Hilja

Tryck på länken för att se "slutprodukten" för denna process gång.

Slutblogg på projekt Hilja

Vad
Jag har gått igenom en process där jag på olika sätt har undersökt mitt personliga sociala arv samtidigt som jag undersökt en mer allmän social påverkan. Denna undersökning har jag försökt att gestalta genom att skapa en tre minuter lång film med musik som jag sjunger i själv på meänkieli. Filmen är inspelad på två platser, ett kalhygge och i en växande skog där ett skogsväsen går omkring.


Varför
Socialt arv & Social påverkan
Att undersöka socialt arv grundade sig från första början i att jag intresserade mig för smakfostran. Vad man tycker om och inte och varför det är så och kom fram till att det handlar om associationer för min del.  Samtidigt kopplar jag det sociala arvet till min framtida lärarroll och känner att jag måste försöka se mina framtida elever för vilka dom är, vad dom tycker om och ej och vad de behöver undersöka närmare för att komma vidare i sig själva.
Efter den här processen kan jag känna att jag förstår bättre vad jag behövde undersöka och att jag behövde blanda praktiken med teorin för att förstå min undersökning lättare. Utöver detta kan andra dessutom behöva uppleva, känna och experimentera mer än vad jag gjort för att komma framåt, vilket jag känner är viktigt att jag förstår.
Den sociala påverkan som jag undersökt jämsides med det tidigare nämnda, grundar sig i min serie som var startpunkten för denna gestaltning. I min serie tog jag upp hur sociala medier och kontakter i överhuvudtaget influerar en i sin roll som lärare, kvinna, ungdom, göteborgare, glasögonbärare.. ja vad som helst egentligen. Jag har länge tänkt mycket på var jag slutar och alla andra börjar, vad som är mitt och min och ditt och din och allting däremellan som möts och nöts. Varför jag gör som jag gör, associerar som jag gör och försökt belysa den sociala kontext jag befinner mig i för att bättre förstå hur jag är fostrad och att mina associationer i mångt och mycket följer en västerländsk norm som jag måste vara medveten om för att kunna se alla elever som jag kommer möta för vilka de är. Inte för vilka jag antar de är.

Jag fann att det var spännande att kombinera dessa två undersökningar och slå ihop dem till en film just för att jag kände att de går hand i hand. Mitt sociala arv har alltid påverkats av tidens sociala normer och kommer alltid göra det. Liksom min världsuppfattning påverkas av mitt sociala arv.

Om Symboliken kalhygge - kultur
I filmen låter jag skogen som kulturmärke få hjälpa mig symbolisera kulturer som liksom skogen skövlas, ersätts, omformateras för att någon utomstående part har bestämt det. Anledningen till att belysa detta är främst för att jag känner att det är det som behövs. För att ge minoritetsgrupper som tornedalingar, samer, romer etc. utrymme i samhället som tidigare berövats dem och fastän de på pappret är erkända som etablerade kulturella grupper nu med rättigheter så är det ett väldigt litet utrymme de får. Under arbetets gång har jag trippat på tå kring gränsen för exotism eftersom att jag kommer som utomstående och vill belysa dessa gruppers behov av plats, fastän jag inte är en del av dem. Fastän jag känner mig rädd för att arbeta över huvudet på stora grupper och göra rejäla övertramp, känner jag ändå att jag måste våga ta i frågan och ta debatten och jag tror och känner att det är vad fler i samhället kanske skulle behöva göra. Ge dem plats, snarare än att skriva under ett papper som erkänner att de finns för att därefter ignorera dem. Det, känner jag, är som att skövla en skog och plantera en ny i raka led för att låta stå i några år tills man bestämt vidare vad MAN ska göra med DEM.

Om Skogsfrun:
Att jag i filmen beslöt mig för att klä mig i bark och bli ett fysiskt skogsväsen handlade mest om att det var en idé jag behövde köra fullt ut för att pröva. Ett experiment kan man säga.
Men under tiden som jag var skogsväsendet kände jag att jag förstod min koppling med skogen bättre än jag gjorde i mina vanliga kläder. Kände att kostymen hade en stor betydelse för min identitet och hur jag relaterade till min omvärld vilket är någonting som jag minns extra väl från högstadiumet där identitetsskapandet verkligen satt i kläderna.
Att bli barkkvinna tänker jag är liksom att bli lärare, att jag behöver den utrustning som mitt sociala sammanhang kräver för att jag ska kunna kommunicera det jag vill, och att jag behöver utforska vad som kommunicerar vilket budskap. Men också vilket budskap jag vill sända, och till vem på min framtida arbetsplats. Tänker att det också får bli ett experiment.

Under redovisningen fick jag en kommentar kring mitt beslut av att ha en näver-bh och inte täcka magen för att få den horisontella linjen som träd faktiskt har.
Detta beror på att jag hade en tanke att låta trädet dansa magdans för att förtydliga den kulturella kopplingen med kalhygget. Jag valde tillslut att inte ta med klippen med mer karaktäriserad magdans eftersom att jag kände att filmen blev spretig och är medveten om att magdans ofta ur en manlig (men ibland även kvinnors) synvinkel kan tolkas sexuellt.
Denna vinkling ville jag inte ha i min film, men i och med att jag fortfarande är klädd som magdansös och visar hud, kan skogsfrun få en viss sexuell vibb ändå, speciellt om man läser henne som skogsrået.
Jag ser och förstår denna möjliga tolkning, men kan samtidigt känna att det bara är en kropp och att kvinnan generellt sett som symbol står för naturlighet och kan å andra sidan göra att skogsfrun blir ytterligare ett steg närmare skogens kultur just för att hon visar lite hud. Jag känner att den kvinnliga kroppen är så extremt sexualiserad och att det inte behöver vara så, att genom att ta även den debatten och visa ickesexuell kvinnohud kanske kan bidra till att vända även denna tradition bara man ger det en chans?

Hur
Min process har fungerat mycket utifrån association och influenser liksom mitt tema. Jag har insett att det är väldigt viktigt för mig att koppla nytt med gammalt jag bär runt på och inspireras av. Som en röd tråd som jag alltid plockar upp, och jag antar att jag inte är ensam om att ha det stå i huvudet.
När jag känt mig klar har jag tagit en paus, reflekterat kort över vad jag gjort, varför som jag gjort just detta och vad nästa steg kan vara. Sedan har nästa avstamp kommit ibland nästan genom tillfälligheter och ibland som mer naturliga steg.
Tänker att detta är viktigt för mig att veta att min process fungerar såhär, att saker som ibland verkar så lösryckta egentligen kopplas ihop med någonting gammalt man kanske burit på i fem år, och att man måste få testa det lösryckta liksom det mer logiska i en process.
Känner att jag måste låta mina framtida elever få ha långa skiss stadium och inte tänka så mycket på pappersåtgång. Tänker också att eleven som ritar samma figur om och om igen kanske helt enkelt inte är klar med den figuren, men att man kanske kan utveckla den på något vis genom teknik och medium ifall det behövs?

Jag känner att jag har redogjort min process väldigt tydligt i ett tidigare blogginlägg som heter Resumé av processen. Men att jag här vill koppla några tankar som jag har om vad jag gjort och lärt mig, och hur jag kopplar min process till min framtida lärarroll.

Slutligen vill jag säga att det nog finns tusen kopplingar till i detta arbete som jag gjort under processens gång men som jag glömt redogöra för, men känner att jag fått med de stora dragen åtminstone och känner att jag rör mig framåt, fastän jag så många gånger under arbetets gång kände att jag trampade vatten. Vilket också är en nyttig läxa för framtiden, att saker helt enkelt inte är som de ser ut att vara varje gång.

snubblade över detta

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/maciej-zaremba-i-rorelsernas-sverige-har-skogen-ingen-talan

Resume av processen

Som angivet började jag i min serie, vilken tog upp att behålla sin egna röst och egna åsikt i mängden av andra viljor och åsikter som nästan trycks upp i ansiktet på en ibland. Jag tänkte på min serie som individen kontra samhällets krafter.
Jag började undersöka individen och funderade mycket på min personliga smakfostran, varför jag tycker som jag gör? Jag gjorde associationskedjor på saker som jag uppskattade och såg att vissa kedjor blev väldigt långa, och sträckte sig långt bak i tiden. Andra kedjor var rätt korta och lösryckta.
Detta tyckte jag var spännande och började att brodera, vilket är en väldigt lång kedja, samt samla marockanska kakelmönster, vilket är en väldigt kort kedja.

Funderade på tapeter samt att göra enorma broderier eller graffiti broderi.

Åkte med några i klassen till grafikverkstan i Varberg och tryckte lite, tömde ut det som kaklet och korsstygnen gav just då och lät de teknikerna vila en stund för att kunna ta upp det senare ifall jag ville mer.

Såg på svenska dialektmysterier och om kalixmålet som ligger rätt nära Tornedalsfinskan. Funderade på mitt sociala arv från Torneå som ligger någonstans under ytan, men är absolut inte påtagligt.
Tänkte på mormor som aldrig pratat meänkieli och vad som händer med en kultur ifall den förbjuds eller inte är välkommen i ett nytt socialt sammanhang.

Fann att en klasskompis morföräldrar också var från Tornedalen men från finska sidan, men att de fortfarande pratade meänkieli. Genom henne lärde jag mig tre korta meningar som jag spelade in till en sång, men kände att det inte var just att praktisera språket som var grejen.
Snarare tänkte jag att mitt intresse ligger i den okunskap och tystnad som hela kulturen blivit insvept i, och att det nu har kommit stolta grupper som på något vis ska göra rätt för sin kultur.
Hittade ett reggae band "The Meänland" som sjunger på meänkieli och tänkte lite på denna musikstils betydelse för minoritetsgrupper. Att det finns en enande kraft att känna att man är ett kollektiv som visserligen är utstött men ändå har varandra.

Efter detta kom en lång tomhet, jag kunde inte tänka liksom jag gjort tidigare och kände att jag tappat den där röda tråden. Jag försökte förankra mig i litteratur, i Linnés lapplandsresa och skildringar av samerna. Försökte hitta svaret på varför finska sidan fick prata meänkieli men inte den svenska sidan.
Funderade på vad man egentligen var rädd för med nya kulturer och varför instinkten så ofta blir att utesluta, tysta och plöja ner istället för att bjuda in?
Det är ju inte direkt som så att svensk kultur tar speciellt stor plats i samhället ändå idag kan jag tycka?

Denna tomhet blandat med tankarna på norrland fick mig att tänka på kalhyggen, på att det finns en symbolik där man skövlar kultur som skog för att plantera ny skog i raka led. Det är som att någon måste känna att de har bestämt att det ska finnas en skog där, och måste plantera om den.
Tänkte på skogsskövlingens ekonomiska syfte, att det bara blir ekonomiskt hållbart för markägarna att sälja trä ifall man har riktigt mycket att sälja.
Funderar på om det kan finnas ekonomiska syften med kulturskövling eller om jag bara letar och fiskar för att bekräfta min egna symbolik?
Tänkte på ekologisk mångfald som ofta kommer upp som term när man pratar kalhyggen. Tänkte att det är ju ett ord som är fint och används ofta men eftersträvas sällan, liksom kulturell mångfald.
Eller kanske just mångfald generellt sett?

Jag letade upp ett kalhygge, och stod där och tänkte att vad fan gör jag nu? Kände att jag trampade runt där med mina trasiga stövlar helt krystat och försökte pressa fram en idé.
Jag plockade pinnar och gjorde ett litet pinn monument vid ett fallet träd och tänkte att det här är ju jävligt dåligt.

Hittade en stubbe och reflekterade över hur lång tid det tar för ett träd att växa upp? Funderade på att om man ställer sig ovanpå, skulle man växa fast då? Tänkte på barken som klänger sig över fötterna, tänkte på barkfötter i någon dag innan jag slog fast att jag behöver nog göra det. Bli ett med skogen, bli ett med en mångfald som både är ekologisk och kulturell. Känna tillhörigheten.
Samtidigt när jag gick på kalhygget tänkte jag på fröträd, funderade på om man kan bli ett sådant som hjälper skogen på traven i uppväxandet?
Kanske kan man bli ett fröträd som försöker belysa kalhyggena mera generellt? För vem tänker på kalhygget när man kan tänka på det nya bostadsområdet, eller den nya gallerian eller det nya materialet som ska bli Ikeamöbler?

Skogen är ju så stor här i Sverige, och också rätt långt bort från den nuvarande vardagen.

Spelade in film och fotade som skogsfru, där jag går runt i en fullt levande skog och anar kalhyggen i skogar runt omkring mig.. Det är klippande kvar, men det kändes fint att genom ta på mig skogsmunderingen och iklä mig rollen som skogens väsen så blev det också lättare för mig att kunna uttrycka mig.
Kände skogens påverkan på mig som individ, att vi går så långt bak jag kan minnas och att det finns en väldigt påtaglig tradition som trots alla försök till plantering, inte riktigt går att rucka på. I en vildvuxen skog kan en stig plötsligt bara ta slut, saker kan ligga i vägen och djuren finns överallt. Det får man liksom bara ta.

Just i detta nu letar jag febrilt efter vad jag vill säga med detta, vad vill jag?
Jag vill ge skogen rätt, vill att den ska få stå.
Samtidigt inser jag att trä står för 10% av sveriges exporthandel och är en viktig beståndsdel för vår ekonomiska välfärd.

Tänker på skogsfrun, och att hon nog sörjer ändå. För henne spelar det ingen roll att det är politik. Liksom Tornedalingarna sörjde och inte ville veta av svensk politik men fick ändra sig ändå.
Liksom samerna, romerna, muslimerna, judarna, auberginerna, indianerna, afrikanerna och tusen andra kulturella grupper som någon eller några bestämde att det inte fanns plats för.

Känner att jag inte kan greppa det.

Allvarligt talat.

Efter dagens handledning kände jag att den där spända stämningen kring mitt arbete släppte lite, att jag kan berätta om det och behålla minen. Tankarna har fortsatt kring varför jag vill göra skogen kroppslig, varför jag känner att det är viktigt. Att jag inte kan göra samma sak när jag bara är jag.

Pratade med några i klassen om att jag känner att skogsmunderingen plockar fram en annan sida av mig, eller en annan känslosfär snarare. Som förstärks med det nya kulturella uttrycket. Att jag känner att denna känslosfär är nära magdansen och den kultur som ligger däri. Det uråldriga.

Detta är en känslosfär jag ger uttryck för i många aspekter av livet, genom medeltidsveckan, cirkusgruppen, magdansandet förstår och mellan rötter och trädkronor. Tradition som andas, känslan av att vara en del av någonting ofattbart stort.

Och så känslan när länken till det där fantastiska tillståndet bryts. Kalhygge. Förbud. Korrigering. Uteslutning.

När jag stod på kalhygget hittade jag denna stubbe och inspirerades av den flikiga barken och hur den växte.
Funderade på stubbar som fötter, och fick en sinnesbild av att stå på stubben så pass länge att man slukades av den. Hur lång tid skulle det ta? Barkfötter.

Barkfötter fastnade, tänkte på hur det skulle kännas att ha barkfötter. Fantiserade om trädmänniskor och tänkte att en sådan skulle väl vara det ultimata fröträdet både för kalhyggets och för den kulturella aspekten.
Där någonstans började skogsfrun gro, den uråldriga. Hur skulle hon reagera på kalhygget?

Det är där jag befinner mig nu.
Och allvarligt talat tycker jag det känns väldigt spännande att bekanta sig med denna karaktär och utforska denna underliggande sida hos mig, liksom jag utforskade tornedalsfinskan.