Avslutande, sammanfattande blogginlägg

Jag har under den här gestaltningsperioden fördjupat mig i kroppen och hur kroppen relaterar till rum, andra kroppar och kommunicerar med dessa. Jag har arbetat performativt i olika stickspår där det ena har varit att försöka kanalisera energi genom mitt halschakra för att stimulera min kreativa och kommunikativa förmåga. Ett moment av detta var att jag genomför morgon yoga som ska stimulera flödet mellan mina chakran, där slutmomentet är en pose där jag står på huvudet. Denna akt har jag tagit fasta på då det blir ett nytt sätt för mig att uppleva och kommunicera i rummet. Genom att vända upp och ner på mig, byter jag perspektiv och bryter den fotstående norm som de flesta rum har.


Gestaltningen började med inspiration från en dansworkshop i Butoh som jag var på i Malmö. Här väcktes tankar om dansens kroppsspråk, och den laddning jag kände i att behöva visa upp kroppen som i så många andra sammanhang ska kylas. Och också en osäkerhet i vad kroppen egentligen kan uttrycka, och vilka kroppar som får lov att säga vad då det inom dansen finns en mängd normer kring en vacker eller funktionell kropp. Här hittar du detta blogginlägg.

Detta väckte tanken om min kropp har utrymme för att synas hur som helst, och också en fråga om var min gräns går. Vad vill jag absolut inte visa upp med min kropp, och vad händer om jag går över den gränsen? Jag fotograferade bilder där jag utmanade min gräns, som ett slags slag för min kropps demokratiska rätt att ta plats och synas. Samtidigt utmanade jag min privata gräns för vad jag upplever att jag vill visa upp i akademiska sammanhang.
Jag tänkte mycket på vad som skulle kännas jobbigt på handledningen att presentera, och visade upp just det för att bryta mitt egna mönster och också ta mig förbi något jag upplevt som en blockering. Rädslan för att bli sedd som inaktiv, icke-konstnärlig, lat eller bara irrelevant, platt.
Bilderna jag tog är med i det här och i det här blogginlägget.
Vad jag kom fram till var jobbigast var att framstås som inaktiv. Och därav bloggade jag inte så mycket under den här perioden. Jag som i tidigare gestaltningar och i början av processen bloggade väldigt mycket för att på något vis bevisa att jag arbetat för någon annan, bröt mitt mönster. Jag började arbeta för mig själv, stod på huvudet varje dag utan att det dokumenterades.
Det här kan kanske inte bevisas, samtidigt som jag har mitt första huvudstående försök filmat, och nuvarande huvudståenden talar för att en viss mängd träning på detta har skett.


Utifrån detta intresserade jag mig för kroppsspråket och vad som inte syns i kroppen. Om det går att fejka ett självsäkert kroppsspråk även om en känner sig osäker? Här kom jag in på livsenergi, chakran och energiflöden som speglar sig i vårt kroppsspråk. Att vi ofta kyler eller håller för de chakraområden i kroppen som vi inte har ett fritt flöde genom. Jag sitter ofta med händerna om halsen och munnen, insåg att jag kanske inte har ett fritt flöde genom detta chakra och började utforska vad som hände ifall jag försökte läka detta. Jag gjorde efterforskningar på vad som krävdes, vilket var att dricka grönt te, använda färgen turkos och äta mycket frukt och grönsaker för att läka mitt halschakra. Därtill behövde jag stimulera de kringliggande hjärtchakrat och tredje ögat chakrat för att boosta energi strömningen igenom. Detta kan du läsa om här. Jag frågade mig här om min kommunikativa och kreativa förmåga verkligen stimulerades ifall jag riktade energi till detta chakra och började göra morgonyoga för att stimulera min livsenergi. Jag fann att genom att stå på huvudet, som var min sista yoga pose, upplevde att jag ifrågasatte vad jag förväntar mig av min kropp och upplevde att säcken knöts ihop för min gestaltning. Att jag inte ville visa upp detta, samtidigt som det ifrågasätter vad min kropp fyller för funktion i rummet och även vad rummet har för förutsättningar för vilket utrymme min kropp får ta.

Detta redovisade jag vid halvtidsöverlämningen genom att i min redovisning göra ett performance där jag bröt mot rummets kontext och förutsättning. Och också situationens förväntan på vad jag och min kropp skulle presentera. Vid detta tillfälle var golvet halkigt, mina sockar fick inte fäste och jag hittade inte balans i rummet. Efter tre försök tog jag på mig skorna och halsduken igen och fortsatte min redovisning.
Jag ser inte detta som ett misslyckat huvudstående försök, utan snarare att jag och min kropp alltid måste förhålla mig till vissa förutsättningar, även om jag försöker bryta normen kommer vissa förutsättningar fortsätta påverka mig och det jag gör. Antingen får jag välja att ta förutsättningarna och kontexten för vad de är, eller att förbereda mig mot dem.

Genom att ställa mig på huvudet, eller åtminstone försöka, lärde jag mig mer om rummets förutsättningar, om situationens förutsättningar och hur olika de egentligen är. Genom att bryta kroppens rörelsemönster i en situation, fick jag liksom alla andra som såg mig, nya erfarenheter och perspektiv.

Fortsättningsvis är det detta jag undersöker vidare, och jag vet inte hur länge jag kommer bära med mig denna process eller dessa lärdomar. Möjligt att detta fortsätter vara intressant för mig livet ut. Men detta är det delresultat som jag kan redovisa efter denna korta gestaltnings gång.

Del redovisning

Jag är här just nu i gestaltningsprocessen. Utforskar kroppens gränser, funktioner och utmanar hur jag förhåller mig i rummet.

PM

PM Examensarbete

Bakgrund:

Jag intresserar mig för kroppen i skolan, hur vi relaterar till varandras kroppar och det tabu jag upplever kring att prata om kroppen (det vill säga de delar av kroppen som inte är huvud eller händer). Genom bilder möter vi många olika kroppar som uttrycker olika saker och som vi förhåller oss till genom synintrycket. Jag upplever att det är vanligt att prata om den icke närvarandes kropp genom att diskutera personen/personerna på bilden och hur de ser ut. Däremot upplever jag att det inte är lika vanligt att prata om hur fysiskt närvarande kroppar relaterar till varandra beroende på rum, avstånd, förhållanden och perspektiv.
Jag menar på att vi besitter kunskap i hela kroppen, och som med allt är någonting som behöver komma upp till ytan för att kunna bli synliggjort och därefter också användas medvetet. Här upplever jag dock att det innebär en viss problematik gällande det etiska kring att elever arbetar med och om sina egna kroppar. Gränsen mellan personlig och privat kan lätt passeras, och det är inte heller rättvist att en elev ska behöva känna att denne behöver blotta någonting för personligt i skolan.

Didaktisk frågeställning:
Hur kan jag arbeta med kroppen som verktyg i bildämnet?

Hur kan jag som lärare synliggöra den kunskap som en elev har i kroppen?

Hur kan jag som lärare få eleverna att balansera mellan att arbeta personligt vs. Privat i bildämnet?

Gestaltningsmetod:
Genom att utgå från min egen kropp, har jag utforskat min kropps kunskaper och möjligheter och gränsen för vad jag vill visa upp i ett skolsammanhang. Jag har utmanat min privata gräns, och arbetar också med andra tabun inom akademien som att fördjupa mig i populärvetenskap om kroppens chakran, samt att vid handledning inte ha någonting att redovisa utan arbetar i ett teoretiskt/filosofiskt plan.

Teori:

Jag har inte satt ner foten ännu, men har stött på följande teorier under gestaltningens gång:
Emotionell intelligens förkortas till EQ, emotionell kvot, vilket gör det jämförbart med IQ och således också någonting som ska kunna mätas. EQ används också synonymt med social kompetens som avgörs av en persons förmåga att vara självreflexiv över sina känslor och veta varför denne känner på ett visst sätt. Liksom personens förmåga att möta och analysera andra människors känslo-uttryck, vilket blir starkt förknippat med förmåga till empati.

Symbolisk interaktionism är ett perspektiv där en ser på samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt och en process i ständig rörelse. Herbert Blumer som myntade begreppet, menar att människor agerar gentemot objekt baserat på meningen som dessa objekt har för dem. Meningen kommer från social interaktion och modifieras genom tolkning. Perspektivet används i observerande syften och blir numera avfärdat som ett allt för subjektivt arbetssätt för att anses korrekt.

Detta kopplar jag mycket till performativitetsteori, till semiotik och till affordance begreppet. Huruvida det är för subjektivt är en konstant balansakt, inte helt olik personlig/privat vilket jag ser som en koppling. Kanske en långsökt koppling men ändock. Samtidigt tänker jag att i fältstudier, kan den undersökande aldrig särskilja sig sin egen personliga infallsvinkel, sin subjektivitet. I många fall är det den som gör arbetet intressant, tycker jag. Däremot behöver det subjektiva skrivas ut och förhållas till och analyseras. Här kommer spegel jag in, vilket kort och gott innebär att en betraktar sig själv ur omgivningens synvinkel. Alltså har ett självreflexivt perspektiv och förhållande. Jag tänker att detta liknar Gadamers Hermenuetik som ifrågasätter möjligheten att i överhuvudtaget finna en objektiv sanning. Gadamer föreslår att vi istället för att tala om sanningen bör inse att allt kan förstås på flera olika sätt. Hermenuetiken har på sätt och vis blivit ett förhållningssätt till den subjektiva forskarrollen som behöver ett konstant självreflekterande inslag, ett spegel jag, som med hjälp av metod och teori kan frambringa en sanning bland många.

Det objektiva är helt enkelt inte så intressant för mig, det subjektiva däremot, det är där utbyten sker, det är där det sociala mötet och utbytet sker, det är där kroppar möts och förhåller sig till varandra.

Referenser:

http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:226781/FULLTEXT01.pdf

http://socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/article/viewFile/978/790

Depraz, Natalie, Varela, Francisco J. & Vermersch, Pierre (red.), On becoming aware: a pragmatics of experiencing, John Benjamins Publ., Amsterdam, 2003

Cooper, Ken, "Kroppsspråket": din genväg till framgång, 1. uppl., LiberLäromedel, Malmö, 1981

Molander, Bengt, Kunskap i handling, 2., omarb. uppl., Daidalos, Göteborg, 1996

Eriksson, Yvonne & Göthlund, Anette, Möten med bilder: analys och tolkning av visuella uttryck, Studentlitteratur, Lund, 2004 (kap 2,3 & 4)

Vishuddha

Hals chakra

Idag målade jag mitt halschakra med en silikonbaserad färg, undrar hur länge det håller? Blir det någon skillnad?