Varför?

Den senaste tiden då jag börjar skissa på de små bilderna som ska tryckas på tyglapparna till lapptäcket så har jag börjat fundera kring det här med privat och personlig. Vars gränserna går för vad som känns som för mycket info, och vad som trots allt kan vara okej som en slags "wow, vilken öppen inblick schysst!" typ.
Jag tror jag tenderar att ha lite övervikt mot privat hållet, även här i bloggen i skrift, att jag skriver rätt utblottande saker. Jag vet inte varför jag gör det riktigt, ser en chans att bli hörd kanske? Ser en chans att få säga någonting utan att behöva möta en direkt social respons i en grupp människor som man vill försöka imponera på. Tänk om man inte imponerar? Vilken tragedi!
Hur som helst så lär jag ju i mitt yrke sällan upplevas som särskillt imponerande i klassrummet, det är väl inte min roll. Jag ska väl vara den som tar ut svängarna något ofantligt, är den som är mest töntig, sticker ut som bäst och slänger ur mig korkade svar. Så kan eleverna enas om att "hon den där är ju inte riktigt klok".

Jag har börjat fundera kring att kanske inte måla alls på den här gestaltningen. Kanske några få tryck, men sedan bara skriva upp vad mina magiska stunder är. Det är trots allt det magiska som jag vill försöka förmedla, det där vardagliga som man kan nonchalera på eller peka ut som någonting fantastiskt. Kanske gör dem sig bättre i text, där man får se de råa magiska tingen för vad de är. Än att behöva analysera det ett steg till "vad ser det där ut som, vad har alla dom här bilderna gemensamt? vilken teknik? varför just de här färgerna? vad har de för betydelse? varför är det här abstrakt och det där avbildande? osv.

En bild säger väl mycket mer, men jag vill peka på enkelheten och det magiska i något så simpelt som en kopp kaffe.

(tanke dravel)