Om vfu

Ute i skärgården, det är en fin pendlingsrunda jag har på ca. 1 ½ timme var morgon och eftermiddag. Varje dag är jag så trött när jag sätter mig på båten att jag är på vippen att somna i vad som känns som en stor vagga. Sjön suger, som man säger.

Skolan jag har praktik på är fantastisk, de resurser som eleverna har tillgång till är fantastiska i bildsalen. Mörkrum (så de brukar göra egna kamera obscura) och bränningsugn så de kan arbeta med lera.. och så allt annat man kan önska sig, förutom det tekniska där var elev har varsin mac, men ingen sal har projektor eller dylikt. Bildläraren använder fortfarande diabilder.

Materialmässigt - superinspirerande och jag hade inte kunnat be om mer.
Pedagogiskt - så sjukt torrt.
Läraren har den bästa kontakten jag sett med eleverna. Eftersom skolan är så liten och det är Ö liv så känner alla alla, och läraren som arbetat på skolan i 20 år kan i de flesta fallen namnen på föräldrarna till alla barn och till den kommande generationen.
Men jag får ingen som helst handledning, mest för att min LLU'are inte vill. Han drar sig för att skriva på några som helst papper eller svara på frågor och använder ett kroppsspråk som säger att allt administrativt är så jävla tråkigt att han inte ens vill lyssna på det. På frågan om hur han arbetat med den nya läroplanen fick jag svaret att det var så längesedan att han inte minns, jag får fråga någon annan som är ordentligare än han. Visserligen med glimten i ögat, men om han verkligen trodde att jag menade läroplanen från 1994 så talar det ju snarare för hans påstående.
När jag väl arbetar i klassrummet känns allting naturligt. Igår var bildläraren borta och jag fick öppna klassrummet helt själv en stund under eftermiddagen för att eleverna ska hinna arbeta med sina konstnärliga projekt som de har på ett stortema. Förutom att jag inte hade nyckel in i alla skåp eller hittade någonting eller kunde någons namn så gick det bra. Jag kunde retas lite med eleverna sådär vänligt, det var en god stämning. Jag lyfte två tjejer som arbetade i lera som inte tänkte att de kunde men jag pushade dem att våga testa en gång till och ha tålamod och de skapade jättevackra människokroppar.
Jag är tacksam att ha fått det åtminstone, och jag vill gärna komma tillbaka för kontakternas skull. Jag tycker det är så himla jobbigt att komma till en ny skola var gång, lära sig nya ansikten och namn och lära sig nya jargonger.

Nu ska jag skynda mig så jag inte blir sen.

Avslut.

The observation of projections in transformation.

Mitt arbete kretsar kring fenomenet observation och hur man som åskådare projicerar känslor, tankar, åsikter på ett föremål. Framför allt har jag intresserat mig för hur denna projicering ter sig annorlunda beroende på dag, stund eller sinnesstämning och gör att man kan uppleva sin observation helt annorlunda än vid förra gången man såg föremålet.

Jag har byggt en luftballong av en ballong som jag sytt ett tyghölje till och fäst en korg av papper till. Denna ballong har blivit min magiska artefakt som jag burit med mig genom staden, till hemmet, till skolan samt stått med den i famnen på en trafikerad shoppingstråk i staden under lunchrusningen.

Från vad jag märkt så har min ballong betytt olika saker för mig beroende på hur jag mått när jag sett eller hållit i den. Jag projicerar mina känslor, ser med en annan blick och ballongen förvandlas, liksom magi. Därför har det blivit viktigt för mig att bli sedd med min ballong, att andra också ska få kunna se, med sina blickar, projicera sina känslor.

                   Process vid symaskinen                                           

 I början av min process tänkte jag mycket på vardagsmagi, och hur främst jag projicerar magi på vardagliga prylar som en tät dimma eller en söt hund på spårvagnen. Jag ville arbeta med många små saker  tillsammans, och tänkte först på pixlar och ville göra små Inchies målningar som tillsammans blev en annan helhet. (Inchies är små målningar man gör på dukar som är en inch hög & bred. Genom det lilla formatet blir fokuset inte på de enskilda målningarna utan snarare på massan av att de är tillsammans, samhörigheten. Dessvärre är detta som mest etablerad inom scrapbooking. Inget ont om det, men just scrapbooking tilltalar inte riktigt mig)
Denna idé ändrades till att bli små lappar med nedskrivna magiska stunder som skulle bli ett lapptäcke, där lapptäcket skulle stå för en slags tradition, barndom och vardag men där orden på lapparna skulle sätta den magiska stämningen. När det tyg jag beställt kom i brevlådan, så var det helt fruktansvärt fel färg, och det lapptäcke jag hade i huvudet grämde sig något otroligt och jag kände att mitt lapptäcke är redan gjort. Jag har tänkt färdigt den. Vid det laget hade jag redan sytt en länga lappar ihop och var mitt i sömnadsprocessen, så jag improviserade. Den impulsen ledde mig till luftballongen och jag tänkte att nu ska jag inte tänka färdigt den här idén, jag bara gör. Och som jag gjorde! Ballongen blev klar och helt plötsligt satt jag med en luftballong som visserligen var smygfin men som inte hade någon innebörd för mig.

På handledningen pyste all luft ur mig och ballongen blev en slags symbol för misslyckande och prestationsångest. Men i och med att jag inte längre hade något att förlora när jag stod djupt i en kreativ dal, så körde jag på, blåste upp skiten och spatserade runt i staden med min prestationsångest medan en vän med en kamera dokumenterade. Det jag kom fram till då ledde mig tillbaka till projicering och hur visuella intryck blir annorlunda beroende på vem som ser, och hur man mår när man ser. Andra såg mitt misslyckande som vackert, hur går det ihop?

Genom att fotografi, har jag skapat en Gif. Animation, en enklare stop motion film där jag tar mig runt i staden med ballongen. Detta blir ett annat seende, en lek med motivet, en lek med åskådaren där jag bestämmer miljö & agerande men där känslan får projiceras fritt. Och varför är det viktigt att andra också ser och projicerar?

Att se någonting annorlunda, väcker annorlunda tankar. Det vill jag komma åt, att ifrågasätta, tänka på ett annorlunda sätt, öppna för en annan möjlighet och inte bara följa strömmen utan att ge möjlighet att stanna upp och ifrågasätta var strömmen leder. Nu vet jag inte om jag lyckats med detta, men jag har fått några att dra på munnen inför varandra en vanlig dag, mitt på stan. Och att få två främlingar att mötas i samförstånd genom ett leende en vanlig dag på stan, det var magiskt för mig att observera.

 

Klicka på bilden för att se Gif. animationen.

Dagen D

Dagen D närmar sig och det känns. Att skriva en sammanfattande text om sitt arbete idag var svårt, hur tusan ska man få med alla delar av processen på ett halvt A4? Jag utelämnade stora bitar, och inriktade mig mer på att förklara var jag står nu med min ballong. It's been one hell of a ride.

The Observation of projections in transformation

knyta säck

Nu ska man försöka knyta ihop säcken till det hela.. och mina tankar om mitt projekt har ändrats med impulserna framför symaskinen. Det är inte längre små magiska stunder tillsammans utan nu känner jag mer att jag tänker att de människor som tar sig igenom sin vardag av 8h arbete, familj som ska matas och så vidare, hinner de göra sådant som förgyller vardagen? Hur hinner dom med hobbies? Hur hinner dom leka?
Jag tänker på att jag inte vill bli vuxen, att man kan ta på sig kostym och gå till jobbet men längst inne i kärnan inte vara vuxen, för dom får inte leka.
Detta känner jag att jag förmedlat genom både att stå med ballongen på Avenyn och möta verkligheten med mitt inre (protesterande) barn, och också genom mina gif. animationer där jag personligen har fått leka lite i de allmänna utrymmena.
Hur ska detta gestaltas till slut? Jag skulle vilja gå runt i hallen med ballongen och ställa ut mina giffar.. men jag får fråga dem på vaktmästeriet om de har någonting sådant att låna ut.. Det visar sig.

När luften blåste ur

Efter gårdagens handledning så blåste luften ur.. både bokstavligt och symboliskt talat. För när jag stod på bordet och relaterade till den lilla utpösta ballongen vid mina fötter, framför klasskamraterna så kände jag mig otroligt trött. Trött på min jäkla skit ballong och trött på prestationsångesten.

Så på kvällen efter att jag jobbat så ringde jag en vän med en kamera och blåste upp ångestballongen och fotade min färd hem med prestationsångesten. Idag försov jag mig, vaknade helt slut, klädde mig, tog ballongen under armen och gick mot skolan. En gubbe på spårvagnen sa att det var vackra färger på min ballong. Tack.
Vid pressbyrån på Valand skulle jag möta upp min vän med kameran, hon skulle bara byta om efter sina danspass. Jag väntade fem minuter, folk stirrade. Tio minuter, gruppen som upptäckte Göteborg på Segways stannade och log. Tjugo minuter, en skolklass kom förbi -har du gjort den själv? -Den är verkligen jättefin -varför står du här? Imogen heap spelade i öronen.. jag sa bara tack. Damer stannade och pekade lite försynt och viskade till varandra men log. Så de kanske viskade någonting snällt.

Bilderna som togs håller jag på att mecka ihop till Gif animationer i photoshop. Jag stirrade blind på programmet i en timme.. sen började det släppa.. Så nu har jag stått jämsides med ärkefienden photoshop (som jag bråkat med det programmet) och lärt mig göra Gif- Animationer.
Jag har stått på en av Göteborgs rörligaste gator mellan 12.18 - 13.05 en Fredag och balanserat på gränserna av vad man får göra i det allmänna rummet. Jag har erkänt inför en grupp som jag vill imponera på att min idé för närvarande är misslyckad.

Allt som jag avskyr och är rädd för. Har jag gjort sedan luften blåste ur.. och nu är jag helt tömd.