Intryck

Jag fotograferade inte alla intrycken, främst inte inne på museerna men jag uppskattade delar av Ylva Oglands utställning. Det var nästan tomt inne i utställningssalarna då jag och Agnes var där, vilket gav hela utställningen en spöklig, tom atmosfär. Då många av verken spelade på att tvinga betraktaren ut ur den traditionella betraktarrollen, upplevde jag vissa av verken som lite hemliga och interna. Som att en tjuvkikade på sätt och vis. Med detta tänker jag främst på verket The Birth of Xenia (Diverse Variations) and Diverse Variations of Other Spaces. Där ett 30-tal stafflier med 30 variationer av motivet The Birt of Xenia står i en riktangel runt en röd duk på golvet som är 10 x 8,7 meter stort. Stafflierna är vinklade inåt och bildar ett rum som Ogland använder som atelje för att skapa variationerna. Rummet stod tomt så när som på konstnärsmaterial, färg, penslar, papper som var placerade i mitten.
Som betraktare fick en kika in emellan stafflierna och få små glimtar av installationens helhet, och fråga sig om det skulle vara möjligt att ta sig in i rummet där inne?
Motivet av alla bilderna såg ut att vara en ensam, naken, nyförlöst mamma och hennes nyfödde barn som hon håller tryckt mot bröstet. Navelsträngen är ännu inte klippt och blodet ännu inte borttvättat. Ett extremt intimt ögonblick som, för mig, gav känslan av att jag tjuvkikade in på dem.

Jag som i min förra gestaltning arbetade mycket med repetition, att ta sig tid och att ta plats och spelade lite med betraktarens initiativ för att beträda och möta verket hamnade just i ovanstående tankar. Vad som sker i repetitionen? Vilket utrymme detta ger till betraktaren?
Jag kunde själv känna att som utövare, som skapare ger repetitionen mycket input och tankar. Men att som betraktare av någons fördjupande repetition gav det någonting annat. Vad har jag inte lyckats formulera ännu.

Däremot ger detta mig instikt i att jag kanske inte är färdig med repetition som begrepp/metod/teknik/koncept och känner samtidigt att det är självklart att jag fortsätter processen där jag senast var.

Bilder som gav ögat och tanken mat, Kommersen:

Exploaration 15

Då jag inte kommer kunna närvara på torsdag och fredag, genomför jag några exploarationer ur how to be an explorer of the world. Under dagen har jag dokumenterat allt som jag har konsumerat och förbrukat.

Sociala nätverk

http://www.gapyear.com/news/230749/dutch-girl-fakes-a-trip-to-se-asia

Ny termin på HDK

Nu kommer det igång igen.
Jag börjar med att repetera teori med hjälp av internethumor.
http://www.buzzfeed.com/chrisr414d8a71a/post-structuralism-explained-with-hipster-beards-xwfz

Sammanfattning av gestaltning och uppsats

Nu är processen i ett så kallat slutskede. Jag ser det väl mer som en delredovisning ännu, då jag inte tror jag är klar med temat. Dit jag kommit med gestaltningen är att jag vill få åskådaren att ta sig tid i mötet med mitt verk. Jag kommer göra en rumslig installation, med ljud via hörlurar som åskådaren måste ta på sig för att höra. Min förhoppning är att akten att ta på sig hörlurarna innebär att åskådaren tar sig lite mer tid till att försöka skapa sig en uppfattning om verket än om den lilla interaktiva akten saknas.
Jag vill egentligen förmedla akten, att ta sig tid till den, men att känslan eller tanken som skapats däri är upp till betraktaren.

Uppsatsen handlar om detta, att låta någonting ta tid är en förmåga som kan öppna dörrar till inre motivationer, genuina intressen och koppla ny stimuli med erfarenheter från förr. Däremot innebär detta också att det är en själv som behöver ta sig den tiden för att hitta den egna motivationen, och inte ha en yttre omständighet som bestämmer åt en.

Tidsbegreppet kan användas som ett maktmedel på olika sätt. Dels genom att tvinga arbetshastigheter som gynnar olika inlärningsstilar och arbetstyper, men också genom att påvisa vilka saker som är viktiga och behöver mycket tid, och vad som inte är lika viktigt och som får lite mindre tid. Detta är någonting som jag kommer behöva förhålla mig till i min framtida lärarroll, är det verkligen jag som ska bestämma vad som är viktigt för någon annan?

Både uppsatsen och gestaltningen har ett öppet slut, då jag inte har någon praktisk lösning på tidsdispositionen. Jag vet att jag uppskattat tiden och reflektionerna som uppstått däri. Samtidigt vet jag att andra skulle plågats och blivit stressade av det långsamma tempo och repetitiva arbete som jag gjort. Finns det tidsramar som passar alla?
Denna frågeställning bär jag med mig till framtiden efter detta arbete.