inspiration

Daniel Boyaciglu

v.19

Känner att jag kanske inte behöver svar, att jag utforskar och att det räcker med det. Svar är relativa, kan omformas med tiden och inte alltid konstanta. Jag landar i det.

Min pedagogiska referens under veckan är de samtal och löpande handledning jag får av mina klasskompisar. Märker att någonting händer då jag tar tankarna ut ut huvudet och låter de landa någonstans mellan mig och någon annan, som låter sina tankar få komma ut och dela det där utrymmet mellan oss. Låta det beblandas, gro och växa.
Tänker på att meänkielin varit närvarande i klassen rakt under näsan på mig och att jag insåg det nästan samtidigt som klasskompisen insåg det. Hon som trodde hon pratade vanlig finska.

Min konstnärliga referens den här veckan måste vara mötet och samarbetet med studenterna från Tokyo Gakugei University. De kulturkrockar som uppstod mellan oss, att se på någon annans pedagogik med våra västerländska glasögon och inte förstå det. Att känna att alla reaktioner blev dubbelt så stora då jag plötsligt inte fann orden för känslan, eller kunde göra mig förstådd på något annat vis.
Kände att det var väldigt inspirerande när jag är inne på språket, hur jag blir jag utan min trygga sociala sfär. Utan ord att falla tillbaka på.

Under veckan arbetar jag färdigt med meänkielin, på torsdag spelar jag in texten till en kompis låt på meänkieli.

Men jag känner nog idag då jag pratade lite och fick lite översättningar så är det nog inte ett språk jag känner att jag saknar i praktiken. Det är inte språket i sig som jag identifierar mig med.. kanske är det bara ett avtryck på mig som jag vill belysa?

Voiks se olla hilja

mie haluan paikkaa

mie en saa paikkaa

Grottandet i mitt sociala arv och i det som formar min identitet fortsätter.

Trampar..

Känner att jag står och trampar. Jag ställer frågor och får inga svar, varken inifrån eller utifrån.
Hittade en dokumentär om en tredje generations same som liksom jag vill hitta tillbaka till ett språk hon identifierar sig med, men utan att riktigt veta varför.

http://urplay.se/164882

Det öppnade för flera frågor, mycket att relatera till men inte så mycket att gå vidare ifrån. Känner hur jag liksom rycker på axlarna, känner vad nu då? Vars tusan ska jag hamna i det här?

En stund av Aha!

Just nyss fick jag ett moment av Aha! det är detta som jag håller på med! Efter att ha spenderat en stund med googels bank av fakta och med sökord som Socialt arv, kulturellt arv, kultur och dylikt samt olika "namn" på områdena så snubblade jag över en pdf fil Anna- Maria Åström skrivit på ämnet "Det kulturella arvet och etnologin". I sin text tar hon upp en liknande problematik kring det tema som mina tankar snurrar kring och ger etnologin som ett förslag att kunna undersöka kulturella & sociala arv och uttryck utan att kliva över gränsen till exotism.
Etnologi är en term jag hört innan men aldrig tagit reda på innebörden på (eller åtminstone inte memorerat). Men det betyder studie av människor som kulturella varelser i en grupp. För att citera Wikipedia:

Den svenska etnologin inriktar sig både på det egna samhället och det västerländska kulturområdet, till skillnad från socialantropologin som fokuserar främst på att studera utomeuropeiska kulturer. Etnologer utgår från ett inifrånperspektiv och försöker förklara och förstå människors handlingar och tankesätt, bland annat genom att titta på uppväxtmiljö, klassbakgrund och kön. En etnologs uppgift är att studera människors beteenden i sociala situationer. Fokus ligger på det som anses vara naturligt och självklart, som att inte prata för högt på tunnelbanan eller tränga sig före i en kö. Det tas också hänsyn till yttre faktorer som till exempel politiska och ideologiska förhållanden. Etnologens verktyg för att bedriva forskning är många. Det kan handla om observationer i levande miljöer, fältstudier och intervjuer. Massmedier och samhällets uttryck utgör även de underlag för arbetet.

 Nu har jag fått ett teoretiskt tillvägagångssätt/infallsvinkel som jag kan använda för att undersöka mina rötter och mina intressen utan att bara bekräfta det som jag själv redan "vet". Frågan som kommer direkt nu är hur tusan jag ska gestalta det hela? Och var undersökningen bör börja?

Letandet efter vad, hur, varför fortsätter men det kändes skönt att få ett namn på vad man håller på med.

Vad håller jag på med?

Idag har jag börjat leta efter syftet. Vad håller jag på med? Varför intresserar jag mig för det här? Och kanske framförallt försöka definiera "det här" som jag ska försöka gestalta.

Ingångspunkten individ kontra samhället/kollektivet som blev en kartläggning av min personliga smakfostran som lades i kontrast med den smak jag inte kan hitta en tydlig fostran till. Och här har det liksom stannat upp, tankarna virvlar i huvudet. Jag tänker på tradition, arv, normer, socialkultur, nostalgi. Exotism, utvecknling och nationskultur.

Jag såg på ett av mina favoritprogram, Svenska Dialektmysterier med Fredrik Lindström som jag hittade på Svt-play av en slump. Helt omedveten om att det hade spelats in nya avsnitt (ligger kvar på hemsidan till 4 maj)
Ett utav programmen grottar sig ner i Över Kalix målet, som nästan är ett eget språk. Tänkte tillbaka på släkten på min mammas sida och på Korpilombolo i Torneå och på meänkieli - Tornedalsfinskan som min mormor lystrar till igen i demensens essä.
I programmet tog herr Lindström upp att just den gamla dialekten i Överkalix är en dialekt som inte förändrades i den språkreform som skedde någon gång efter medeltiden på samma sätt som resten av Sverige. Att det kan finnas språkspår kvar ända sedan medeltiden men främst kanske 1500 talet i denna dialekt som dör ut mer och mer.
På ålderdomshemmen var dialekten i bruk eftersom det var det språk de äldre fostrats med i sina tidiga år.  Den yngste som kan denna dialekt flytande är 38 år, och enda syftet är att han säljer motorsågar och har äldre kunder som han måste kunna kommunicera med.
Lindström jämförde den yngre generationen med andra eller tredje generationens invandrare som inte längre har bruk för de traditionella kulturella spåren som sina förfäder praktiserat i det nya landet. Att en naturlig utveckling av utbud och efterfrågan även sker på ett socialt plan. Att samma stad kan vara som ett nytt land i begrepp om tid?

Tänker på mormor som aldrig pratat meänkieli med varken morfar, mamma eller oss barnbarn, men då hennes bröder från Överkalix, kom på morfars begravning, kunde hon förstå dem. Ett socialt arv som hon av någon anledning nekat sig att använda. Ett socialt arv som jag känner att jag gärna hade varit en del av, och varför vill jag det?
Är det en form av exotism från min sida? Är det en önskan om att hitta tillbaka till mina rötter? Eller kanske en känsla av att vilja bevara det som ändå funnits närvarande, men på ett omedvetet plan? Ett sätt att göra rätt för sig, göra rätt för mormor som känt att hon inte kan använda sitt modersmål?
Jag tror inte mormor skulle vilja det. Varför vill jag då det?

Exotism.. Bevarande.. Nostalgi.. Tradition.. Arv..

Kanske att jag känner saknad av samhörighet med min familj och mina rötter då jag flyttade så långt hemifrån? Kanske att jag vill bevisa att jag minsann är en riktig Nordling/Nylund?


Tankarna snurrar vidare.