Jag började undersöka individen och funderade mycket på min personliga smakfostran, varför jag tycker som jag gör? Jag gjorde associationskedjor på saker som jag uppskattade och såg att vissa kedjor blev väldigt långa, och sträckte sig långt bak i tiden. Andra kedjor var rätt korta och lösryckta.
Detta tyckte jag var spännande och började att brodera, vilket är en väldigt lång kedja, samt samla marockanska kakelmönster, vilket är en väldigt kort kedja.
Åkte med några i klassen till grafikverkstan i Varberg och tryckte lite, tömde ut det som kaklet och korsstygnen gav just då och lät de teknikerna vila en stund för att kunna ta upp det senare ifall jag ville mer.
Såg på svenska dialektmysterier och om kalixmålet som ligger rätt nära Tornedalsfinskan. Funderade på mitt sociala arv från Torneå som ligger någonstans under ytan, men är absolut inte påtagligt.
Tänkte på mormor som aldrig pratat meänkieli och vad som händer med en kultur ifall den förbjuds eller inte är välkommen i ett nytt socialt sammanhang.
Fann att en klasskompis morföräldrar också var från Tornedalen men från finska sidan, men att de fortfarande pratade meänkieli. Genom henne lärde jag mig tre korta meningar som jag spelade in till en sång, men kände att det inte var just att praktisera språket som var grejen.
Snarare tänkte jag att mitt intresse ligger i den okunskap och tystnad som hela kulturen blivit insvept i, och att det nu har kommit stolta grupper som på något vis ska göra rätt för sin kultur.
Hittade ett reggae band "The Meänland" som sjunger på meänkieli och tänkte lite på denna musikstils betydelse för minoritetsgrupper. Att det finns en enande kraft att känna att man är ett kollektiv som visserligen är utstött men ändå har varandra.
Efter detta kom en lång tomhet, jag kunde inte tänka liksom jag gjort tidigare och kände att jag tappat den där röda tråden. Jag försökte förankra mig i litteratur, i Linnés lapplandsresa och skildringar av samerna. Försökte hitta svaret på varför finska sidan fick prata meänkieli men inte den svenska sidan.
Funderade på vad man egentligen var rädd för med nya kulturer och varför instinkten så ofta blir att utesluta, tysta och plöja ner istället för att bjuda in?
Det är ju inte direkt som så att svensk kultur tar speciellt stor plats i samhället ändå idag kan jag tycka?
Denna tomhet blandat med tankarna på norrland fick mig att tänka på kalhyggen, på att det finns en symbolik där man skövlar kultur som skog för att plantera ny skog i raka led. Det är som att någon måste känna att de har bestämt att det ska finnas en skog där, och måste plantera om den.
Tänkte på skogsskövlingens ekonomiska syfte, att det bara blir ekonomiskt hållbart för markägarna att sälja trä ifall man har riktigt mycket att sälja.
Funderar på om det kan finnas ekonomiska syften med kulturskövling eller om jag bara letar och fiskar för att bekräfta min egna symbolik?
Tänkte på ekologisk mångfald som ofta kommer upp som term när man pratar kalhyggen. Tänkte att det är ju ett ord som är fint och används ofta men eftersträvas sällan, liksom kulturell mångfald.
Eller kanske just mångfald generellt sett?
Jag letade upp ett kalhygge, och stod där och tänkte att vad fan gör jag nu? Kände att jag trampade runt där med mina trasiga stövlar helt krystat och försökte pressa fram en idé.
Jag plockade pinnar och gjorde ett litet pinn monument vid ett fallet träd och tänkte att det här är ju jävligt dåligt.
Hittade en stubbe och reflekterade över hur lång tid det tar för ett träd att växa upp? Funderade på att om man ställer sig ovanpå, skulle man växa fast då? Tänkte på barken som klänger sig över fötterna, tänkte på barkfötter i någon dag innan jag slog fast att jag behöver nog göra det. Bli ett med skogen, bli ett med en mångfald som både är ekologisk och kulturell. Känna tillhörigheten.
Samtidigt när jag gick på kalhygget tänkte jag på fröträd, funderade på om man kan bli ett sådant som hjälper skogen på traven i uppväxandet?
Kanske kan man bli ett fröträd som försöker belysa kalhyggena mera generellt? För vem tänker på kalhygget när man kan tänka på det nya bostadsområdet, eller den nya gallerian eller det nya materialet som ska bli Ikeamöbler?
Skogen är ju så stor här i Sverige, och också rätt långt bort från den nuvarande vardagen.
Spelade in film och fotade som skogsfru, där jag går runt i en fullt levande skog och anar kalhyggen i skogar runt omkring mig.. Det är klippande kvar, men det kändes fint att genom ta på mig skogsmunderingen och iklä mig rollen som skogens väsen så blev det också lättare för mig att kunna uttrycka mig.
Kände skogens påverkan på mig som individ, att vi går så långt bak jag kan minnas och att det finns en väldigt påtaglig tradition som trots alla försök till plantering, inte riktigt går att rucka på. I en vildvuxen skog kan en stig plötsligt bara ta slut, saker kan ligga i vägen och djuren finns överallt. Det får man liksom bara ta.
Just i detta nu letar jag febrilt efter vad jag vill säga med detta, vad vill jag?
Jag vill ge skogen rätt, vill att den ska få stå.
Samtidigt inser jag att trä står för 10% av sveriges exporthandel och är en viktig beståndsdel för vår ekonomiska välfärd.
Tänker på skogsfrun, och att hon nog sörjer ändå. För henne spelar det ingen roll att det är politik. Liksom Tornedalingarna sörjde och inte ville veta av svensk politik men fick ändra sig ändå.
Liksom samerna, romerna, muslimerna, judarna, auberginerna, indianerna, afrikanerna och tusen andra kulturella grupper som någon eller några bestämde att det inte fanns plats för.
Känner att jag inte kan greppa det.
