Den magiska gestaltningen

"Finns det någon magi kvar i en värld av styrdokument, pensionsfonder, funktionstänkande och kommersialism? "

Denna mening har ekat i mitt huvud sedan vi fick gestaltningsuppgiften, för jag vill på något vis mena att det finns där. Sedan yngre dagar har jag hyllat vardagsmagin, så jag har fram tills nu försökt bena ut vad det är i vardagen som gör den magisk och inte. Jag har skrivit upp de stunder som jag tycker mig känna av en magisk atmosfär men ser inget sammanband mellan dem utöver det faktum att det är jag som upplevt dem. Kan det vara jag som projicerar mening och magi på utsikter, saker, människor som gör dem mytiska, legender, episka?
Alltså tänker jag att allting hör ihop ändå, små fragment av min tid som mitt undermedvetna sätter guldram på.

Hur jag ska gestalta detta går i banor som många små saker tilllsammans.. är nu inne på att samla mina vardagsmagiska motiv och måla dem på tyglappar och sedan sy ihop det till ett lapptäcke för att visa på en vardaglig trygghet och på det drömska undermedvetna som projicerar fram alla känslor om de tusen magiska ögonblick som är täckets beståndsdelar.

Den magiska artefakten

:(

Ingen comeback, nu kom febern

Saker man kan göra då man är sjuk

Jag har varit sjuk i några dagar och är än, med feberilningar som kommer och går och en hosta som väcker mig varje morgon. Läser klasskompisarnas bloggar och lägger märke till utvecklingen och den sprudlande kreativiteten.. som inte finns här hos mig när jag ligger under två filtar och dricker te som är väl 80% honung och benar av serier och filmer. Imorgon ska jag försöka göra comeback!

Det jag kan skriva om är dock om uppgiften vi fick i tisdags, där vi gjorde egna symboler om känslor och skulle dela ut dessa lappar. Jag kan bara säga att det gjorde jag inte, jag har alla lapparna kvar i fickan på min regnjacka. Jag fegade ur, och jag var så arg att jag inte vågade och så arg att jag var tvungen och blev så provocerad och tänkte skriva det argaste blogginlägget och världen var så orättvis. Så blev jag sjuk. Så nu ids jag inte tjafsa.. men jag var en olydig elev, jag gjorde inte som jag blev tillsagd och anledningen var helt enkelt att jag nått min toleransnivå gällande interaktion med allmänheten. Visst jag är med er på att det är bra att konstnärer inte längre ska arbeta i sin egna vrå, men steget till att på var och varannan lektion ta kontakt eller interagera med främlingar är ganska stort. Jag tycker det är jobbigt, skitmesigt att tycka det är jobbigt att dela ut 15 st lappar på vägen hem från skolan, men sån är jag.

Att jag inte gjorde uppgiften gav mig en annan infallsvinkel, där jag har en blandad känsla av triumf "tro inte att ni kan bossa över mig!" och nederlag "fan vad töntig jag är."

Förorten

Från en förort till en annan, det ser jag varje morgon nu när jag åker hemifrån till hammarkullen. Man ser miljonprojekts husen som tornar upp sig ur lummiga, lätt höstfärgade miljöer. Sedan börjar det avta mer och mer för var hållplats. Fler människor stiger på vagnen.. ser man fortfarande ut, är världen grå. Lummigheten avtar nästan helt och så över bron - vilken utsikt! och så stan. En gång fick jag en förklaring på varför jag inte egentligen gillar stan, jag gillar utbudet och konceptet men jag gillar inte trängseln och kaoset. Men när jag trängdes som värst i nordstan sa någon att jag gick på fel sätt, att jag vejar. Det ska jag inte göra, de andra kan vika av, det är inte som träden i skogen då man går kringelikrok. Att jag skulle tänka det hela som ett spel, testa hur många steg jag kunde ta innan jag var tvungen att byta riktning, variera hastigheten för att tajma in alla andra.

Jag gillar skogen.

På nästa vagn är det flera minuter mellan hållplatserna, det är rätt häftigt. Det är inte alls lika många som åker med den vagnen, och  man kan titta ut på de gamla tågen med runda tak och de söta, färgglada loken.
Sen är det lummigt igen.


Igår målade vi av varandras karaktärsdrag med kol.. jag gillar visserligen inte kol för man smetar ut det så mycket, men det var roligt att få börja arbeta på papper.

Sokratiskt samtal, in time of creative fever.

Mitt Sokratiska samtal behandlade den här grottmålningen med inledningsfrågan " Om du var personen som målade denna bild, varför, tror du att du skulle målat den? Vilket skulle ha varit ditt syfte?"
Jag tänkte till en början att detta skulle vara en komplex bild eftersom att det finns många svävande tolkningar om ursprung men ingenting som egentligen är fastställt och att man därmed har många öppningar för att spekulera själv.

Men gruppen problematiserade med att man i skolan läser mycket om järnåldern, stenåldern osv. Och att elever lätt kan falla tillbaka till att försöka hitta det rätta svaret, att det får en annan effekt. Detta hade jag inte ens tänkt på, men jag är beredd att hålla med dem. Kanske man hade kunnat ta diskussionen med äldre elever som kan problematisera vetenskapens "sanningar" och försöka få bukt med den sokratiska frågan Vad är konst? och vad är annat?  (Vill ni förstå parallellen, se videon. Dialogen börjar 02.15).



Angående konstbiennalen, Pandemonium, ett ord jag var tvungen att slå upp, känns det väl kul. Jag har varit otroligt trött på sistone, tusen tankar och bollar i luften och ska jag vara frank så öppnade inte "Samlingsplats för alla djävlar" upp någon briljant association om jargongen om fritänkande människor som onda. Nu gjorde jag visst det på något bakvänt sätt ändå men efter dagens samtal om livet och döden och tid som går förlorad och vad som finns kvar i kärnan av en individ när alla yttre karaktärsdrag tagits bort och vad denna kärna skulle göra när den flöt runt i en hotfull evighet.. Jag vet inte med dig, men för mig så har hjärnsubstansen sakterligen börjat rinna ut genom örat och jag känner - Konstbiennal på temat kaos.. det kan gå att relatera till.

Nu ska jag dricka te, vända fokuset från vardagen en stund och nålbinda en stund.

Sokratiska samtal

Under gårdagen satt vi packade som små sillar i det som kändes som det minsta rummet i hela byggnaden och läraren stod ute i hallen (för att hon inte rymdes i rummet) och berättade om sokratiska samtal. Det var en spännande analys och diskussions metod och jag tror också att man kan använda den i konflikthanterings syfte, på grund av dialogskapandet snarare än debatt argumenterande.

Dessvärre blev rummet snart syrefattigt och jag försökte sitta bekvämt på min stol utan att rulla in i någon med stolen, så mitt fokus började dala. Men jag började tänka på en animerad föreläsning jag sett på ett flertal gånger som jag tycker är strålande. Så den tänker jag dela med mig av idag.

Sedan är jag otroligt omotiverad till att ta mig ut till hammarkullen idag, väder och vind, lång lång spårvagnsresa, I-landsproblem.

Ansvar

Min installation eller "förändring" bearbetade problematiken med nedskräpning och vems ansvar det är att plocka upp skräp egentligen när det väl har hamnat på fel plats?
Genom att plocka upp skräp från gatan, kan man ju tycka att det vore lämpligt för mig att kasta det skräpet som en god gärning. Men vem gör jag en tjänst då? Medmänniskorna som inte behöver plocka upp det själva? Lära andra att det finns någon annan som plockar upp efter dem? Det vill jag inte göra. Samtidigt som jag satt och byggde min installation på en busshållplats, började jag fundera kring huruvida detta skräp som jag plockat upp efter andra fortfarande kvalificerade som den andras nedskräpning eller ifall det nu var jag som skräpade ner. För det gör jag ju, i en slags extrem medvetenhet skräpade jag ner på en väldigt medveten plats i förhoppning att få andra att bli medvetna om att jag skräpar ner.
Men folk skärrades av att jag satt där och byggde mönster av gamla fimpar och tidningar. En dam kom fram och frågade vilken skola jag studerade och sa att det hela nog skulle bli fint när det var klart.
Jag tror att folk inte kunde lägga ihop bilden av att en ung tjej med en dyr regnjacka skulle självmant sitta och smutsa ner sig och arbeta med skräp. Och det är väl sant, det skulle jag ju inte i vanliga fall ha gjort. Det måste ha med konst att göra (eftersom allt annorlunda som bryter normer har med konst att göra?).

I första stund blev jag nästan lite stolt över att jag satt och lyckades bygga konst, och att människor runt om mig accepterade min kreation som ett konstverk. Men efter en stund sjönk det in att om jag bara hade hävdat i sten för den damen att detta var min fritidssyssla så skulle jag absolut inte accepteras på samma sätt. Jag skulle nog inte få kommentaren att det nog blir fint när det är färdigt. På något vis stör det mig väldigt mycket. Inte att jag har någon slags inre längtan att få peta i skräp hela dagarna och göra installationer över hela stan och bli nischad som "Skräp-Anna". Men jag inser också att anledningen till att jag inte vill ha det scenariot beror på att samhället runt mig skulle titta snett på mig, och att det är det tyngsta argumentet till varför jag kände att detta projekt var provocerande. Varför är jag så brydd om människor ser snett på mig? På vilket sätt kommer det påverka mitt kreativa utövande och framför allt min roll som lärare?
Detta måste jag fundera på.

regn regn

På god väg att överklubbas av en förkylning, men jag tänkte nonchalera den ett tag till. Jag har inte tid att vara sjuk, hör du det kroppen? Skärp dig!
Projektet går långsamt framåt, igår vaggades jag in i ett lugn efter beslutet om hur jag ska framföra min åsikt estetiskt klubbades. Det känns spännande och jag har fått otroligt många förslag på människor som har varit inne i liknande tankebanor, konstnärer som arbetat med skräp som material. Konstnärer som sorterar det som inte borde gå att sortera. Detta tycker jag känns väldigt spännande, att så många intresserar sig för skräp, hur kontroversiellt det kan vara att någon vill ta vara på, och göra något estetiskt tilltalande av någonting som någon annan förkastat och lämnat efter sig.
Eftermiddagen gick sedan åt att försöka hitta skräp längs avenyn och hamngatorna och nordstan, kanske de mest välsopade gatorna i stan. Idag på väg till skolan tänkte jag promenera en bit på hisingen och plocka skräp här med där det inte är lika välsopat. Funderar på när jag ska scensätta min installation, med tanke på att jag helst inte arbetar i regnet då jag försöker motarbeta min förkylning och att skräpet dessutom kommer bli väldigt svårarbetat ifall det blir blött.
Eventuellt kommer jag göra det ikväll, enligt  yr.no ska det klarna då.. vi får väl se.

Jag trivs väldigt bra med att skriva ner meningar till ansiktslösa personer, det kanske är min hybris?

Åh typiskt, jag som tänkte vara fiffig och dela med mig ännu mer av det uppskov av skräp och sorteringskonst som jag fått men givetvis lämnade jag de anteckningarna i skåpet igår och minns inga namn.

Projekt 1

Förändring i det offentliga rummet, hoppla hoppla inte ska väl lilla jag faktiskt ha åsikter om världen runt mig? Eller jo, det kanske jag visst borde ha, istället för att dra bittra, norrländska kommentarer över en fika om hur fult det är i stan. Jag har inte riktigt kommit fram till hur min förändring ska ta för fysisk form för min åsikt, att det är sjukt skräpigt i Göteborg. Det märks extra tydligt när man besökt andra städer och kommer hem igen till fimpar, burkar och krossat glas. Utöver detta är jag intresserad av huruvida den nya lagen att nedskräpning kan innebära en böter faktiskt får effekt? Jag är osäker på det. Människor kommer inte bli mindre sinnesslöa och vardagslata för att de kanske får betala om de inte plockar upp efter sin grillkväll i slottis. Jag tror bara inte att folk bryr sig, att det inte finns en synlig och direkt konsekvens och en mentalitet av att ingen annan gör ju något, varför ska jag?

De idéer som växt hos mig är att arbeta med skräp generellt sett som material, för jag tror det har större genomslagskraft. Både att folk ser att det är skräp och att det ligger på fel ställe, men också för att provocera ett steg till. Varför skulle någon samla på sig en massa skräp och lägga ner tid på att bygga eller utforma detta av det för att sedan lägga tillbaka skräpet i naturen igen, varför slängde inte personen allt skräp istället? Vore inte det en bättre auktion?

Gör alla inget, gör ingen allt.
 Men nu ska jag ha kaffe innan jag far till skolan.

Första dagarna

Så har man börjat de första dagarna på Hdk. Mycket nya intryck, nya ansikten, namn, lokaler att förvirra bort sig i. Spännande.
Just nu efter dagens eskapader känner jag att jag har mycket att lära in, lära om och bearbeta. Det var längesedan jag arbetade med konst på ett personligt plan, på sistone har jag mest arbetat med konsthistoria. Men nu blir det samtidskonsten, och det är något nytt, förstås. Eller ett repeterat nytt, vad vet jag? Helt enkelt har jag saknat naturliga miljöer att repetera och utöva konstbegrepp och konstrelaterade diskussioner. Det fackliga språket om konst och om konstnärer som är nu levande. Märkliga tanke. Jag känner mig lite ringrostig, och på ett ännu personligare plan lite rädd och nervös för att inte riktigt passa in i klassen som förstås för mig verkar så himla kultiverad. Men he e int lönt å funder, he onsche.

Youtube konstnären "Philinthecircle" och konceptet "good bye art"

Jag gillar hur han ofta leker fram sina motiv, att det är processen som räknas.