Var slutar jag, var börjar du?

När jag åkte med spårvagnen imorse och tänkte på kartorna och linjerna på dem, kände jag en tom förvirring. Vad sjutton håller vi på med? Så himla nyskapande va.
Men det fanns något förlösande i att inte behöva vara så jädra nyskapande, jag har personligen inte arbetat så mycket med kartor förutom vid orienteringen på gympan.
När vi träffades i gruppen associerade vi fritt till ord, till varandras associationer, och slutligen på gränser igen liksom gårdagens mindmap vi skapade tillsammans. Och när jag kände att det hela var som mest yta yta yta så krockade det. För allas privata associationer kollapsade tillsammans och urartade i tusen frågor. Var slutar jag? I fingertopparna? Vart börjar du? Hur långt kan man gå? Hur långt kan man minnas? Vart går närgränsen mellan mig och personen till höger, hade det varit annorlunda på en spårvagn? Hur hög kan en sockertopp bli? Hur djup blir blodsockerfallet efteråt?

Hur många centimeter är det mellan mina fingerspetsar och golvet om jag böjer mig rakt åt sidan? Om jag tränar på det, tänjs den gränsen då?

Imorgon har vi med oss måttbanden och ska gå på yoga tillsammans. Någonting som några av oss kanske aldrig skulle känna sig bekväm i att göra, men tillsammans tänjer vi den gränsen. Hur långt kan vi gå kontra hur långt kan jag gå utan er?

Var slutar jag? Var börjar du?
Och det känns som att den interaktiva gruppprocessen rullar på.
Kuggarna snurrar.

På ett privat plan har jag passerat gränsen av att inte gräva ner mig i nostalgin och har lyssnat på populärmusik större delen av dagen. Den här låten var mest spelad på spotify i Sverige idag.

http://www.youtube.com/watch?v=d-j_Foia8oQ

Jag kan tillägga att jag har lidit och att detta gränsöverskridande har bara velat få mig att dra nostalgitäcket över huvudet ett svep till. Åtminstone gällande musiken.