onsdag 23 maj 2012

Resume av processen

Som angivet började jag i min serie, vilken tog upp att behålla sin egna röst och egna åsikt i mängden av andra viljor och åsikter som nästan trycks upp i ansiktet på en ibland. Jag tänkte på min serie som individen kontra samhällets krafter.
Jag började undersöka individen och funderade mycket på min personliga smakfostran, varför jag tycker som jag gör? Jag gjorde associationskedjor på saker som jag uppskattade och såg att vissa kedjor blev väldigt långa, och sträckte sig långt bak i tiden. Andra kedjor var rätt korta och lösryckta.
Detta tyckte jag var spännande och började att brodera, vilket är en väldigt lång kedja, samt samla marockanska kakelmönster, vilket är en väldigt kort kedja.

Funderade på tapeter samt att göra enorma broderier eller graffiti broderi.

Åkte med några i klassen till grafikverkstan i Varberg och tryckte lite, tömde ut det som kaklet och korsstygnen gav just då och lät de teknikerna vila en stund för att kunna ta upp det senare ifall jag ville mer.

Såg på svenska dialektmysterier och om kalixmålet som ligger rätt nära Tornedalsfinskan. Funderade på mitt sociala arv från Torneå som ligger någonstans under ytan, men är absolut inte påtagligt.
Tänkte på mormor som aldrig pratat meänkieli och vad som händer med en kultur ifall den förbjuds eller inte är välkommen i ett nytt socialt sammanhang.

Fann att en klasskompis morföräldrar också var från Tornedalen men från finska sidan, men att de fortfarande pratade meänkieli. Genom henne lärde jag mig tre korta meningar som jag spelade in till en sång, men kände att det inte var just att praktisera språket som var grejen.
Snarare tänkte jag att mitt intresse ligger i den okunskap och tystnad som hela kulturen blivit insvept i, och att det nu har kommit stolta grupper som på något vis ska göra rätt för sin kultur.
Hittade ett reggae band "The Meänland" som sjunger på meänkieli och tänkte lite på denna musikstils betydelse för minoritetsgrupper. Att det finns en enande kraft att känna att man är ett kollektiv som visserligen är utstött men ändå har varandra.


Efter detta kom en lång tomhet, jag kunde inte tänka liksom jag gjort tidigare och kände att jag tappat den där röda tråden. Jag försökte förankra mig i litteratur, i Linnés lapplandsresa och skildringar av samerna. Försökte hitta svaret på varför finska sidan fick prata meänkieli men inte den svenska sidan.
Funderade på vad man egentligen var rädd för med nya kulturer och varför instinkten så ofta blir att utesluta, tysta och plöja ner istället för att bjuda in?
Det är ju inte direkt som så att svensk kultur tar speciellt stor plats i samhället ändå idag kan jag tycka?

Denna tomhet blandat med tankarna på norrland fick mig att tänka på kalhyggen, på att det finns en symbolik där man skövlar kultur som skog för att plantera ny skog i raka led. Det är som att någon måste känna att de har bestämt att det ska finnas en skog där, och måste plantera om den.
Tänkte på skogsskövlingens ekonomiska syfte, att det bara blir ekonomiskt hållbart för markägarna att sälja trä ifall man har riktigt mycket att sälja.
Funderar på om det kan finnas ekonomiska syften med kulturskövling eller om jag bara letar och fiskar för att bekräfta min egna symbolik?
Tänkte på ekologisk mångfald som ofta kommer upp som term när man pratar kalhyggen. Tänkte att det är ju ett ord som är fint och används ofta men eftersträvas sällan, liksom kulturell mångfald.
Eller kanske just mångfald generellt sett?

Jag letade upp ett kalhygge, och stod där och tänkte att vad fan gör jag nu? Kände att jag trampade runt där med mina trasiga stövlar helt krystat och försökte pressa fram en idé.
Jag plockade pinnar och gjorde ett litet pinn monument vid ett fallet träd och tänkte att det här är ju jävligt dåligt.

Hittade en stubbe och reflekterade över hur lång tid det tar för ett träd att växa upp? Funderade på att om man ställer sig ovanpå, skulle man växa fast då? Tänkte på barken som klänger sig över fötterna, tänkte på barkfötter i någon dag innan jag slog fast att jag behöver nog göra det. Bli ett med skogen, bli ett med en mångfald som både är ekologisk och kulturell. Känna tillhörigheten.
Samtidigt när jag gick på kalhygget tänkte jag på fröträd, funderade på om man kan bli ett sådant som hjälper skogen på traven i uppväxandet?
Kanske kan man bli ett fröträd som försöker belysa kalhyggena mera generellt? För vem tänker på kalhygget när man kan tänka på det nya bostadsområdet, eller den nya gallerian eller det nya materialet som ska bli Ikeamöbler?

Skogen är ju så stor här i Sverige, och också rätt långt bort från den nuvarande vardagen.

Spelade in film och fotade som skogsfru, där jag går runt i en fullt levande skog och anar kalhyggen i skogar runt omkring mig.. Det är klippande kvar, men det kändes fint att genom ta på mig skogsmunderingen och iklä mig rollen som skogens väsen så blev det också lättare för mig att kunna uttrycka mig.
Kände skogens påverkan på mig som individ, att vi går så långt bak jag kan minnas och att det finns en väldigt påtaglig tradition som trots alla försök till plantering, inte riktigt går att rucka på. I en vildvuxen skog kan en stig plötsligt bara ta slut, saker kan ligga i vägen och djuren finns överallt. Det får man liksom bara ta.

Just i detta nu letar jag febrilt efter vad jag vill säga med detta, vad vill jag?
Jag vill ge skogen rätt, vill att den ska få stå.
Samtidigt inser jag att trä står för 10% av sveriges exporthandel och är en viktig beståndsdel för vår ekonomiska välfärd.

Tänker på skogsfrun, och att hon nog sörjer ändå. För henne spelar det ingen roll att det är politik. Liksom Tornedalingarna sörjde och inte ville veta av svensk politik men fick ändra sig ändå.
Liksom samerna, romerna, muslimerna, judarna, auberginerna, indianerna, afrikanerna och tusen andra kulturella grupper som någon eller några bestämde att det inte fanns plats för.

Känner att jag inte kan greppa det.

tisdag 22 maj 2012

Allvarligt talat.

Efter dagens handledning kände jag att den där spända stämningen kring mitt arbete släppte lite, att jag kan berätta om det och behålla minen. Tankarna har fortsatt kring varför jag vill göra skogen kroppslig, varför jag känner att det är viktigt. Att jag inte kan göra samma sak när jag bara är jag.

Pratade med några i klassen om att jag känner att skogsmunderingen plockar fram en annan sida av mig, eller en annan känslosfär snarare. Som förstärks med det nya kulturella uttrycket. Att jag känner att denna känslosfär är nära magdansen och den kultur som ligger däri. Det uråldriga.

Detta är en känslosfär jag ger uttryck för i många aspekter av livet, genom medeltidsveckan, cirkusgruppen, magdansandet förstår och mellan rötter och trädkronor. Tradition som andas, känslan av att vara en del av någonting ofattbart stort.

Och så känslan när länken till det där fantastiska tillståndet bryts. Kalhygge. Förbud. Korrigering. Uteslutning.


När jag stod på kalhygget hittade jag denna stubbe och inspirerades av den flikiga barken och hur den växte.
Funderade på stubbar som fötter, och fick en sinnesbild av att stå på stubben så pass länge att man slukades av den. Hur lång tid skulle det ta? Barkfötter.

Barkfötter fastnade, tänkte på hur det skulle kännas att ha barkfötter. Fantiserade om trädmänniskor och tänkte att en sådan skulle väl vara det ultimata fröträdet både för kalhyggets och för den kulturella aspekten.
Där någonstans började skogsfrun gro, den uråldriga. Hur skulle hon reagera på kalhygget?

Det är där jag befinner mig nu.
Och allvarligt talat tycker jag det känns väldigt spännande att bekanta sig med denna karaktär och utforska denna underliggande sida hos mig, liksom jag utforskade tornedalsfinskan.

lördag 19 maj 2012

Inspiration

Jag har en plan som jag tror på men måste prata om lite ironiskt sådär när jag berättar för folk. Undrar vad det är för försvarsmekanism.

Hittade den här kortfilmen, relaterar, njuter, inspireras och avundas.


Trots ironin och den blandade skamförtjusningen så känns det skönt att vara här. Då jag igår stod på kalhygget och tänkte att "Nu jävlar ska jag komma på DET!" och knäckte pinnar och svor. Ur frustrationen och krystade idéer föds något annat, och man vet ju det när man står där och svamlar upprört för en själv på ett dragit kallt kalhygge men det blir inte mindre jobbigt för det då man är mitt i känslan av att man inte förstår någonting alls.

tisdag 15 maj 2012

Kalhygge

Kalhygget har dröjt sig i mina tankar, tänker på vad kalhygge betyder för mig, vad jag associerar till.
Tar reda på mer om kalhyggen, tittar på www.kalhygge.se och läser, funderar, kopplar.
Att skövla skog har ett ekonomiskt intresse, vi måste använda resurserna vi har för att tjäna pengar.
Tittar på wikipedia
Sverige räknas som världen näst största exportör av sågade trävaror, tredje största exportör av massa och fjärde största exportör av papper.
Mer än hälften av virket från de svenska skogarna går till den trämekaniska industrin bland annat för tillverkning av sågade trävaror. Produktionsvärdet i skogs- och träindustrin i Sverige uppgår över 200 miljarder och sysselsätter direkt cirka 58 000 personer. Sysselsättningen minskar, men produktionen ökar något. Skogsindustrin är en av Sveriges viktigare näringsgrenar då den svarar för cirka 10-12 procent av industrin produktionsvärde, förädlingsvärde och sysselsättning. Skogsindustrin står även för cirka 12 procent av Sveriges varuexport. Handeln med skogs- och träindustriprodukter ger Sverige ett exportöverskott. Skogsindustrin återfinns ofta lokaliserad till orter där just den industrin är den dominerande arbetsgivaren.
 Tänker på min sambos släkt som har i långa led arbetat som timmermän. Tänker på Norrbyskär "idealsamhället i havet". Tänker på vad skogen betyder för mig, att jag känner mig hemma i den, och vad det betyder att se den skövlad. Att någon tjänar pengar på att riva mitt hem, för att sedan driva upp en ny skog.
Känner att det känns underligt för mig, samtidigt som logiskt.

Associerar till kulturer som inte får utrymme i den breda allmänna svenskheten. Att det är som skogar som någon måste röja undan först, för att sedan plantera nytt. Men varför? Är det också ett ekonomiskt intresse?

Varför känner sig nationens identitet hotad ifall vi bjuder in, delar det kulturella utrymmet med det som ingen institution har bestämt är svenskt? Måste ett landskap eller en kultur återskapas på Skansen för att erkännas som svenskt? Hur skapar man en ny tradition? Hur många repetitioner krävs för att det ska bli " vi har alltid gjort såhär"?

Vi får väl inte färre röda stugor med vita knutar eller kortare midsommarstångar ifall vi kan lära barnen om samer? Potatisen kommer väl inte helt plötsligt bli sämre kokt eller midnattsolen helt plötsligt passera horisonten ifall man bjuder in romerna i landet?

Vad är det man tror att man förlorar? Eller är det snarare någonting som man inte vinner?
Ekot går över kalhygget, men ibland lämnar man några höga tallar som fröträd. De ska hjälpa till att plantera den nya "naturliga" skogen..

Tänker att det borde finnas kulturella fröträd. Undrar om man kan hjälpa dem?