Allvarligt talat.

Efter dagens handledning kände jag att den där spända stämningen kring mitt arbete släppte lite, att jag kan berätta om det och behålla minen. Tankarna har fortsatt kring varför jag vill göra skogen kroppslig, varför jag känner att det är viktigt. Att jag inte kan göra samma sak när jag bara är jag.

Pratade med några i klassen om att jag känner att skogsmunderingen plockar fram en annan sida av mig, eller en annan känslosfär snarare. Som förstärks med det nya kulturella uttrycket. Att jag känner att denna känslosfär är nära magdansen och den kultur som ligger däri. Det uråldriga.

Detta är en känslosfär jag ger uttryck för i många aspekter av livet, genom medeltidsveckan, cirkusgruppen, magdansandet förstår och mellan rötter och trädkronor. Tradition som andas, känslan av att vara en del av någonting ofattbart stort.

Och så känslan när länken till det där fantastiska tillståndet bryts. Kalhygge. Förbud. Korrigering. Uteslutning.

När jag stod på kalhygget hittade jag denna stubbe och inspirerades av den flikiga barken och hur den växte.
Funderade på stubbar som fötter, och fick en sinnesbild av att stå på stubben så pass länge att man slukades av den. Hur lång tid skulle det ta? Barkfötter.

Barkfötter fastnade, tänkte på hur det skulle kännas att ha barkfötter. Fantiserade om trädmänniskor och tänkte att en sådan skulle väl vara det ultimata fröträdet både för kalhyggets och för den kulturella aspekten.
Där någonstans började skogsfrun gro, den uråldriga. Hur skulle hon reagera på kalhygget?

Det är där jag befinner mig nu.
Och allvarligt talat tycker jag det känns väldigt spännande att bekanta sig med denna karaktär och utforska denna underliggande sida hos mig, liksom jag utforskade tornedalsfinskan.