Allvarligt talat.

Efter dagens handledning kände jag att den där spända stämningen kring mitt arbete släppte lite, att jag kan berätta om det och behålla minen. Tankarna har fortsatt kring varför jag vill göra skogen kroppslig, varför jag känner att det är viktigt. Att jag inte kan göra samma sak när jag bara är jag.

Pratade med några i klassen om att jag känner att skogsmunderingen plockar fram en annan sida av mig, eller en annan känslosfär snarare. Som förstärks med det nya kulturella uttrycket. Att jag känner att denna känslosfär är nära magdansen och den kultur som ligger däri. Det uråldriga.

Detta är en känslosfär jag ger uttryck för i många aspekter av livet, genom medeltidsveckan, cirkusgruppen, magdansandet förstår och mellan rötter och trädkronor. Tradition som andas, känslan av att vara en del av någonting ofattbart stort.

Och så känslan när länken till det där fantastiska tillståndet bryts. Kalhygge. Förbud. Korrigering. Uteslutning.

När jag stod på kalhygget hittade jag denna stubbe och inspirerades av den flikiga barken och hur den växte.
Funderade på stubbar som fötter, och fick en sinnesbild av att stå på stubben så pass länge att man slukades av den. Hur lång tid skulle det ta? Barkfötter.

Barkfötter fastnade, tänkte på hur det skulle kännas att ha barkfötter. Fantiserade om trädmänniskor och tänkte att en sådan skulle väl vara det ultimata fröträdet både för kalhyggets och för den kulturella aspekten.
Där någonstans började skogsfrun gro, den uråldriga. Hur skulle hon reagera på kalhygget?

Det är där jag befinner mig nu.
Och allvarligt talat tycker jag det känns väldigt spännande att bekanta sig med denna karaktär och utforska denna underliggande sida hos mig, liksom jag utforskade tornedalsfinskan.

Inspiration

Jag har en plan som jag tror på men måste prata om lite ironiskt sådär när jag berättar för folk. Undrar vad det är för försvarsmekanism.

Hittade den här kortfilmen, relaterar, njuter, inspireras och avundas.

Outside in

Trots ironin och den blandade skamförtjusningen så känns det skönt att vara här. Då jag igår stod på kalhygget och tänkte att "Nu jävlar ska jag komma på DET!" och knäckte pinnar och svor. Ur frustrationen och krystade idéer föds något annat, och man vet ju det när man står där och svamlar upprört för en själv på ett dragit kallt kalhygge men det blir inte mindre jobbigt för det då man är mitt i känslan av att man inte förstår någonting alls.

Letandet efter kalhygge

Morgonens besvikelse

Kalhygge

Kalhygget har dröjt sig i mina tankar, tänker på vad kalhygge betyder för mig, vad jag associerar till.
Tar reda på mer om kalhyggen, tittar på www.kalhygge.se och läser, funderar, kopplar.
Att skövla skog har ett ekonomiskt intresse, vi måste använda resurserna vi har för att tjäna pengar.
Tittar på wikipedia

Sverige räknas som världen näst största exportör av sågade trävaror, tredje största exportör av massa och fjärde största exportör av papper.
Mer än hälften av virket från de svenska skogarna går till den trämekaniska industrin bland annat för tillverkning av sågade trävaror. Produktionsvärdet i skogs- och träindustrin i Sverige uppgår över 200 miljarder och sysselsätter direkt cirka 58 000 personer. Sysselsättningen minskar, men produktionen ökar något. Skogsindustrin är en av Sveriges viktigare näringsgrenar då den svarar för cirka 10-12 procent av industrin produktionsvärde, förädlingsvärde och sysselsättning. Skogsindustrin står även för cirka 12 procent av Sveriges varuexport. Handeln med skogs- och träindustriprodukter ger Sverige ett exportöverskott. Skogsindustrin återfinns ofta lokaliserad till orter där just den industrin är den dominerande arbetsgivaren.

 Tänker på min sambos släkt som har i långa led arbetat som timmermän. Tänker på Norrbyskär "idealsamhället i havet". Tänker på vad skogen betyder för mig, att jag känner mig hemma i den, och vad det betyder att se den skövlad. Att någon tjänar pengar på att riva mitt hem, för att sedan driva upp en ny skog.
Känner att det känns underligt för mig, samtidigt som logiskt.

Associerar till kulturer som inte får utrymme i den breda allmänna svenskheten. Att det är som skogar som någon måste röja undan först, för att sedan plantera nytt. Men varför? Är det också ett ekonomiskt intresse?

Varför känner sig nationens identitet hotad ifall vi bjuder in, delar det kulturella utrymmet med det som ingen institution har bestämt är svenskt? Måste ett landskap eller en kultur återskapas på Skansen för att erkännas som svenskt? Hur skapar man en ny tradition? Hur många repetitioner krävs för att det ska bli " vi har alltid gjort såhär"?

Vi får väl inte färre röda stugor med vita knutar eller kortare midsommarstångar ifall vi kan lära barnen om samer? Potatisen kommer väl inte helt plötsligt bli sämre kokt eller midnattsolen helt plötsligt passera horisonten ifall man bjuder in romerna i landet?

Vad är det man tror att man förlorar? Eller är det snarare någonting som man inte vinner?
Ekot går över kalhygget, men ibland lämnar man några höga tallar som fröträd. De ska hjälpa till att plantera den nya "naturliga" skogen..

Tänker att det borde finnas kulturella fröträd. Undrar om man kan hjälpa dem?

trött

Jag har kommit till en fas i mitt projekt där jag känner att allt stagnerar lite, att jag stannar upp och det känns som det står helt stilla. Idéerna som en gång funnits runt mig känns så långt borta, från varandra och från mig. Materialet jag ser känns som att jag ser för första gången, har ingen aning vad man gör med händerna.
Tror det blir av att man rusar, jag rusar igenom idéer i början, provar den, sparar, samlar, omprovar, byter spår ibland flera gånger under en dag. Nu står det still.. kanske måste något landa?

Tänker tillbaka på senaste handledningen, att det var skönt att säga att det inte var meänkielin som var grejjen, det är något annat. Varför kändes det skönt? Det hade väl varit grymt om det hade varit grejjen? Om jag hade hittat det? Tänk om jag inte hittar det? Tänk om jag inte lyckas knyta ihop säcken, hur länge kommer jag bära med mig den här processen då?

Rädsla i att inte förstå vad andra säger
Backtrack från tornedalen till de mer generella temat socialt arv
Varför fick finska sidan och inte svenska sidan behålla språket? Vad är skillnaden?
Vem bestämde egentligen det?
Varför behövde tornedalen och övriga sverige innebära en kulturkrock?
Var förbjudet mer generellt över hela sverige eller var det lokalt?

Har läst Carl Linnés anteckningar Lapplandsresan år 1732, en tid då man inte visste mycket alls om Lappland och han antecknade sin resa. Första mötet med en same, och andra spännande intryck ur hans perspektiv.

Tänker på det enorma avtryck som han lämnade efter sig med denna bok, synen på samer, på lappland i överhuvudtaget.

"Med honom kom ett folk, jag visste ej om det var kvinna eller man. Hon såg ut helt liten, ansiktet var svartbrunt av rök, ögonen bruna, lysandes, ögonbrynen svarta och omkring huvudet nedslaget härpå satt en röd platt mössa, kjorteln var grå och i bröstet, som såg ut likt grodskinn, hängde långa, slankande, bruna pattar men mässingsmaljor stodo omkring... Jag blev rädd för hennes första åskådande." s.62

Har gjort en mindmap på vad det är jag tänker på. Vad det är jag egentligen vill säga, men såklart ser jag bara på det jag skrivit och ser bara lösa ändar. 

http://anniesbla.blogspot.se

Regnmåndag. Inspirationslöst. Tradigt. Tänker en del på kalhyggen och på den  nödvändiga tomheten. Känner lite inspiration där, eller kanske lite tröst.