Snurran

Efter Yogan började snurran ta fart ordentligt, jag har varit mitt inne i allting så jag har inte riktigt hunnit med att reflektera genom bloggen. Vi åt en mysig knytfrukost tillsammans i universitetsbiblioteket och diskuterade bäst före datum och beslutade att vi skulle dumpsterdyka, alltså ta reda på det svinn som slängs från butiker etc. Därefter laga mat av detta.
De gränser som passerades genom denna aktion var rätt olika från person till person, att konfrontera bakterieskräck, att bryta lagen, att vilja ta tillvara på någonting som andra kasserat, fin/fulkultur. Diskussionerna blev många och långa och förvirring slog till hipp som happ kring vad sjutton vi håller på med. Men vid tio tiden igår satte sig de flesta bitar på plats.
Jag har haft jätteroligt med vår grupp konstellation och funderat lite på vad det är som gjort att vi fungerat så bra. Främst tror jag att första mötet gav mycket där vi rakt ut bestämde ett högt tak, och hade självinsikten att dela med sig av hur ens kreativa process fungerar. Med det sagt visste vi vilka fällor var och en i gruppen kunde hamna i, men vi började brainstorma en stor mindmap på temat gränser som vi plockade fram rätt ofta i början då vi inte hade ett tydligt mål.
Tillslut började flera punkter dras samman och man kunde se sammanhang mellan allting, och intresset spred sig i gruppen för siffror.
Det är någonting jag bär med mig och gärna vill fortsätta arbeta med, siffror kontra personliga erfarenheter och den krock som skapas där.

nu ska jag skynda mig att få i mig resten av frukosten innan det är dags att bedra sig mot skolan.

Senior yoga

Damerna på yogamattorna bredvid mig tisslade sinsemellan
De är för unga för att vara här! De skulle vart på ett annat pass, vad många dom är!

Jo det lätta yoga passet var sannerligen lätt, att ligga på en matta med uppsträckta armar kändes kanske inte gränsöverskridande eller inspirerande. Men nu har vi provat på det, och att det som man var så otroligt peppad på blev så antiklimax kan ju vara spännande det med. När passerade jag gränsen för det jag förväntade mig och det jag fick? I vilket ögonblick insåg jag att det här blir inte som jag tänkt mig?

Efter yogan gick vi en runda på hur det kändes och vad man tänkte på i efterhand.
Vi fick knappt prova på yoga.       ingen fysisk gräns är tänjd, däremot den psykiska sfären genom att ligga nära främmande människor och ledaren som tog på en utan förvarning.      Kallt.     Att byta om tillsammans blev mera intimt, känns som gruppen kommit ett steg till.         Skulle aldrig gått dit själv.
 Det var skönt att slippa känna att man inte kunde.       Skönt för ryggproblemen, men det blåste kallt.  Spännande att det inte uppfyllde min förväntning.        Komiskt att det blev som det blev.

Jag arrangerade en finare slags middag för mig själv, då vi pratat om vanor och att jag vanligtvis äter "middag" framför datorn och då oftast något otroligt simpelt som en macka.
Nu lagade jag taligatelle och tomatsås med kidneybönor och vitlök, inte super avancerat det med kanske, men jag tände åtminstone lite ljus och drack en öl till vardags. Framförallt satt jag ensam i köket och åt, hade ingen underhållning alls och tänkte på allt jag ville göra. Olika projekt, på tyget som kom med posten idag, på gestaltningen, på yogan, på bloggen.

Vart det hela bär hän imorgon får vi väl se, men nu ska jag försöka hitta fler nummer i mitt liv att skriva upp.

Var slutar jag, var börjar du?

När jag åkte med spårvagnen imorse och tänkte på kartorna och linjerna på dem, kände jag en tom förvirring. Vad sjutton håller vi på med? Så himla nyskapande va.
Men det fanns något förlösande i att inte behöva vara så jädra nyskapande, jag har personligen inte arbetat så mycket med kartor förutom vid orienteringen på gympan.
När vi träffades i gruppen associerade vi fritt till ord, till varandras associationer, och slutligen på gränser igen liksom gårdagens mindmap vi skapade tillsammans. Och när jag kände att det hela var som mest yta yta yta så krockade det. För allas privata associationer kollapsade tillsammans och urartade i tusen frågor. Var slutar jag? I fingertopparna? Vart börjar du? Hur långt kan man gå? Hur långt kan man minnas? Vart går närgränsen mellan mig och personen till höger, hade det varit annorlunda på en spårvagn? Hur hög kan en sockertopp bli? Hur djup blir blodsockerfallet efteråt?

Hur många centimeter är det mellan mina fingerspetsar och golvet om jag böjer mig rakt åt sidan? Om jag tränar på det, tänjs den gränsen då?

Imorgon har vi med oss måttbanden och ska gå på yoga tillsammans. Någonting som några av oss kanske aldrig skulle känna sig bekväm i att göra, men tillsammans tänjer vi den gränsen. Hur långt kan vi gå kontra hur långt kan jag gå utan er?

Var slutar jag? Var börjar du?
Och det känns som att den interaktiva gruppprocessen rullar på.
Kuggarna snurrar.

På ett privat plan har jag passerat gränsen av att inte gräva ner mig i nostalgin och har lyssnat på populärmusik större delen av dagen. Den här låten var mest spelad på spotify i Sverige idag.

http://www.youtube.com/watch?v=d-j_Foia8oQ

Jag kan tillägga att jag har lidit och att detta gränsöverskridande har bara velat få mig att dra nostalgitäcket över huvudet ett svep till. Åtminstone gällande musiken.

gränser

Idag började grupparbetet - interaktiv gestaltning med temat gränser. Huvudet står helt stilla och jag försöker hitta någonting spännande på youtube eller google men vet inte vad man ska söka på.
Jag tänker på en gammal favorit som hängt med mig ett tag, Jacek Yerka (http://www.yerkaland.com)

The express Delivery

Men jag har länge haft svårt att hitta ny konst, eller ny musik eller någonting nytt i  överhuvudtaget. Nostalgiskt tittar jag tillbaka till gamla favoriter, hänger kvar vid gamla kläder och skit, förnyelse vad är det?
Det är väl det som är bra med bloggar, då kan andra hålla koll och hänga med så kan man följa i spåren de plöjer.

Typ som den här hemsidan som listar månadens mest omtyckta streetart i olika varianter http://www.streetartutopia.com/?page_id=4183
Bland annat Jonna Pohjalainens trädpennor finns med, vilka jag är mycket förtjust i

I överlag gillar jag stadskonsten för att den liksom överrumplar en, överaskar och är som oftast oväntat och minst lika ofta välkommet. Men det ligger väl lite i vår tid också, varför ska jag som individ engagera mig i någonting? Om inte buddah kommer till berget måste berget komma till buddah, eller var det tvärt om?

Vad har du hittat för spännande på sistone eller för länge sen kanske?

Om vfu

Ute i skärgården, det är en fin pendlingsrunda jag har på ca. 1 ½ timme var morgon och eftermiddag. Varje dag är jag så trött när jag sätter mig på båten att jag är på vippen att somna i vad som känns som en stor vagga. Sjön suger, som man säger.

Skolan jag har praktik på är fantastisk, de resurser som eleverna har tillgång till är fantastiska i bildsalen. Mörkrum (så de brukar göra egna kamera obscura) och bränningsugn så de kan arbeta med lera.. och så allt annat man kan önska sig, förutom det tekniska där var elev har varsin mac, men ingen sal har projektor eller dylikt. Bildläraren använder fortfarande diabilder.

Materialmässigt - superinspirerande och jag hade inte kunnat be om mer.
Pedagogiskt - så sjukt torrt.
Läraren har den bästa kontakten jag sett med eleverna. Eftersom skolan är så liten och det är Ö liv så känner alla alla, och läraren som arbetat på skolan i 20 år kan i de flesta fallen namnen på föräldrarna till alla barn och till den kommande generationen.
Men jag får ingen som helst handledning, mest för att min LLU'are inte vill. Han drar sig för att skriva på några som helst papper eller svara på frågor och använder ett kroppsspråk som säger att allt administrativt är så jävla tråkigt att han inte ens vill lyssna på det. På frågan om hur han arbetat med den nya läroplanen fick jag svaret att det var så längesedan att han inte minns, jag får fråga någon annan som är ordentligare än han. Visserligen med glimten i ögat, men om han verkligen trodde att jag menade läroplanen från 1994 så talar det ju snarare för hans påstående.
När jag väl arbetar i klassrummet känns allting naturligt. Igår var bildläraren borta och jag fick öppna klassrummet helt själv en stund under eftermiddagen för att eleverna ska hinna arbeta med sina konstnärliga projekt som de har på ett stortema. Förutom att jag inte hade nyckel in i alla skåp eller hittade någonting eller kunde någons namn så gick det bra. Jag kunde retas lite med eleverna sådär vänligt, det var en god stämning. Jag lyfte två tjejer som arbetade i lera som inte tänkte att de kunde men jag pushade dem att våga testa en gång till och ha tålamod och de skapade jättevackra människokroppar.
Jag är tacksam att ha fått det åtminstone, och jag vill gärna komma tillbaka för kontakternas skull. Jag tycker det är så himla jobbigt att komma till en ny skola var gång, lära sig nya ansikten och namn och lära sig nya jargonger.

Nu ska jag skynda mig så jag inte blir sen.