Jag fotograferade inte alla intrycken, främst inte inne på museerna men jag uppskattade delar av Ylva Oglands utställning. Det var nästan tomt inne i utställningssalarna då jag och Agnes var där, vilket gav hela utställningen en spöklig, tom atmosfär. Då många av verken spelade på att tvinga betraktaren ut ur den traditionella betraktarrollen, upplevde jag vissa av verken som lite hemliga och interna. Som att en tjuvkikade på sätt och vis. Med detta tänker jag främst på verket
The Birth of Xenia (Diverse Variations) and Diverse Variations of Other Spaces.
Där ett 30-tal stafflier med 30 variationer av motivet The Birt of Xenia står i en riktangel runt en röd duk på golvet som är 10 x 8,7 meter stort. Stafflierna är vinklade inåt och bildar ett rum som Ogland använder som atelje för att skapa variationerna. Rummet stod tomt så när som på konstnärsmaterial, färg, penslar, papper som var placerade i mitten.
Som betraktare fick en kika in emellan stafflierna och få små glimtar av installationens helhet, och fråga sig om det skulle vara möjligt att ta sig in i rummet där inne?
Motivet av alla bilderna såg ut att vara en ensam, naken, nyförlöst mamma och hennes nyfödde barn som hon håller tryckt mot bröstet. Navelsträngen är ännu inte klippt och blodet ännu inte borttvättat. Ett extremt intimt ögonblick som, för mig, gav känslan av att jag tjuvkikade in på dem.
Jag som i min förra gestaltning arbetade mycket med repetition, att ta sig tid och att ta plats och spelade lite med betraktarens initiativ för att beträda och möta verket hamnade just i ovanstående tankar. Vad som sker i repetitionen? Vilket utrymme detta ger till betraktaren?
Jag kunde själv känna att som utövare, som skapare ger repetitionen mycket input och tankar. Men att som betraktare av någons fördjupande repetition gav det någonting annat. Vad har jag inte lyckats formulera ännu.
Däremot ger detta mig instikt i att jag kanske inte är färdig med repetition som begrepp/metod/teknik/koncept och känner samtidigt att det är självklart att jag fortsätter processen där jag senast var.
Bilder som gav ögat och tanken mat, Kommersen:
