt resultat både teoretiskt och det fysiska. Men räcker det så?

Mer referenser

Fortsätter på gårdagskvällens sena spår:

Ad Reinhardt's black paintings

Repetativt, representation av det som inte representeras.
Kan tolkas som en anti-kanon.