Förorten

Från en förort till en annan, det ser jag varje morgon nu när jag åker hemifrån till hammarkullen. Man ser miljonprojekts husen som tornar upp sig ur lummiga, lätt höstfärgade miljöer. Sedan börjar det avta mer och mer för var hållplats. Fler människor stiger på vagnen.. ser man fortfarande ut, är världen grå. Lummigheten avtar nästan helt och så över bron - vilken utsikt! och så stan. En gång fick jag en förklaring på varför jag inte egentligen gillar stan, jag gillar utbudet och konceptet men jag gillar inte trängseln och kaoset. Men när jag trängdes som värst i nordstan sa någon att jag gick på fel sätt, att jag vejar. Det ska jag inte göra, de andra kan vika av, det är inte som träden i skogen då man går kringelikrok. Att jag skulle tänka det hela som ett spel, testa hur många steg jag kunde ta innan jag var tvungen att byta riktning, variera hastigheten för att tajma in alla andra.

Jag gillar skogen.

På nästa vagn är det flera minuter mellan hållplatserna, det är rätt häftigt. Det är inte alls lika många som åker med den vagnen, och  man kan titta ut på de gamla tågen med runda tak och de söta, färgglada loken.
Sen är det lummigt igen.


Igår målade vi av varandras karaktärsdrag med kol.. jag gillar visserligen inte kol för man smetar ut det så mycket, men det var roligt att få börja arbeta på papper.