Reflektion

Underligt hur det känns som att allting stannat upp efter en sådan intensiv period av samtal, diskussioner, känslor och tankar. Det är som att huvudet tagit semester.

Men när jag ser på den interaktiva gestaltningen nu i backspegeln så kan jag inte annat än att le. Min grupp var fantastisk på en sådant jublande vis att jag är lite chockad. Innan allting började, samlade vi ihop oss och berättade hur vi fungerar i en process, hur vi får ideér och hur vi vill arbeta i vår grupp.
Redan där tror jag vi banade vägen för vår framgång, att öppna dörren för ärligheten. Att inte hymla med det som är jobbigt, för herre min je nog har det här varit sjukt jobbigt ibland!
Men vi öppnade oss inför varandra, och det fortsatte vi med genom hela arbetets gång. I och med att vi valt den performativa, undersökande metoden i vårt interaktiva arbete, tror jag detta var otroligt viktigt. Att våga vara öppen mot de andra i gruppen, och mot sig själv med var gränsen går.

I startgroparna av det hela så kom vi in på kartor och geografiska gränser. Jag tror vi hade lite olika infallsvinklar på det här med hur man rör sig i staden. Några intresserade sig för hur olika delar var slutna/öppna för olika personer beroende på individens situation. Andra intresserade sig kanske mer för vilka zoner man kände sig trygg i.
Vi diskuterade mycket om trygghet kontra vanor, att man tar den kända vägen istället för den okända och om det egentligen är en vana eller om det bara har ett praktiskt syfte?
Vi mindes konstverket vi sett på Göteborgs konstbiennal med en världskarta med sladdar som länkade olika länder med varandra, vilket vackert kaos det verket skildrade.

Vi ritade ut våra vägar nästa dag, kom fram till att det här leder kanske ingen vart men att det var ett bra startskott för att trigga igång tanken på temat och handen på någonting praktiskt. Detta behöll vi genom resten av aktionerna.

På yogan landade vi i gruppen som kraft, hur vi vågar tillsammans och hur otroligt obehagligt det kan vara tillsammans. Att byta om för första gången med en grupp, att uppleva en plan inte gå som planerad.
Att inte känna sig välkommen i ett sammanhang man har tillgång till. Att bryta lagen för något vi tror på.

När vi slutligen landade i soptunnorna så kände jag sådant stöd av gruppen att jag hade kunnat hålla på hela natten. Och när vi förtärde vår stulna, utgångna, tillagade måltid tillsammans kände jag att det är just gruppens styrka som vi utforskat. Jag kontra Oss.

Detta har jag lärt mig under denna gestaltning, att jag ensam aldrig kommer uppnå samma potential som jag kan göra i grupp. Jag kommer inte komma fram till samma slutsatser, jag kommer inte komma på lika många dåliga ideér och framför allt kommer jag inte komma på lika många bra.
När jag tidigare känt att jag helst arbetar ensam, känner jag nu att jag vill ha fler med mig. Gärna olika röster som kan vrida och vända på ett problem i det oändliga.
Jag tänker på klassrummet hur många röster det finns där, att klassen också är en grupp med förmågan att lyfta varandra ifall de får chansen.

Jag lärde mig genom att inte få som jag ville, och ge efter. Liksom jag lärde mig genom att stå för det jag tycker om något genom våra otaliga diskussioner om allt från rätt och fel till frukostvanor. Detta tycker jag känns värdefullt för mig i min framtida lärarroll. Att inte få för mig att jag på något sätt alltid har rätt för det har jag verkligen inte, även om man lätt förväntar sig detta från en lärare.
Jag om någon måste komma ihåg det.

Detta är något jag tänkt på länge, att leda utan att ta över helt och hållet. Bara putta bollen vidare så inte processen stagnerar helt och hållet. Och jag känner att jag börjar förstå det bättre nu efter veckan med min fantastiska grupp. Nästa steg blir att försöka lyckas med detta själv.