Ute i skärgården, det är en fin pendlingsrunda jag har på ca. 1 ½ timme var morgon och eftermiddag. Varje dag är jag så trött när jag sätter mig på båten att jag är på vippen att somna i vad som känns som en stor vagga. Sjön suger, som man säger.
Skolan jag har praktik på är fantastisk, de resurser som eleverna har tillgång till är fantastiska i bildsalen. Mörkrum (så de brukar göra egna kamera obscura) och bränningsugn så de kan arbeta med lera.. och så allt annat man kan önska sig, förutom det tekniska där var elev har varsin mac, men ingen sal har projektor eller dylikt. Bildläraren använder fortfarande diabilder.
Materialmässigt - superinspirerande och jag hade inte kunnat be om mer.
Pedagogiskt - så sjukt torrt.
Läraren har den bästa kontakten jag sett med eleverna. Eftersom skolan är så liten och det är Ö liv så känner alla alla, och läraren som arbetat på skolan i 20 år kan i de flesta fallen namnen på föräldrarna till alla barn och till den kommande generationen.
Men jag får ingen som helst handledning, mest för att min LLU'are inte vill. Han drar sig för att skriva på några som helst papper eller svara på frågor och använder ett kroppsspråk som säger att allt administrativt är så jävla tråkigt att han inte ens vill lyssna på det. På frågan om hur han arbetat med den nya läroplanen fick jag svaret att det var så längesedan att han inte minns, jag får fråga någon annan som är ordentligare än han. Visserligen med glimten i ögat, men om han verkligen trodde att jag menade läroplanen från 1994 så talar det ju snarare för hans påstående.
När jag väl arbetar i klassrummet känns allting naturligt. Igår var bildläraren borta och jag fick öppna klassrummet helt själv en stund under eftermiddagen för att eleverna ska hinna arbeta med sina konstnärliga projekt som de har på ett stortema. Förutom att jag inte hade nyckel in i alla skåp eller hittade någonting eller kunde någons namn så gick det bra. Jag kunde retas lite med eleverna sådär vänligt, det var en god stämning. Jag lyfte två tjejer som arbetade i lera som inte tänkte att de kunde men jag pushade dem att våga testa en gång till och ha tålamod och de skapade jättevackra människokroppar.
Jag är tacksam att ha fått det åtminstone, och jag vill gärna komma tillbaka för kontakternas skull. Jag tycker det är så himla jobbigt att komma till en ny skola var gång, lära sig nya ansikten och namn och lära sig nya jargonger.
Nu ska jag skynda mig så jag inte blir sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar