trött

Jag har kommit till en fas i mitt projekt där jag känner att allt stagnerar lite, att jag stannar upp och det känns som det står helt stilla. Idéerna som en gång funnits runt mig känns så långt borta, från varandra och från mig. Materialet jag ser känns som att jag ser för första gången, har ingen aning vad man gör med händerna.
Tror det blir av att man rusar, jag rusar igenom idéer i början, provar den, sparar, samlar, omprovar, byter spår ibland flera gånger under en dag. Nu står det still.. kanske måste något landa?

Tänker tillbaka på senaste handledningen, att det var skönt att säga att det inte var meänkielin som var grejjen, det är något annat. Varför kändes det skönt? Det hade väl varit grymt om det hade varit grejjen? Om jag hade hittat det? Tänk om jag inte hittar det? Tänk om jag inte lyckas knyta ihop säcken, hur länge kommer jag bära med mig den här processen då?

Rädsla i att inte förstå vad andra säger
Backtrack från tornedalen till de mer generella temat socialt arv
Varför fick finska sidan och inte svenska sidan behålla språket? Vad är skillnaden?
Vem bestämde egentligen det?
Varför behövde tornedalen och övriga sverige innebära en kulturkrock?
Var förbjudet mer generellt över hela sverige eller var det lokalt?

Har läst Carl Linnés anteckningar Lapplandsresan år 1732, en tid då man inte visste mycket alls om Lappland och han antecknade sin resa. Första mötet med en same, och andra spännande intryck ur hans perspektiv.

Tänker på det enorma avtryck som han lämnade efter sig med denna bok, synen på samer, på lappland i överhuvudtaget.

"Med honom kom ett folk, jag visste ej om det var kvinna eller man. Hon såg ut helt liten, ansiktet var svartbrunt av rök, ögonen bruna, lysandes, ögonbrynen svarta och omkring huvudet nedslaget härpå satt en röd platt mössa, kjorteln var grå och i bröstet, som såg ut likt grodskinn, hängde långa, slankande, bruna pattar men mässingsmaljor stodo omkring... Jag blev rädd för hennes första åskådande." s.62

Har gjort en mindmap på vad det är jag tänker på. Vad det är jag egentligen vill säga, men såklart ser jag bara på det jag skrivit och ser bara lösa ändar. 

http://anniesbla.blogspot.se

Regnmåndag. Inspirationslöst. Tradigt. Tänker en del på kalhyggen och på den  nödvändiga tomheten. Känner lite inspiration där, eller kanske lite tröst.

Sången

Meänkieli sångprojektet.

Vet inte om jag vill dela med mig det som texten betyder, jag ruvar på det än så länge.

Ska spelas in en ny version idag med bättre resurser och ev. några förändringar beroende på vad musikern tycker och känner.

inspiration

Daniel Boyaciglu

v.19

Känner att jag kanske inte behöver svar, att jag utforskar och att det räcker med det. Svar är relativa, kan omformas med tiden och inte alltid konstanta. Jag landar i det.

Min pedagogiska referens under veckan är de samtal och löpande handledning jag får av mina klasskompisar. Märker att någonting händer då jag tar tankarna ut ut huvudet och låter de landa någonstans mellan mig och någon annan, som låter sina tankar få komma ut och dela det där utrymmet mellan oss. Låta det beblandas, gro och växa.
Tänker på att meänkielin varit närvarande i klassen rakt under näsan på mig och att jag insåg det nästan samtidigt som klasskompisen insåg det. Hon som trodde hon pratade vanlig finska.

Min konstnärliga referens den här veckan måste vara mötet och samarbetet med studenterna från Tokyo Gakugei University. De kulturkrockar som uppstod mellan oss, att se på någon annans pedagogik med våra västerländska glasögon och inte förstå det. Att känna att alla reaktioner blev dubbelt så stora då jag plötsligt inte fann orden för känslan, eller kunde göra mig förstådd på något annat vis.
Kände att det var väldigt inspirerande när jag är inne på språket, hur jag blir jag utan min trygga sociala sfär. Utan ord att falla tillbaka på.

Under veckan arbetar jag färdigt med meänkielin, på torsdag spelar jag in texten till en kompis låt på meänkieli.

Men jag känner nog idag då jag pratade lite och fick lite översättningar så är det nog inte ett språk jag känner att jag saknar i praktiken. Det är inte språket i sig som jag identifierar mig med.. kanske är det bara ett avtryck på mig som jag vill belysa?

Voiks se olla hilja

mie haluan paikkaa

mie en saa paikkaa

Grottandet i mitt sociala arv och i det som formar min identitet fortsätter.

Trampar..

Känner att jag står och trampar. Jag ställer frågor och får inga svar, varken inifrån eller utifrån.
Hittade en dokumentär om en tredje generations same som liksom jag vill hitta tillbaka till ett språk hon identifierar sig med, men utan att riktigt veta varför.

http://urplay.se/164882

Det öppnade för flera frågor, mycket att relatera till men inte så mycket att gå vidare ifrån. Känner hur jag liksom rycker på axlarna, känner vad nu då? Vars tusan ska jag hamna i det här?