Min pedagogiska referens under veckan är de samtal och löpande handledning jag får av mina klasskompisar. Märker att någonting händer då jag tar tankarna ut ut huvudet och låter de landa någonstans mellan mig och någon annan, som låter sina tankar få komma ut och dela det där utrymmet mellan oss. Låta det beblandas, gro och växa.
Tänker på att meänkielin varit närvarande i klassen rakt under näsan på mig och att jag insåg det nästan samtidigt som klasskompisen insåg det. Hon som trodde hon pratade vanlig finska.
Min konstnärliga referens den här veckan måste vara mötet och samarbetet med studenterna från Tokyo Gakugei University. De kulturkrockar som uppstod mellan oss, att se på någon annans pedagogik med våra västerländska glasögon och inte förstå det. Att känna att alla reaktioner blev dubbelt så stora då jag plötsligt inte fann orden för känslan, eller kunde göra mig förstådd på något annat vis.
Kände att det var väldigt inspirerande när jag är inne på språket, hur jag blir jag utan min trygga sociala sfär. Utan ord att falla tillbaka på.
Under veckan arbetar jag färdigt med meänkielin, på torsdag spelar jag in texten till en kompis låt på meänkieli.
Men jag känner nog idag då jag pratade lite och fick lite översättningar så är det nog inte ett språk jag känner att jag saknar i praktiken. Det är inte språket i sig som jag identifierar mig med.. kanske är det bara ett avtryck på mig som jag vill belysa?
Voiks se olla hilja
mie haluan paikkaa
mie en saa paikkaa
Grottandet i mitt sociala arv och i det som formar min identitet fortsätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar