Att skriva om någonting ofärdigt?

Tycker det är supersvårt just nu att skriva utan att vara klar med gestaltningen. Jag måste bestämma mig för var jag vill med min gestaltning, och jag inser att jag arbetat med reflektionsmetoder.. att reflektera, fördjupa och se mönster, som en aktiv handling.

Hur jag än visualiserar hur jag skulle kunna förmedla dessa saker, blir det fel när åskådaren just ska se på någonting. Jag behöver hitta till att göra åskådaren aktiv. Som jag också tidigare undersökt behöver det aktiva inte vara att göra någonting avancerat fysiskt, men att hitta någonting meditativt. För mig var det fingervirkningen, den behövs inte egentligen men den fick igång mig. Jag känner att jag mer och mer går ifrån den. Samtidigt upplever jag den som väldigt närvarande.

Jag måste ta beslut och det är därför jag velar.
Vill jag få någon annan att reflektera?
Vill jag visa upp min reflektion?
Vill jag få någon annan att ta sin tid?
Vill jag ta mig tid för någon annan?

En tanke jag har är att jag vill försöka få betraktaren att stanna till. Jag tänker att rörelsen var viktig för mig i min reflektion. Men min reflektion är just min, och behöver inte vara samma metod för någon annan. Men kanske att jag kan få någon att stanna till, få en förnimmelse över tiden jag investerat i fingervirkningarna, och i detta "luras" att de tar sin tid också, vilket ju krävs i mötet med ett visuellt uttryck.
Funderar över en installation av virkningarna, med ett par hörlurar med ljudet av virkandet inspelat.
Inte att ljudet i sig är viktigt, men det kan locka åskådaren att behöva ge verket lite mer tid av sin tid. Med ett till sinne påkopplat, varesig det är en vaggande rörelse, eller ljud, kanske en stimuleras mer till reflektion?


Stångas mot en vägg.
Hur skriver ni andra när ni inte är klara?
Jag har skrivit ut det mesta dispositionsartat och redogörande som jag har hitills och hittat referenser och teorier som jag kan skriva ut till viss del.. jag har en frågeställning men som jag inte kan besvara först ovanstående beslut är taget.. men jag kanske är närmare beslutet än jag tror.

Inspiration..

"visa hur du tänker"
http://imgur.com/sSM6H7o

Status

Jag skriver. Det går långsamt. Det känns jobbigt, och jag vet inte vart jag är på väg med gestaltningen.


Imsen menar vidare att metakognition innebär att vi har en viss kontroll över våra tankar, och att en lär sig hur en bör lära sig.[1] Det är med detta i beaktande arbetets frågeställning aktualiseras. Jag menar att mängden tid en tillåts att utföra en viss uppgift för med sig lärdomar om hur lång tid det förväntas ta innan en är klar, vilket resultat som förväntas och/eller hur viktig uppgiften är.

---

[1] Imsen, 2006, s.274-275.

Jag tycker verkligen det är svinviktigt att få tid på sig, att inte behöva hoppa emellan uppgifter och stressa. Andra blir stressade av att ha för lång tid på sig och måste ha snäva deadlines för att få någonting gjort.

Så jag arbetar väl mer med att försöka passa in i någon annans tidsram. Jag stressar igenom livet för någon annans skull och jag vet inte för vems, jag vet inte varför, eller till vilken nytta.

Jag lär mig inte mer genom att det går fort. Snarare tappar jag sammanhang mellan kunskaperna (Imsen igen, s.397-398.)

Jag vet inte riktigt om fingervirkningen ger mig någonting nytt under solen numer.. Jag har stannat av rörelsen och jag uppskattar mitt resultat både teoretiskt och det fysiska. Men räcker det så?

Mer referenser

Fortsätter på gårdagskvällens sena spår:

Ad Reinhardt's black paintings

Repetativt, representation av det som inte representeras.
Kan tolkas som en anti-kanon.

referens.

Fick till sist tummen ur och gick till biblo idag. Kändes ironiskt att jag i början av gestaltningen längtade dit men fick förbud och att det inte är först nu jag förmått bryta förbudet.

Hade tre titlar med mig att låna och gick såklart därifrån med det dubbla.

Hittade denna spännande titel bland hyllorna:
Crisis and repetition - Essays on art an culture av Kate Armstrong.

Citat s.9
"The second way that repetition functions in this framework is within the works themselves [...] that which is represented can be repeated to the point where it can actually transcend representation and gesture to the unrepresentable. [...] this strategy of incessant repetition introducer notions of the absent transcendent, the impossible, unrepresentable..."

Andy Warhol's The Collection. Campbell's Soup Cans 1962

När jag läste detta fick jag den där känslan en får ibland, som att det en anat under ytan blir helt synligt. Men samtidigt ser en det hela men hissen når inte ända upp ändå.

Men det känns självklart att Repetition hör ihop med representation. Och det känns lika självklart att jag arbetar med representation. Det har vi varit inne på tidigare, fingervirkningen kan vara väldigt tilltalande, men inte för alla. Vem/vad representeras med denna repetition? Varför repeterar jag det här?

Varför repeterar jag representation?

 Börjar hamna i någonting jobbigt där jag blir så väldigt medveten om att jag landar i fler frågor än svar och vet inte riktigt om svaren kan komma eller om det är diskussionsmaterial?